Det var nu en smärre evighet sedan jag skrev något, och jag tycker det är otroligt synd att det är så. För min egen del främst, eftersom det är så mycket jag vill minnas.

De senaste 7 veckorna har jag jobbat på IKEA, och det har varit helt fantastiskt. Mina chefer tycker det är lika kul som jag, om inte mer, att ha mig där. För närmre två veckor sedan pratade en man om mig på radion. Han hade visst varit in i affären och jag hade varit så väldigt trevlig och hjälpsam för honom och hans familj. Detta var visst på en av de två största radiokanalerna i Nord Irland, och vi kan väl säga att mina chefer bara tyckte bättre om mig efter sån fin PR! Föjande vecka skrevs det om denna händelse och mig i veckobladet som mejlas ut till alla anställda hos IKEA Belfast. Då och då frågar de mig om hur man stavar saker på svenska, eller hur vi gör i Sverige, till olika reklamblad och liknande.

Jag har också spenderat en helt fantastisk vecka i Spanien. Min underbara pojkvän köpte biljetter till oss som födelsedagspresent, till San Pedro i södra Spanien. Vi spenderade dagarna med att sola, gå på marknader, dricka goda drinkar och bara slappa. Det var en så fin vecka! På den första marknaden köpte vi en grillad kyckling som kan vara det godaste jag någonsin ätit. Bara att skriva om det, får min mun att vattnas. Jag köpte också mina nya favoritklänning.

Till våren har jag än en gång planer på att studera samtidigt som jag jobbar. Jag har sökt psykologi och pedagogik för i framtiden kunna ta ut en beteendevetar-examen. Jag hoppas att jag denna gång har självdiciplin nog att både plugga och jobba samtidigt!

För ett par veckor sedan flyttade vi också in i vårt nya hus. Det är tre våningar, med fyra rum (tre sovrum och ett kontor) plus kök och vardagsum. Eftersom det är så stort, har vi planer på att ha en eller två personer inneboende hos oss i de andra rummen.

Det känns otroligt bra att ha både jobb och hus som jag trivs med! 

I slutet på förra veckan ringde IKEA och frågade om jag skulle vara intresserad av en annan tjänst än kassapositionen; en plats som Store Host. När jag sökte de olika tjänsterna på deras hemsida var det den position som jag varit mest intresserad av, så jag sa självklart ja. I tisdags var jag dit för en "second assesment" som gick otroligt bra och i början på nästa vecka får jag reda på om jag får jobbet. Jag längar fortfarande efter något nytt, och när jag denna vecka 'fick' fyra dagar ledigt, trots att jag flera gånger sagt att jag behöver timmar, blev jag bara mer övertygad om att byta arbetsplats.

Förra helgen åkte vi till Newry, en liten stad i södra Nord Irland. Jag, Glenn, Byron och Andy åkte för att hälsa på Tom som bor där. Vi gick till några olika pubar och barer, och jag fick frågan om vilket som var mest likt Sverige när det kom till uteliv; Belfast på 300 000 invånare eller lilla Newry på 30 000. Jag svarade att trots att Newry är betydligt mindre än t.ex. Borlänge så är utelivet ändå betydligt större. Så gott som vart vi än gick så kunde jag se små pubar med live musik, och även en del barer med dansgolv. Alkoholkulturen är väldigt stark här, kort sagt.

Vi har börjat få kallare väder, även om det ännu inte börjat mörkna. Det regnar nästan varje dag, men bara en stund. Varje dag har vi sol, moln, regn, följt av mer moln, en stund sol, en kort skur och så startar det om. Med andra ord vet man aldrig vad man ska klä sig för, men det gör inte så mycket! 

I väntan

Båda jobben går bra, men jag längar så otroligt efter något annat. Något mer fler timmar per skift; i nuläget är det 5 per skift på hotellet och 3 på restaurangen. Jag vill ha fler timmar, och något roligare än städning. På måndag har jag intervju för IKEA och förra veckan hade jag en intervju hos Tesco. Båda dessa vore roligare! Jag har också sagt till ägaren på hotellet att jag gärna tar över receptions-skift och annat om det dyker upp. 

Den 1:a september var det menat att vi skulle få flytta in i ett hus. Ett hus med perfekt läge, nära stan, nära mina jobb, nära min dans, Fem rum, tillräckligt med plats för alla som vill hälsa på. Billigt som tusan. Nu har det här perfekta blivit uppskjutet till möjligen början på oktober. Detta på grund av att de renoverar om huset, och det är inte klart än. Medan de fixar, så bor vi kvar hos Glenns mamma. Och hur trevlig hon än är, och så även hennes partner Alan, så vill jag inte bo här. Jag vill inte känna att jag tassar runt på tå i någon annans hus, att jag inte kan ändra på saker jag inte gillar, diska direkt efter att jag ätit upp istället för att vänta en timme, att jag måste vara tyst och smyga in om jag slutar sent på jobbet. Dock är det största problemet att sista bussen hit går vid elva, och salsan på fredagar börjar tio och slutar ett. Det är tråkigt att då behöva åka efter en timme, alternativt betala en taxi. 

I övrigt har jag det oförskämt bra. Vädret är inte tokigt, jag lever gott, har inte behövt tvätta själv sen Glenns mamma kom hem (halvjobbigt i sig själv förvisso), lagar sällan mat, spar en del pengar. Sen är det bästa förstås att jag bor med Glenn! Han skämmer bort mig så otroligt mycket. 

Belfast

Så vad tänkte jag när jag åkte till Belfast? Jag hade läst på internet att det i Nord Irland, (alltså landet Nord Irland som är en del av Storbrittanien; inte landet Irland även om det, för att krångla till det lite, ligger på samma ö som just Irland) regnar 20 av 30 dagar i snitt. Sverige snittar på 14. Det kändes inte speciellt lockande, speciellt inte efter så lång tid i Australien där solen skiner och stränderna är många. Jag hade också hört av Glenn, skälet till min resa, att det var mycket berg och väldigt grönt. Ungefär såhär långt sträckte sig min bild av landet.

Nå, hur är det här då? Tja, det har ju inte regnat speciellt mycket. Vi har haft mycket bättre väder än förväntat, men jag har hört att det kommer att ändras tills oktober. Nog är det mer berg än i Dalarna, men det är ändå både färre och mindre än i mitt huvud.

Och vad har jag gjort dessa veckor? Första veckan spenderades med långa promenader efter kusten, efter en å, runt om i området. Vecka två sökte jag jobb och börjde jobba. Senaste veckan kan jag knappt minnas att jag gjort annat än att jobba. Det har jag förstås, men i nuläget är det svårt att komma ihåg vad. Utöver att dansa då; det kan jag ju omöjligen glömma bort att jag gjort. Underbart!

Jag har i nuläget två jobb; dels på ett hotell där jag jobbar med städning. Jag var alltså inte alls intresserad av att jobba med städning, och kan inte minnas att jag sökt ett sådant jobb, men det är väl behövliga pengar tills vidare. Mitt andra jobb, som är betydligt mer kul är 3 timmar per skift, två eller tre skift i veckan, är som servitris på en indisk restaurang. Jag måste erkänna att det bästa med hela jobbet är att få ta hem mat varje kväll!

Livet är bra här. Jag stannar nog en bunt månader. Någon som vill komma och hälsa på? Alla är inbjudna! 

Perhentian Island

Onsdag kväll kom jag fram till Kuala lumpur och åt middag med Ali och Jenn. Sent på kvällen hämtade Safuan och Syefik mig och vi planerade helgen. Vi skulle ju åka till Perhentian island och jag fann det svårt att dölja min förväntan!

Torsdagen spenderades med att packa och köoa några småsaker innan det bar av till bussen på kvällen. För er som inte rest med buss i malaysia än, vill jag förvarna er med att det är som ett stort kylskåp på hjul. kontrasten mot 33 grader med 85% luftfuktighet utanför är enorm. Jag var förstås förberedd med leggings, mjukisbyxor, två tjocktröjor, en halsduk och två par strumpor. Det vill säga, allt varmt jag äger. Det är ändå smått kyligt!

Nattbussen ska ta oss till färjan och åtta på morgonen är vi framme. En halvtimme med båt tar oss till en ö fylld av regnskog, palmer, vit strand och klarblått hav. Helt underbart! Hela fredagen är ett stort mys-kalas på stranden. Efter solnedgång hade en av stränderna party. Musiken fyller luften, så stearinljus lyser ihop med en nästan full måne upp stranden. Vi slår oss ner på en matta, försöker förgäves undvika att bli sandiga och dricker en drink. Jag tänker att det kan knappt bli bättre än såhär!

Jag hade fel. Lördagen blev bättre. Vi åker på en snorkeltur i tre timmar. På det första av fem stopp ser jag en haj. Trots en mängd tidigare dyk och snorklingar har jag inte tidigare sett en haj. Jag blir otroligt exalterad och försöker få Safuans uppmärksamhet, då han simmar bara en meter ifrån mig. När jag inte lyckas tittar jag ner igen och bestämmer mig för att följa efter hajen en liten stund. Den är ca en meter och simmar ganska långsamt. Efter en minut möter den upp en annan haj och de simmar snabbt iväg. De övriga platserna är också fantastiska men hajarna var en höjdpunkt för sig.

När vi kommer hem ser jag att jag bränt sönder hela ryggen så jag vilar från solen ett par timmar i vårt rum. Efter solnedgången går vi än en gång till stranden men den här kvällen är det fullt party. Alla dansar, och vi också. I flera timmar. Jag har sällan varit med om så många låtar jag gillar på samma kväll. Vid halv fyra börjar vi känna oss trötta och drar oss hemåt. Jag vet inte om ni testat dansa på stranden men jag kan upplysa er om att det är betydligt mer uttröttande än på golv. Speciellt i 27grader. Om jag trodde att fredagen var perfekt så var lördagen några steg bättre!

Söndagen inkluderar sovmorgon och packning. Jag vill inte lämna mitt paradis, med ingen telefon, fint sällskap, underbar miljö och fantastiskt väder. Jag vill inte. Vi hinner med 1.5 timmes tur med en båttaxi till nya stränder och mer snorkling innan vi åker hem. Sista stoppet är vid en liten brunn med "blessed water". Nadia håller i en bunke och häller vatten över mig. Jag skriker som en liten flicka av det kalla vattnet. Strax därpå berättar hon att nu kommer jag att gifta mig inom ett eller två år. Det känns väl lite väl snart?!

Imorgon kväll åker jag hem till Sverige. 15 timmar flyg, men det är väl ingenting. Ses snart Sverige! 

Med mindre än en vecka kvar i Sydney och Australien så känner jag precis som vanligt en lätt stress och ovilja att åka. (Hur sjukt är det för övrigt inte att jag kan säga "precis som vanligt" om att lämna städer och länder?). Efter att jag i slutet på förra veckan berättade för mina jobb att jag bara har en vecka kvar i landet har jag inte fått ett enda shift. Jag misstänkte att det skulle hända, och funderade på att inte säga någonting förrän ett par dagar innan. Mitt samvete sa dock att det är schysstare att ge lite förvarning så de kan hitta någon som kan hoppa in istället för mig. Ärlighet lönar sig verkligen inte. Istället har jag spenderat min tid med att sova länge på morgonen, varit uppe sent på natten och dansat tills jag nästan faller ihop.

Jag har också haft några fler svenska-lektioner med Kayla och igår gick vi igenom substantiv i plural och bestämd form. Jag får ju erkänna att jag hade glömt bort alla regler och spenderade en halvtimme på youtube med att lära mig reglerna innan hon kom hit. Vi har haft fem timmar ihop de senaste tre veckorna, och helt ärligt så var jag nog inte en fantastisk lärare de första två timmarna, då jag inte var tillräckligt förberedd. Igår när hon översatte meningen "the cats are on the table and the dog is under the bed" till svenska, utbrast hon "oh wow, I could not have done this three weeks ago!". Jag blev så glad, det kändes verkligen att hon lärt sig något av mig. Riktigt roligt!

I förrgår fick jag ett sms av en kille som ville lära sig engelska. Så vi möttes upp för en timme på eftermiddagen och helt ärligt var jag sugen på att säga att jag var upptagen. Jag hade inte förberett någonting och jag vet ju att jag ska åka från Sydney snart. När jag mötte upp honom så frågade jag vad han ville lära sig. Jag hade tagit med mig en bok, tänkte vi kunde öva uttal, samt blanka papper och två pennor. Jag tänkte att jag får väl improvisera helt enkelt! Det visade sig till min lättnad att han bara vill prata, bara öva konversationer. Så vi satt i en soffa i en timme och pratade om allt och ingenting. För detta gav han mig 120 kronor, och måste säga att de var nog de lättaste pengar jag någonsin tjänat.

Ikväll ska jag troligen inte dansa, utan bara gå till ett par vänner. Raj, som jag bodde med förut, har fått sitt sponsor-visum godkänt så vi ska fira honom. Imorgon dock, är något jag längtat efter i två månader. Tropical Souls latino party. Jag har varit på ett tidigare, och det var något av det roligaste jag gjort i hela mitt liv! 

Servitris

Igår hade jag ännu en första-gången-upplevelse. Denna gång i form av att vara servitris. Restaurangen jag har haft några timmar i veckan som städerska hos, hade en stor kväll och bad mig hjälpa till. Trots många misstag, hade jag faktiskt jätteroligt! En gång tappade jag en glasflaska i golvet som gick sönder, men utöver det var det väl inga alltför hemska misstag. På torsdag och lördag ska jag vara servitris igen, vilket tyvärr gör att jag missar Eurovision. Jag och Glenn bestämde att vi istället kan titta på söndagen när vi båda är lediga.

Imorgon har jag ännu en svenska-lektion med Kayla. Förra veckan imponerades jag stort över hur mycket hon redan kunde, den australienska tjejen som försökt lära sig svenska förra året och sedan inte övat alls sedan dess. Det var så otroligt kul att ha lektionen med henne att jag knappt kan vänta till imorgon!

Det är nu mindre än två veckor kvar i Australien och alltså kring tre veckor tills jag är tillbaka i Sverige. Mina planer för sommaren är många, och precis som vanligt kommer det nog bli fantastiskt. Jag är långt ifrån redo att lämna Sydney, men det är inte mycket att göra åt saken! 

In the search for a job

Efter att ha varit i Sydney i närmre två veckor, och sökt jobb aktivt i en vecka har jag följande på g:
- jag städar någons hus 4 timmar på onsdag kväll för 15 dollar timmen. Helt okej betalt.
- jag städar en annan kvinnas hus nån gång ibland för 20 dollar i timmen. Vill ha fler timmar hos henne! 

- jag har precis påbörjat ett jobb på en restaurang som ska vara delvis städning och delvis servitris. 13 dollar timmen. Kring 85 kr. 3 shift á 4 timmar. Inte superbra betalt, men jag behöver timmarna så det får duga!

 

- jag ska lära ut svenska till två personer som skrivit och är intresserade av mitt land och språk. Hur spännande är inte det?! En tjej och en Sam (vet ännu inte om det är en tjej eller kille) som båda skrivit till mig och uttryckt intresse för Sverige. Imorgon ska jag träffa Kayla, vi ska fika dajmtårta (som hon tar med sig) och jag ska göra chokladbollar idag! Det ska bli så roligt, samtidigt som jag inte alls vet hur jag ska lära ut något till henne. Jag har ju sällan jobbat utan böcker och uppgifter; nu behöver jag ju själv komma på vad som ska läras ut. Nu överväger jag att åka till IKEA och köpa skorpor och kanelbullar. Vore inte det gott?

Efter att ha tittat på skärmen i tio minuter, vet jag fortfarande inte vad jag ska skriva. Det är på något vis så svårt att börja blogga igen när det gått så långt utan inlägg. Det är så mycket jag vill berätta och skriva om, så mycket att jag vet att både ni och jag kommer ledsna halvvägs igenom texten. Därför ska jag försöka att berätta om mina senaste månader kortfattat.

Efter att jag lämnade Sydney åkte jag till Adelaide och bodde hos Glenn och hans fantastiska house mates en vecka. Vi hade fest, njöt av ledighet och gjorde väl egentligen inget vettigt.

Tre veckor spenderades på min (dåvårande) favorit-ö Kangaroo Island, med mitt gamla potatisjobb. Jag jobbade, drack för mycket öl, badade i havet trots att det började bli vinter och såg fina solnedgångar med fina människor. Jag hade kul, till och med roligare än förra året.

Ytterligare några dagar i Adelaide, där vi gjorde ungefär samma sak som tidigare plus lite förberedelser för Tasmanien.

Tasmanien var helt fantastiskt! Vi hade två nätter i Hobart, där jag för första gången i mitt liv liftade. Två gånger! Och ingen av dem tog oss till Wolf Creek, tänk vad fint. (För er som inte sett skräckfilmen Wolf Creek, baserad på en sann historia om tre backpackers som blir plågsamt mördade av en seriemördare i den Australienska outbacken, så rekommenderar jag er att INTE titta på den tio dagar innan ni åker till Australien). Resterande fyra dagar av Tasmanien spenderades i vår alldeles egna husbil som vi döpte till howie (house on wheels). Vi åkte runt, gick på promenader och stannade vid vad vi än såg som intresserade oss. På eftermiddagen letade vi upp en fin strand, såg solnedgången, stjärnor och somnade till ljudet av vågor. Att vakna upp till en vacker soluppgång, förhoppningar om pingviner (även om vi aldrig såg några) och en ny dag av frihet. Det var fantastiskt på en nivå som inte går att förklara. Jag saknar Howie mer än ord kan beskriva, och jag förstår inte för mitt liv varför jag någonsin rest med buss, tåg eller flyg igenom ett land. Om jag kunde göra om NZ och Australien i en husbil, så hade jag tagit chansen direkt. Utöver denna frihet, är Tassie otroligt vackert. Helt otroligt. Om ni någonsin överväger att åka dit, så kan jag utan tvekan vara det sista ordet som säger; ÅK, ÅK FÖR I HELVETE! Jag ösnkar att vi haft mer tid där.

Med en nattfärja tog vi Howie till Melbourne, åt pannkakor till soluppgången och körde mot Canberra. Det tog så lång tid att när vi kom fram var det nästan mörkt igen, och vi letade sovplats. Denna gång fick det bli på ett berg; första natten i Howie utan en strand. Nästa morgon gick vi på ett vetenskapsmuseum, med alldeles för många barn, men med sjukt kul saker. Det kan vara mitt favoritmuseum av alla jag varit på (normalt sett intresserar museum mig inte speciellt mycket, men det här ville jag inte lämna!). Vi stressade till Sydney, jag tog fel avfart på en motorväg och vi blev smått sena med att lämna tillbaka Howie till företaget. Vi hade fått en helt otrolig deal, med att köra denna husbil från Hobart till Sydney, då detta företag ville ha husbilen flyttad. Tack vare detta, betalade vi bara 30 kr om dagen plus en del av bränslet och så betalade de färjan för husbilen och föraren.

Jag kan inte riktigt uttrycka hur stolt jag var över att köra en husbil (även om howie var en ganska liten husbil) på en väg med åtta filer, fyra på min sida och fyra på motsatta, i Melbourne och Sydney, på fel sida av vägen, utan att få panik. Utan att göra några större misstag än att ta en avfart för tidigt. Så stolt!

Så nu är jag tillbaka i Sydney. Jag dansar. Letar jobb. Träffar vänner. Har trevligt som sjutton. Men oj, vad jag skulle behöva ett jobb! Önska mig lycka till gott folk. 

The argyle

Onsdag och min sista kväll i Sydney. Imorgon åker jag till Adelaide innan jag åker vidare till KI igen. På kvällen går jag till the rocks, och baren the argyle, där de på onsdagar har latinokväll.

När jag var ute och socialdancade i Sydney i augusti förra året hade jag en så underlig batachatadans med en kille Jag förstod alltså ingenting av vad jag skulle göra och tyckte bara det var konstigt. Det bör tilläggas att jag då bara gått på två lektioner och knappt kunde någonting heller. Den här kvällen kommer samma kille upp till mig och jag säger att jag inte är lika duktig som honom. Vid det här laget har jag bara gått på kanske fem lektioner sammanlagt men har socialdansat en del åtminstone. Han svarar med ett leende att så länge jag ler spelar det ingen roll hur jag dansar. Jag tycker alltid det är lika kul att på sådana här ställen, är så gott som alla nyktra och det är ytterst få som flirtar och är ute efter något mer än bara dansa och ha roligt. Det här blir kvällens bästa dans. Jag har hur kul som helst, trots att jag fortfarande knappt har koll på hälften av vad han gör och än mindre på vad jag själv gör. Men roligt är det! Helt fantastiskt. Det blir en sen natt, senare än jag tänkt mig eftersom jag ska upp vid halv sex och ta mig till flyget. Men det är värt det, så himla otroligt värt det! 

Establishment

Tisdagar är definitivt en bra dag i Sydney. På dagen träffade jag Sam, som jag brukade jobba med förut, och hennes familj. Efter det träffade jag Juan David, en gammal rumskamrat till Raj, från Colobia och hängde lite med honom.  Tisdagar är bra för att då är det både batchata och kubansk salsa på min dansskola. Så idag var jag på två batchatalektioner, och sedan var det några som skulle till Establishment som på tisdagar har latinokväll. Jag följde med dem dit och övade på våra nyinlärda moves. Finns det något roligare än att dansa? 

32

På måndag kväll åker jag med Ash hem till honom, möter upp Raj och några till som jag inte träffat tidigare. Äter indisk mat och går till Civic för att lyssna på ett reaggeband. Trevligt att mötas upp igen innan jag lämnar Sydney!

Jag har dessutom flyttat in i ett jätterörigt vandrarhemsrum. Lara skulle nämligen bo hos sin pojkvän några dagar och även om jag såklart fick bo hos henne så kändes det fel om inte hon var där. Jag bor nu i ett 32-bädds rum och killen som har sängen under mig är sjukt rörig. Som tur är, är han också trevlig nog för att jag ska ha överseende med hur det ser ut och bristen på plats för mina saker. 

BBQ

Jag och Lara åker och hälsar på hennes föräldrar på förmiddagen, och får någon supergod Iransk efterrätt. Vi sitter med dem ett tag och pratar, och sedan åker vi mot en liten sjö för att grilla och titta på utsikten. Jättemysig dag! Jag är så väldigt tacksam över att ha flyttat in hos Lara några dagar. 

Mardi Gras

Idag är det Mardi Gras, vilket är som Pride festival antar jag. Förra året jobbade jag under Mardi Gras så i år hade jag bestämt mig för att gå. Det är också samma dag som den stora festivalen i Indien som jag egentligen ville vara på den här dagen, så någonting som ersätter den passar ju bra. Lördagar är det Rueda mellan 2-4 och paraden börjar vid 7. Alla har sagt till mig och de jag tänkt gå med att vi måste vara där i tid för att kunna se något. Efter två timmars intensiv dans är jag dock genomsvettig (och det fanns inte på kartan att skippa dansen för paraden) och tänker att jag skyndar mig hem för att ta en dusch först. Mina lektioner är på samma gata som paraden sedan kommer att vara. Redan när jag lämnar dansstudion vid 4.15 är det helt fullt. Jag inser snabbt att möjligheten för att se paraden redan är för liten. Så jag åker ändå hem, duschar och tänker att jag får nöja mig med att gå ut på Oxford street senare på kvällen. Vid sex är jag tillbaka på Oxford och försöker hitta en plats. Det är mycket riktigt omöjligt. Jag möter upp James, Christina, Sunny och Benny, samma gäng som jag gått Bondi-Coogee med, och vi bestämmer oss för att gå hem en sväng och sen gå ut. Dock får jag väl säga att gruppen idag var extremt tråkiga och när vi äntligen tar oss ut, alltför sent enligt min åsikt, så är det nästan omöjligt att ta sig till Oxford St då alla är på väg därifrån. Jag går för att möta upp Lara som varit med en grupp vänner någon annanstans och så åker vi hem. Failad kväll. 

Lara

Jag, James, Christina & Sunny som jag blivit vänner med på mitt vandrarhem, går Bondi-Coogee walk. Jag har ju gjort det tidigare, och det är en sjukt vacker väg att gå. Man följer kusten hela tiden och passerar flera olika stränder. Vi stannar vid en av dem och grillar, majs, kyckling och känguru. Jag skippar kängurun; det känns fortfarande alltför fel efter att ha matat bebiskängurur i flaska. Som att äta hund ungefär, det skulle inte falla mig in. Riktigt trevligt, även om det blir lite stressigt hem för en dusch inför kvällen.

Fredagar är en av mina favoritdagar. Då är det nämligen kubansk salsa, och inte LA style. Av någon anledning blir jag dock alltid lika generad när jag kommer dit och ser mina lärare, för jag vet att jag många gånger gått på lektioner långt över min kunskap, och det känns som att jag gör bort mig varje gång. Detta även fast jag så många gånger hört att jag är duktig. Så idag, när jag kommer dit, och ser dem känner jag hur mina kinder blir blossande röda. Precis varje gång är det samma sak, och jag överväger på riktigt att gå därifrån trots att jag älskar det så. Självklart stannar jag, precis som alla andra gånger.

Den här fredagen blir dock lite extra bra. En av Alis kompisar, Lara, ska nämligen hämta upp mig efter dansen och så ska jag bo med henne över helgen. När hon hämtar mig är jag förstås lite nervös, då jag aldrig träffat henne tidigare. Det visar sig vara helt i onödan då vi direkt klickar och har hur kul som helst ihop. Vi åker för att äta middag, berättar historier och skrattar tills vi gråter. Helt fantastiskt! 

A month of love

Jag, Raj och Max hade egentligen bestämt att åka till stranden på dagen men när Wilson och Gita ville ses över lunch så väljer jag att träffa dem istället. De bjuder på jättegod japansk mat, och sen kollar vi in Paddys Market. Jag köper, enligt tradition, mangos och njuter till fullo! På eftermiddagen däckar jag ett par timmar av trötthet och sedan går jag ut för att träffa Dan och lyssna på latino-musik! Han har gjort illa sig och kan därför inte dansa, men det är nog så trevligt ändå. När jag går igenom Darling Harbour hemåt mitt i natten, tittar på alla hjärtan som lyser i rött, lila och rosa, i ära till helgens Mardi Gras med texten The month of love, känner jag än en gång en sådan tacksamhet över att vara just jag. 

Fördomar

När jag ska till att kliva på planet i Malaysia står det en kille framför mig med svenskt pass. Han ser dock inte speciellt svensk ut, med sitt mörka hår och bruna ögon. Ni vet när man kliver på flygplanet kollar personalen på ens pass lite snabbt och säger välkommen? Nej, här tog de hans pass, skannar det med någon slags maskin, ber om ett till leg, ber honom prata svenska för att bevisa att han är svensk. "Hej, hur mår du?", är vad de ber honom säga. Det är komiskt eftersom vakterna är malaysiska och inte har en aning om han pratar svenska, danska, tyska eller ryska. När jag pratar med honom efteråt berättar han, på flytande svenska utan minsta antydan till brytning (han låter som vilken skåning som helst), att han är född i Irak. Att han flyttat till Sverige som sjuåring, och har samma problem i alla länder. I Singapore höll de honom i sex timmar innan de till sist släppte in honom i landet. Nu var han sjukt orolig för att ta sig in i Australien, som är så känt för att vara hårda i tullen, så jag säger att jag kan gå med honom. Till sättet att prata och alla ansiktsuttryck påminner han mig hemskt mycket om Love, så jag vill bara krama om honom när han är så uppenbart nervös.

När vi landat är klockan elva på förmiddagen. Efter att ha hittat varandra igen, ställer vi oss i kön till passkontrollen. Mannen i luckan ser att vi pratar och skrattar och frågar om vi är i samma sällskap. Benjamin och jag går fram tillsamman och ger honom våra pass. 20 sekunder senare är vi igenom passkontrollen med respektive stämplar och ett "welcome to Australia". Asså, jag älskar dig! 

Då han är här på sitt working holiday visa, och britten han ska bo hos jobbar till klockan fyra, visar jag honom runt lite, vart man öppnar bankkonto och vi skaffar Australienska telefonnummer. Efter några timmar möter han sin kompis och jag hittar ett hostel och checkar in. Egentligen är jag helt slut, då vi burit runt på vårat bagage hela dagen men jag lyckas ändå duscha snabbt och ta mig till en salsalektion på kvällen! Jag har saknat denna frihet.

På kvällen hämtar Raj upp mig och jag åker till hans och Max hus. En av deras pakistani vänner kör mig hem, och jag konstaterar att hur mycket jag än försöker att inte ha fördomar, så är det jävligt svårt att låta bli när folk konstant bevisar hur sanna de är. 

Time to go

Sista dagen, och jag är inte alls sugen på att åka. Jag letar efter lite presenter på dagen (hittar inga), tar en manikyr och pedikyr, och sedan väntar jag på att grabbarna ska sluta jobbet. De slutar rätt sent och det blir sjukt stressigt till flygplatsen. Vi åker i alla fall dit och äter middag där ihop. Jag vill verkligen stanna. Kramar om dem flera gånger. Precis som alltid är det blandade känslor, för det ska ju bli kul att komma till Australien igen också. 

Safuan & Syefik

Dagens mest underliga: Jag är på ett stort shoppingcenter och en man på ca 55 år kommer fram till mig och erbjuder sig att köpa vad jag än vill ha på hela stället. Jag frågar varför och han svarar ärligt "för att jag vill ha sex med dig". Eh... nej. "Men du får 2500 kr av mig!" Nej. "Jag ger dig mer..!". Jag har redan börjat gå därifrån. Asien, sluta försöka prostituera mig. Det är inte första gången.

Det är dagen innan jag ska lämna Malaysia. Vid det här laget trivs jag alldeles för bra i landet och hos Ali och Jenn. Jag är inte sugen på att åka överhuvudtaget. Det är bestämt att jag ska flytta hem till Safuan, som jag känner Ali igenom. Han har flyttat till en ny lägenhet och vill absolut att jag ska bo hos honom minst en natt. Hans nya lägenhet är superfin och vi satt upp och pratade till tre på natten.

Vi fem, Ali & Jenn, Safuan och Syefik går ut för att äta mat på kvällen. Killarna beställler en massa mat jag aldrig tidigare provat. Chickenfish, stingray, bamboo snails, fish eggs och sedan beställer jag kyckling för att vara på den säkra sidan. Stingray var helt okej faktiskt. Men kom igen, sniglar?! Jag spottade ut dem. Det var det enda jag inte ens klarade av att svälja. Fruktansvärt. Jag mår illa bara av att tänka på det.

CAMPING

Så dagen är här. Lördag morgon. Fredag kväll umgås vi några stycken hemma hos oss; Jennifer och några av hennes vänner spelar blackjack medan jag, Ali och hans vänner sitter och pratar till sent på natten. Nu är det lördag morgon och jag vaknar yrvaket och tror att jag försovit mig. Jag vaknar dock förstå, så det är ingen större fara med tiden. Vi packar i ordning, hämtar upp Nima och sedan är vi på väg! Mot djungeln.

Väl framme slås vi av hettan. 2.5 att gå dit vi ska campa, till ån. Med två nedförsbackar och i övrigt bara uppför. Jennifer vill en period vända och gå hem, men jag är väldigt glad att hon väljer att följa med! Väl framme kliver vi i ån direkt. Det är otroligt svalkande efter en lång svettig hike med all packning. Jag tog dessutom Jenns packning till och från för att göra det lite lättare för henne. Vi sätter upp tält, startar en liten brasa och grillar och pratar till sent på natten.

När jag går där, på väg upp mot ån, kan jag inte låta bli att slås av hur fantastiskt det är. Solen lyser men djungelns träd skyddar bra. Då och då kommer en vind och tar bort den värsta värmen. Jag tänker på Sverige och hur tacksam jag är att vara precis där jag är, trots alla uppförsbackar. I bakgrunden hör jag fåglarna kvittra och aporna skrika till varandra.

På natten går vi med våra pannlampor och tittar oss runt. Vid floden hittar vi en söt groda och leker med kameran och bilderna. Jag hör fortfarande aporna och inser hur overkligt det egentligen är. Lite orolig är jag över att springa på en orm i mörkret, men oron ersätts snabbt av alla andra känslor.

Nästa dag leker vi i vattnet, äter både frukost och lunch vid vårt camp och jag vill verkligen inte åka hem. Jag bönar och ber Ali om att vi ska stanna en natt till, men dels har vi ingen mat och dels så jobbar de tre följande dag. Det här var en sådan fantastisk höjdpunkt av Malaysia! 

Nigeria

Jag vaknar till liv och tittar på mobilen. En massa meddelanden, och ett missat samtal. Ett missat samtal från Ali? Varför då? Jag tittar på klockan. HELVETE. 13.30. Jag ställde ju alarm. Två stycken till och med. När jag tänker efter så minns jag ju faktiskt att jag slog av det första. Dock inte det andra... Nåväl. Jag vaknar till liv och gör mig redo för att åka till Sunway Pyramid shopping mall. En galleria jag varit i två gånger tidigare och gått vilse båda gångerna. Skippar frukost och tänker att jag äter lunch där istället. Väl där letar jag direkt efter mat. Jag svänger in på en liten "gata" och plötsligt kommer en kille upp på sidan om mig med ett frågande "excuse me?". Killen, från Nigeria följer efter mig medan jag letar mat och pratar lite. Jag funderar i mitt stilla sinne hur jag ska bli av med honom och försöker hinta med min ring så mycket jag kan. Det här med att vara lite för mesig, beskriver mig i alltför många situationer.

Efter min lunch, där jag tydligt sagt att jag haft pojkvän i flera år (nu är ju inte det sant någonstans, men det behöver ju inte han veta), så vill han fortfarande hänga med mig. Under tiden vi ätit har han gått från att vara creepy och att jag vill bli av med honom till att vara mer okej och nästan rolig ibland. Förutom att han insisterar många gånger på att köpa något åt mig. Hans kompisar är visst också på Sunway så vi letar på ett par av dem, det visar sig vara en kille till från Nigeria och hans flickvän från Malaysia. Nu litar inte jag för fem öre på killar som promt vill köpa saker till mig, men därmot föll jag för tjejen direkt. Henne är jag gärna kompis med. Hon har precis min humor och vi förstod varandra väldigt bra! Jag bestämmer mig för att hålla mig till henne resten av tiden vi umgås.

I slutet av dagen får jag väl ändå säga att jag haft riktigt kul med gänget (det tillkommer en till kille, hans fru och deras två små barn). Ali och Jennifer hämtar upp mig då vi ska leta efter tält-delar som behövs för helgens väntande camping! Jag längtar.

Museum tills jag storknar

Jag vaknar förvånansvärt nog kring nio, och hinner därmed åka med Ali mot stan på väg till hans jobb. Det första jag gör är att gå till central market och be om en karta och lite tips på vad jag kan göra. Då jag varit här en gång tidigare är det ju ändå en del av de mest uppenbara sakerna som jag sett och inte behöver se igen. De rekommenderar mig att gå till the national mosque, en orchide trädgård och ett par museum. Normalt sett är inte museum min grej, men i och med hettan och denna fuktighet i luften som jag inte vant mig vid så dör jag nästan. Inomhus-aktiviteter låter förvånansvärt bra.

Efter att jag inser att jag är vilse betalar jag en taxi 30 kronor för att ta mig till trädgården och kliver med lättnad ut bilen. Storstäder är verkligen inte min grej, och jag inser hur mycket jag slappnar av att gå runt i området som består av gräsmattor, träd och buskar. Trädgården med blommor är fin, och jag njuter ännu en gång av solen som lyser och de lätta vindarna.

På vägen till nästa 'sevärdhet' i samma område så går jag ännu en gång vilse. Jag ser en kille som ser nästan lika vilse ut som mig, så ihop ganska vi våra kartor och vart vi tidigare varit under dagen. Han har precis varit dit jag tänker gå, så för mig blev det genast klarare. Om han hittade dit han skulle eller inte, har jag ingen aning om.

Jag stannar kort till vid ett minneshus för Malaysias första premiärminister, men lämnar snabbt huset. Urtrist! När jag passerar ett planetarium tittar jag omkring på utsidan (vem vill betala inträde liksom?) och ser en liten version av Stonehenge. Sött! På vägen till mosken går jag förbi ett konstmuseum som handlar om Islam (i Malaysia är 70% muslimer) och bestämmer mig för att kolla in det. Hela 15 kronor för studenter, tack csn för det fina studentkortet, och delar är faktiskt väldigt intressanta. Min favoritdel var alla miniatyrer av mosqueer runt om i världen!

När jag väl kommer till Mosque Nagara, national mosque, är klockan redan tre. Jag är hungrig men ingen lunch finns inom räckhåll! Detta i sig är underligt då mat och små stånd finns nästan överallt här. Eftersom mosken är öppen bara mellan 3-4 för icke muslimer bestämmer jag mig för att gå in. De ger oss fina sådana där täcka-håret-och-halsen-grejer samt en lång rock som täcker armar, kropp och ben. Jag känner mig ursnygg! Själva mosken var i alla fall mycket vackert byggt, och det var trevligt att gå runt och titta.

Jag hade redan tidigare bestämt mig för att äta indiskt till lunch, så jag sätter igång att gå mot centralstationen och Little India som ligger precis bortanför. Några minuter innan centralstationen springer jag på nationalmuseumet. Det väldigt komiska i det, är att när jag var här sist letade jag och Glen i säkert en timme efter det där j*vla museumet utan att hitta det. När jag tidigare var hos turistbyrån så sa de också att det var mycket svårt att hitta till fots och att jag borde ta en taxi (men vem vill betala för taxi?). Hur hungrig jag än är bestämmer jag mig för att kolla in det här stället. Såklart ligger det dessutom inte bara ett utan TVÅ gratis museum precis bredvid. Suck. Kunde de inte placerat dem någon annastans så att jag inte behövde se dem? Gratis är ju så väldigt gott, så jag kollar förstås.

Vid sextiden kommer jag fram till Little India, ett litet område på några gator med indisk musik, kläder, smycken och mat. Jag hittar inte ett matställe som säljer det jag vill ha. Det har också börjat ösa ner regn, så det är en gata (som kanske haft min mat) som jag inte ens orkar gå till för att leta, då jag inte har något paraply.

Här, får jag av någon outgrundlig anledning för mig att ta tåget hela vägen till Bukit Bintang (shopping-område) för att leta efter mat. Det finns ju på centralen för sjutton! Men nej, dit tar jag mig. Jag letar efter en specifik gata som är känd för att ha massor med mat. Jag hittar inte gatan, och är vid det här laget för trött för att ens orka fråga någon om vägbeskrivning. Jag bara orkar inte. När jag av en slump går förbi en indisk restaurang (som inte heller har det jag vill ha, men i alla fall andra saker) så äter jag där. Något helt annat än det jag ville ha från början. Rätt dålig mat dessutom, men det ger mig i alla fall lite energi.

När jag kommer hem en timme senare, föreslår Ali att vi ska åka och äta middag. På en indisk restaurang. Den verkar onekligen sjukt mycket bättre, men jag är ju redan mätt. Tack vare pågående jetlag lyckas jag inte somna förrän efter halv fyra.

Ali's house

På flyget till Malaysia och Kuala Lumpur längtade jag mest efter värmen. På tåget från flygplatsen mot stan kunde jag inte låta bli att le av lycka. Ingen is på vägen, ingen snö, ingen slask, utan istället var vägkanten fylld av stora gröna träd och solen stod högt på himlen. Det skulle såklart också bli sjukt kul att träffa mina vänner igen, men den här gången skulle jag bo hos en nyare vän. Sist bodde vi i Safuans tomma lägenhet, och nu skulle jag bo i Alis hus med honom och hans flickvän Jennifer. Väl framme så insåg jag hur nervös jag var över att bo med dem; jag hade aldrig ens träffat Jennifer! Då jag inte kunnat sova mer än en timme på mitt 12-timmars flyg var jag helt slut när jag sju på morgonen lokal tid (12 på natten svensk/nederländsk tid). Min lilla vila jag tänkte ha, slutar med att jag sover bort hela dagen. På kvällen kommer en söt vän till dem över, Aida, och vi fyra ska åka och äta middag vid Asia café. När vi nästan är framme, då vi kör långsamt på en liten väg, så smäller det till och bilen står still. Aida hoppar ur bilen och kollar vad som hänt. Ena axeln är helt av vid däcke (om jag nu översätter rätt från engelskans beskrivning av vad som hänt). Lite drygt en timme senare kommer en bogseringsbil för att hämta vår bil, och under tiden har Javad också kommit för att göra oss sällskap. 

Det blev en trevlig kväll, och vi satt uppe till tre på natten och pratade. För mig kändes det dock som att klockan bara var kväll när jag gick och la mig. Jag antar att det är en första gång för allt, och det här är första gången jag känner av min jetlag. 

Groningen & Karlien

Det är med stor sorg jag lämnar Groningen (uttales schröingen, med extra hals i början). Efter ett halvår har jag igen fått träffa Karlien, en fantastisk tjej jag hade turen att hamna bredvid på en väldigt lång 23timmars bussresa i Australien.

Jag kom fram halv åtta på fredag kväll, och egentligen är jag helt slut efter några dagars upptäckande av Amsterdam. Ändå kan jag inte låta bli att vara exalterad till 100. Karlien står vid spåret och jag springer ur tåget för att ge henne en kram. Precis som de andra gångerna vi mötts gäller inga artiga frågor utan vi går direkt in på djupet. Efter en snabb catching-up så går vi till hennes pappa som väntar vid bilen en bit bort. Han visar sig vara en mycket sympatisk man som jag kommer att gilla starkt.

Efter en kvart i bilen stannar vi vid ett rödaktigt radhus, som precis som de flesta husen jag sett i Nederländerna är smala men höga. Jag kommer in i en lång smal hall, med Karliens rum innanför en dörr och en toalett innanför en annan. En våning upp finns vardagsrummet och köket, där just nu Karliens mamma, bror och svägerska sitter och pratar. Även de är mycket trevliga, och jag spenderar resten av kvällen där och vi fyller konversationerna med resor och olika historier. Mamma och pappa  Karlien åker visst till Sverige en gång om året, och har gjort i flera år, för att titta på fåglar. Mestadels till Skåne men även Öland och Gotland. i trappen på väg upp till tredje våningen hänger tvätten och jag böjer mig ner för att inte fastna i den. Där uppe finns ett badrum, föräldrarnas rum och ett kontor. Vi går och lägger oss, har svårt att hålla tyst men somnar till sist.
                                
Jag vaknar och tittar på klockan. Halv tolv?! Det känns onekligen som att jag slösat bort min värdefulla tid med att sova, så jag skyndar mig in i duschen och gör mig i ordning. Jag tar en macka till frukost, och i dutch stil provar jag att ha choklad flakes som pålägg. Inte min grej!

Efter frukosten pratar vi ett par timmar och sedan tar vi oss mot stan. Tydligen äter de ofta bröd till lunch, så vi följde dutch tradition och gjorde just det. Vi kollar runt i butiker, och sätter oss sedan för att ta en drink innan maten. Efter middagen, pizza enligt Clara&Karlien tradition, så går vi till ett ställe där jag läst att de ska ha salsakväll. När vi kommer dit är det dock tvärdött. Helt mörkt. Ledsna går vi till en mysig krog och beställer några drinkar. Jag övar in en fras på nederländska och beställer av servitören med mycket skratt. Han ler men förstår i alla fall vad jag menar! Underbar dag och kväll även om vi inte gjorde så mycket.

Sista hela dagen hos Karlien, tiden går alldeles för fort. Jag känner mig redan som en del av familjen och är inte alls sugen på att åka. Efter frukost cyklar vi till stan för att gå upp till en utkiksplats i en kyrka. 56 meter upp, och det blåser som sjutton! Men det var roligt att se stan. Att cykla är för övrigt en väldigt nederländsk sak har jag förstått. Sträckan vi precis cyklat är den mest trafikerade cykelleden i hela Europa.

När vi tittat klart på utsikten cyklar vi vidare till Karliens pojkvän Erik. Vi äter lunch med honom (mackor igen) och pratar i några timmar. Kring fem åker vi hem för att äta middag med familjen; en jättegod vegetarisk lasagne. Vid åtta tänker vi göra ett nytt försök med dansen. Karlien har aldrig provat salsa men vi har pratat om att göra det sedan Sydney så nu börjar det verkligen bli dags! När hon skulle följa med i Sydney blev hon nämligen sjuk. Den här gången är stället inte stängt men rätt dött. Jag dansar lite med Karlien, och vi har jätteroligt. Två män försöker också dansa med oss men... det går sådär. Vi tröttnar på de jobbiga killarna och går därifrån. Några timmar senare, efter mycket prat och mys med en drink åker vi hem. Vi somnar sent, trots att vi båda är trötta vill vi inte sluta prata.

Att åka måndag morgon var jobbigt. Karlien säger att det känns konstigt att hon ska åka hem på bussen utan mig. Jag håller med. Försöker en sista gång att övertala henne till att följa med mig men det går inte.

 Vid toppen av tornet. Underbar tjej!  

Amsterdam

Helt ärligt, om man åker till Amsterdam, vad är det man har tänkt att göra då? Röka på och titta på horor? Nej, det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt. På kvällen kommer jag och mamma fram till tågcentralen och börjar leta efter vårt hostel. Lukten av marijuana är svår att undvika och strax kommer vi till ett område med fler coffeeshops och sexleksaksbutiker än jag tror behövs. Här ligger vårt hostel, och vi går upp för en av de brantare trappor jag varit med om. Vi lär oss snart att det är standard i Amsterdam.
- Titta här Clara! utbrister mamma och pekar på en skylt.
"För att behålla atmosfären på vårt hostel får ingen under 18 eller över 40 bo här". Hon fnissar, och jag också.
- Låt mig fixa in-checkningen och stå kvar här du.

I receptionen sitter en jättetrevlig brittisk kille som checkar in oss utan problem och vi går upp till rummet för att lämna våra saker. Mamma tittar på kartan vi fått av honom, pekar på pricken där han sa att vi bodde och sa "titta här!". Vi bor precis där det står RED LIGHT DISTRICT. Inte konstigt att vi sett så mycket sexbutiker och sånt! Efter en snabb uppfräschning så går vi ut och kollar in området. Det är onekligen mysigt med lamporna och alla kanaler, och husen är vackra med mycket detaljer. Det är långt ifrån alltid jag kan gå och titta på hus och tycka det är kul, men här är det faktiskt det! Vi följer människorna och går snart ner för en av alla kanalerna. På sidorna är det glasdörrar med näst intill nakna tjejer. Det kan vara något av det overkligaste jag sett. Trots att jag går där, ser allting framför mig, så känns det ändå som att jag tittar på något från en film, något som är på låtsas. Frågan om prostitution kan bli ganska känslosam, men helt ärligt är jag rätt glad att vi inte har sådana gator hemma.

Denna morgon går vi upp och promenerar mot en marknad. Vi konstaterar snabbt att vi hoppats allt för mycket på att det skulle vara något sånär varmt. Det blåser nämligen på tok för mycket för att ens likna värme. Hela vägen till marknaden tittar vi på priserna på mössor i souvenirbutikerna. Det är verkligen fina hus och mycket kanaler i denna stad! På marknaden hittar vi ett par billiga mössor och det gör underverk för våra kalla kroppar. Efter marknaden kollar vi in en park, där en bunt kineser står och spelar pingis. Jag föreslår för mamma att vi ska vara med, men hon vill inte.

Vi går tillbaka mot stan och följer en kanal där det är hus byggda på vattnet. Även om husen förstås är rätt små så tycker jag det ser väldigt mysigt ut! Vi passerar Heinekens bryggeri, men kollar bara in shoppen innan vi går vidare. Det finns en liten blomstermarknad som vi kollat på lite snabbt på morgonen som vi nu undersöker närmre. Tulpaner i alla möjliga färger finns att köpa!

Sen går vi till min höjdpunkt på hela resan. Amsterdam dungeon. Eller London dungeon, som vi flera gånger felaktigt kallar den för. Sjukt kul verkligen! På väg hemåt från "skräckupplevelsen" stannar vi och tittar på ett street performance som verkar roligt (men på slutet tappar allt mitt intresse). Väl hemma är vi båda helt slut och genomfrusna så vi tar en öl/drink och slappar lite. Efter middagen så bestämmer vi oss för att ta en lugn kväll. Jag går ner till killen i receptionen för att fråga honom om tåg för följande dag och fastnar och pratar med honom ett par timmar. Det visar sig att han absolut trott att jag och mamma bara var vänner, och han trodde inte alls att hon var över 40.

När jag morgonen efter ska väcka henne så frågar jag on hon vill höra något som skulle göra henne glad.
- Jag fastnade och pratade med receptionisten till tjugo över tolv igår.
- Haha.
- Nej, alltså det är inte det roliga. Han frågade hur jag kände min vän som jag var här med och han trodde inte på att du var min mamma. Han frågade mig flera gånger om jag var seriös. När jag sa att du var 46 så sa han "i don't know about swedish women but in England you can start digging their graves for the 45 year olds".

Vi åker till en marknad som visar sig vara stängd. Det suger. Det regnar på oss. Vi åker tillbaka och kollar runt med i stan. Käkar världens godaste nudlar och sen åker jag till Karlien. Det känns mycket underligt att säga hejdå till mamma, och jag tycker att tiden gått alltför fort!

Fina mamma!

Lite drygt två månader efter att jag landade i Sverige, så sitter jag nu här igen med väskan packad och en klump i magen. Hur tänker jag när jag ännu en gång får för mig att lämna min galna familj, hundarna, alla vänner? Jag har haft två helt fantastiska månader, med sjukt mycket skratt, för många fester och jättemånga fina stunder. Men nu är det dags att se nya platser! Världen väntar.