Is the summer over?

Jag vet att Sverige har haft en otroligt fin och varm sommar. Ofta har jag hört att den kanske till och med varit för varm. Här har vi istället haft en alldeles toppenfin sommar, med mellan 20 och 25 grader. Lagom varmt, även om folk här har klagat otroligt mycket. Det är väl typiskt, är det inte för kallt så är det för varmt. Jag har jobbat väldigt mycket under sommaren då jag har uppehåll för studierna. Jag älskar fortfarande mitt jobb och har roligt så gott som alla mina pass. Nu känns det dock som att hösten är här. De senaste två veckorna har det regnat en hel del och varit väldigt fuktigt i luften.

Sandra var här och hälsade på, och hon åkte hem igår. Hon lyckades tyvärr tajma in 10 dagar med mycket regn. Förra fredagen var för att spela minigolf, och jag lyckades ramla så illa att jag stukade båda fötterna och bröt ett ben i foten. 8 timmar på akuten gav mig en "moon boot", en stödstrumpa och ett par kryckor. De senaste dagarna har jag kunnat gå runt i huset utan att använda något som stöd, men jag tar fortfarande på min "stövel" utomhus. På onsdag hoppas jag att kunna vara tillbaka på jobbet - jag saknar att ha något att göra. Det är så otroligt tråkigt att bara gå hemma. Dessutom tror jag att Glenn saknar att, åtminstone ibland, ha huset för sig själv! Att Sandra varit här har gjort att jag underhållit mig tills idag; vi har spelat kort, gått på bio och kikat på film hemma. Pratat och skrattat. Dock tycker jag det var synd för henne, då vi inte kunnat gå ut och göra saker på samma sätt som vi annars kunnat göra.

I lördags var vi hem till ett par vänner på fest med 50-tals tema. Vi hade letat klänningar i ett par dagar, och gått i så många second hand affärer. Vi var absolut snyggast, även om jag fick bryta temat med min moon boot.

The place to win

Efter tre månader på IKEA har jag redan vunnit flera saker. 100 pund på en cocktailbar och en stor glassburk med godis (som jag gav till mina kollegor). Det går bra för mig med tävlingar på jobbet!

I övrigt så trivs jag så otroligt bra i min nya avdelning. På många sätt känns det som att jag nu arbetar i ett annat företag. Arbetsmiljön är otroligt mycket bättre, så lugnt och vi har så kul när vi jobbar. Min chef är väldigt hjälpsam och båda mina teamleaders är fantastiska. Jag är så tacksam för att jag har ett jobb som jag verkligen trivs med.

Jag har precis avslutat min B-kurs i sociologi och nästa termin ska jag läsa kandidatkursen. Vi har börjat prata om att stanna här även över hösten... Glenn har fått jobb på en butik med enarmade banditer, som Supervisor. Jag tror att det skulle vara bra för honom att arbeta i alla fall ett år, för att på så vis kunna få bättre jobb i framtiden. Dessutom kan han inte så mycket engelska än, och hösten är väl ändå inte den roligaste tiden i Sverige? När det är mörkt och kallt, och folk går i ide tills våren. Vi får se hur det blir. 

Belfast - home

Vi är nu tillbaka i Belfast, och har på en vecka kikat på en rad olika hus för att hyra. Eftersom vi funderar på att vara i Sverige under hösten, söker vi ett kontrakt på 6 månader. Det har gjort det ganska svårt att få tag på ett bra boende... Att Glenn dessutom kommer tillbaka utan jobb har inte direkt hjälpt. Vi sökte främst i East Belfast då det skulle vara nära både Monica och Cheds men också jobbet för mig. Jag tänkte att vi kan köpa en cykel och så kan jag cykla till jobbet. Tyvärr för oss är det ett väldigt populärt område och vi valde därför ett hus som tillät 6-månaders kontrakt i närheten av vårat gamla hus. Det är trots allt nära nog till stan, och huset var väldigt mysigt. Huset har en liten kamin i vardagsrummet och det blir trevligt att använda den!

Jag har sagt att jag kan börja jobba i slutet på denna månad. Efter mycket trassel fram och tillbaka med HR, har jag nu fått veta att jag ska få börja i Vardagsrum! Jag är jätteexalterad, då den avdelningen stod på mitt topplista av önskemål (och IKEA inte visste det). Först blev jag tillsagd att jag skulle få lov att börja i kassan, med mina 28 timmar i veckan. Bara tanken på det fick mig att i huvudet spela upp en film där jag söker bland kunders varor efter ett rep... Jag sa därför att jag gärna går ner till 20 timmar i veckan om det skulle betyda att jag kunde byta till Sales. Jag kände en sådan intensiv lycka när Andrew mejlade och sa att han fixat en plats till mig i Vardagsrum. Det känns väldigt oväntat att jag någonsin skulle känna sådan tacksamhet till Andrew!

I can't wait to start. 

Vem behöver gräs? Stina.

Nu har vi tältat i närmre två veckor. Igår kväll och i morse var nog ändå den värsta natten, i alla fall för Stina. God jul, justeja! Vi hade en lång dag med mycket bilkörning, och julmiddagen åt vi på en parkering utanför ett stängt varuhus, där vi försökte gömma oss från vinden. Ytterligare en timme därifrån var nattens planerade tältplats.

För ungefär ett halvår sedan ändrade NZ lagen om var man får tälta. Fram tills dess fick man tälta var man ville, utöver på folks tomter förstås. Nu får man bara tälta på vissa specifika platser. En av dessa platser var mitt i en mindre stad, i Lumsden. De allra flesta gratis tältplatser är utanför städer, men nej inte denna. Precis mitt i, på en parkeringsplats. Med asfalt och lite grus. Grusparkeringen var omringad av en lekplats och park med en hel del gräs. Mitt och Glenns tält kan stå av sig själv, och att stoppa ner pinnarna i marken är egentligen mest nödvändigt om det blåser mycket och vi skulle lämna tältet. Stinas, å andra sidan, behöver pinnarna för att ens stå upp och på just denna tältplats fick man inte tälta på gräset.

Medan Stina och Glenn började sätta upp tälten (precis på gränsen mot gräset, så i alla fall två av hennes pinnar kunde vara i marken) ringer jag till mormor. När jag kliver ur bilen 15-20 minuter senare har de knappt kommit någonstans i tält-uppsättandet. Det måste vara det långsammaste någonsin! Så ser jag att Glenn skrattar så mycket att han knappt kan stå upp, och Stina är så arg och trött att hon knappt vet vad hon ska göra. Det tar inte lång tid innan jag skrattar så att jag gråter; både jag och Glenn är hemska vänner, då Stina verkligen är sjukt frustrerad över sitt tält. Till historien hör att hon klagat på sitt tält under hela resan - det vill aldrig riktigt stå upp. Hon har räknat poäng också "Stina 3 - tent 0". "Stina 4 - tent 0", då det aldrig ramlat ner över natten. Vi tror alla att detta är natten då tälten kommer få sitt första poäng.

På morgonen vaknar jag av vinden. Jag funderar på om det är värt att vakna till och ta ner tältet, då jag misstänker att regn är på ingång. Jag tittar på klockan. Strax efter 6; nä, bara att somna om. Vid åtta vaknar jag igen, och nu är det regnet som väcker mig.

Stinas tält var uppsatt med två pinnar i gräset och de största stenar hon kunde hitta i andra änden. Det har inte räckt. Bakdelen av tältet har fallit ihop och Stina vaknar av att hennes fot är genomblöt där regnet samlats. Hennes skor stod utanför tältet, så en av skorna är fylld av vatten.

God jul, indeed. 

Milford sounds - Sandflies

Så idag är det julafton. Stina och Glenn är i skrivande stund på en kryssning i vad som heter Milford Sound. Jag, som själv gjort den kryssningen två gånger och tyckte det räckte så, sitter i bilen. Det är varmt, och trots att jag parkerat i skuggan får jag ofta öppna dörren för att få in luft. Varför har jag inte dörrarna eller fönstren öppna, undrar ni? Jo för här finns det ett djur jag avskyr mer än något annat.  

Det finns en Maori legend om hur gudarna som skapade landet såg hur människor, vart de än kom, förstörde naturen. De högg ner träd, förorenade, dödade djuren. När gudarna skapade Milford sounds i området Fjordland, skapade de ett konstverk. Och eftersom de inte ville få konstverket förstört, skapade de något som skulle vara så hemskt mot människorna att de aldrig skulle vilja bosätta sig där. Det skulle vara okej för människan att besöka området för att se och beundra skönheten, men samtidigt vilja åka därifrån. De skapade sandflies. 

Sandflies. Usch! Jag är den typen som kan lyfta flugor ur diskhon och släppa ut dem, och spindlar tar jag alltid ut ur huset (med undantag för i OZ, där de faktiskt är farliga och jag dödade alla jag såg). Myggor dödar jag förvisso, men det är inte så att jag njuter av det direkt. Dessa små flygande äckel, njuter jag av att döda. Jag får nästan ångest av sanningen i att skriva ner det, men de är så hemska att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Antagligen håller varken Glenn eller Stina med om att de är till denna grad så fruktansvärda, för sandflies tycks älska mig. Vilket gör att de inte är så jobbiga mot andra i min närhet. Och min kropp, ja den hatar dessa bett. Jag får stora svullnader, som kliar och svider i dagar. Myggor och dess bett är en barnlek i jämförelse. 

Lång första dag

Vår resa startar intensivt med en lång 8-timmars körning ner till Wellington. Vi planerade att åka hemifrån vid 8 på morgonen, men lyckas inte lämna före 11. Färjan över till södra ön är bokad 02.30 på natten. Eftersom vi, trots den sena avfärden, har ganska mycket tid för impulsiva stopp bokar vi in Hobbiton för Stina. Matamata, den lilla staden som endast har turister tack vare LOTR och Hobbiton, är en endast 15 minuter lång omväg bort. Medan Stina gör en av de få saker hon önskat från NZ, sover jag och Glenn på gräset vid parkeringen under ett träd. Solen skiner och det är fantastiskt att bara ta det lugnt efter all stress med packning och planering.  

När vi kommer fram i Picton är klockan sex på morgonen. Vi är trötta, färjan var kall och jag tror inte någon sov speciellt bra. Tanken var väl någonstans att vi skulle kommit fram till Wellington på kvällen, ätit lite middag och tagit det lugnt. Kanske sovit någon timme i bilen innan färjan. Istället fick vi stressa för att hinna i tid, och anlände vid hamnen strax innan tiden för incheckning tog slut. Vi turades om att köra och nog sov de som satt bredvid till och från, men vi var ändå helt slut när vi satte oss i bilen för att ta oss mot Able Tasman.  

Able Tasman är Nya Zeelands minsta och nyaste nationalpark, och från vad jag hört är det helt fantastiskt där. Nationalparken ligger på den nordvästra kanten av södra ön och skulle ligga 3 timmar från färjeterminalen Picton, där vi klev av vid 06. Vid 3-tiden på eftermiddagen kommer vi fram. Ni kanske börjar ana ett samband? Där google säger att något ska ta tre timmar, tar det ofta en timme extra. Eller mer. Vägarna i NZ är nämligen fulla av krokar och vägbyggen. Upp, ner, höger vänster. 100 må vara högsta tillåtna hastighet, men ofta är 50 allt man kan komma upp i, utan att köra ut för ett stup. Och ut för ett stup, det ville vi inte. 

Vi stannade förstås efter vägen också, köpte glass, tittade på olika historiska platser och gjorde någon kortare promenad. Efter en lång natt stannade vi också till efter vägen och alla tre däckade rätt snabbt. Tur att vi hade planerat in lite tid för att sova på den sträckan! 

Stina!

Stina landade på kvällen den 13e. Vi mötte henne vid flygplatsen och fick börja med om ursäkt för att vi var sena. Hur hon tog sig igenom passkontrollen och security så snabbt, är bortom mitt förstånd! När jag och Glenn landade tog det oss närmre 1.5 timme, och på något vis tog sig Stina igenom det på 15 minuter. 

Sist vi träffade Stina var ett och ett halvt år sedan, midsommar 2016. Glenns första midsommar i Sverige (låt mig sammanfatta det med att han inte alls förstod varför man skulle dansa runt en stång, och det faktum att jag och Stina försökte översätta sångerna inte hjälpte ett dugg).  

Vi tar oss hem och äter lite middag, varpå Glenn föreslår att vi ska fixa ett eget rum till Stina. Vi har nämligen en liten soffa i vårt rum, och nog för att Stina är liten men riktigt så liten är hon inte. Vi har också sovsäckar och liggunderlag, men golvet är trots allt inte lika bekvämt som ett eget rum. Ett par i vårt rum flyttade ut för flera veckor sedan och deras rum står fortfarande tomt. Det är möblerat, låst men fönstret är öppet och det är på bottenplan. Glenn menar att det är lätt att klättra in och öppna inifrån, så får Stina sova bekvämt. Jag säger att Stina väl kan dela säng med oss; vår säng är massiv, men medan jag och Stina diskar efter middagen försvinner Glenn iväg en sväng. När han kommer tillbaka säger han bestämt ”jag klättrade inte igenom fönstret”. Kellyanne står bakom honom. ”Kellyanne climed through the window”. Jag frågar inte, utan konstaterar. De båda skrattar och säger nej. Killen som har rummet bredvid det tomma, Lenny, tyckte visst att det lät som en rolig idé och hade med lätthet klättrat in.  

Dagen efter spenderar vi med att packa och städa vårt rum. Ingen rolig syssla, men det behöver göras. Vi ska flytta ut ur huset den 15e, och vi är långt ifrån klara. En roadtrip på ca 4 veckor väntar; ett helt varv runt NZ ska vi åka! Stina åker in till Auckland, ser Star wars och fixar med pappersarbete från OZ.  

På kvällen har vi planerat en julmiddag arrangerad från Glenns jobb. Jag klär upp mig i en klänning, lockar håret och är lite nervös för att möta de kollegor Glenn knappt lärt känna (han har på sitt nya jobb endast arbetat 6 veckor). Väl på plats, ser vi en mängd personer som tycks klä sig liknande. Festen har 80-tals tema. Sällan har jag varit så lycklig över att ha nästan allt jag äger i bilen; den var ju packad för vår roadtrip! Jag bytte snabbt om på parkeringen till något mindre uppklätt – även om jag fortfarande inte följde temat. Middagen visade sig vara något helt annat än jag tänkt; det var i princip take away mat som vi fick beställa följt av en musikalföreställning. Det var hundratals människor där och ingen som var social med någon annan än de vilka de kom dit med. För att vara gratis var det en helt okej kväll, men jag är glad att vi inte betalade för det.