Det är med blandade känslor jag sitter på flygplatsen i Delhi måndag kväll. 

När jag vaknade i morse var jag otroligt glad över att åka hem och planerna över hemkomsten var många. Tre personer vet om att jag kommer, Fabian och Karin som jag ser vid flygplatsen och Stina som jag ska till på kvällen. Resten har jag tänkt överraska och jag tänker med glädje på hur förvånade de kommer bli.

Ett par timmar senare, när min packning är klar och jag sitter inne hos vår granne Prince, ihop med Nabruz och Sneha börjar jag få ångest över att åka. De här personerna, ihop med aunty, Sunny, Aditiya och Santosh har ju varit min familj de senaste fem veckorna. Nu ska jag åka 27 timmar västerut, Sneha och aunty 16 timmar österut och Aditiya ”bara” tre timmar söderut. Sunny och Santosh åker sex timmar åt ett håll jag inte riktigt vet vart det är. Förhoppningen och planen är att jag ska komma tillbaka i slutet på februari ett par veckor, men det är inte hugget i sten.

Tre gånger kramar jag Prince, två gånger Nabruz och sen sätter resten av oss i bilen för att åka till flygplatsen. Efter tio minuter ser jag hur aunty börjar gråta, strax efter det Sneha och Aditiya följt av Sunny. Själv har jag ont i magen, men det är sällan jag gråter av att jag lämnar folk någonstans. Jag borde ju vara van vid den här känslan nu, men det är jag ju fan inte. Kroppen värker lätt, jag kramar om Sneha och försöker skoja lite med dem. Under de fem veckor jag varit här har bilen aldrig varit så tyst.

Väl framme vid flygplatsen är vi smått sena. Jag känner hur stressen tar över sorgen att säga hejdå, och skyndar mig för att checka in. På indiska flygplatser får man inte ens komma in i lokalen utan att ha en biljett, så gänget blir stående utanför och tittar på mig. Jag vinkar en sista gång innan jag vänder mig om och går. Första flyget går bra och nu när jag har sju timmar i Delhi innan nästa sträcka funderar jag igenom min resa.

Indien har varit otroligt. Allt jag förväntade mig och lite till. Men det har också varit helt fruktansvärt. Jag har aldrig varit så rädd som jag varit här. Tidigare i mitt liv har jag aldrig stått vid en tågstation med tårögda ögon av skräck för att bli rånad eller något ännu värre. Jag har heller få gånger känt mig så orättvist behandlad, som när jag bara för att jag var kvinna, inte fick bada i samma pool som killarna och senare samma kväll blev tillsagt att jag inte fick lämna hemmet efter klockan sex av samma skäl. I Indien är det också första gången en idiot föreslår en halvtimme med mig i mitt hotelrum, istället för något som skulle kosta mig 12 kronor (när jag skulle betala en tuktuk), och det har även hänt att jag fått frågan "how much?" när jag varit på väg till marknaden. 

Samtidigt har jag aldrig upplevt ett sådant välkomnande, en sådan behandling som gäst. Guest is God, tänker jag för mig själv. Uttrycket som jag hört så många gånger och nog gäller det alltid. Jag har varit i indiska hem med trasiga väggar, dörrar som inte fungerar, ett litet rum och kök för en familj på fyra eller fem. Vuxna barn och hela familjen i en dubbelsäng. Hem där jag kan slå vad om att de kämpar varje månad för att få ihop till mat och räkningar. Så kommer jag där, en främling från ett rikt land, som har råd med precis vad som helst i Indien och det enda de känner är en tacksamhet för att jag tar mig tiden att träffa dem. Att jag sitter där, i deras soffa ett par timmar, inte förstår mer än ett par ord de säger, betyder mer för dem än vad en ny dator gör för en tio-åring i Sverige. De är hedrade att någon vill komma och besöka Deras land, från så långt bortifrån. De slår till på stort och lagar mer mat än jag kan äta på flera dagar. Have some more, some more. Och när jag säger nej, med en mage som håller på att sprängas av mättnad, lägger de på ytterliga några bröd eller mer ris ihop med olika såser och grytor.

Jag förstår ju precis hur förnedrande det skulle vara, men jag önskar innerligt att jag kunde sticka till dem en 1000-rupees sedel. Eller ett par. Antaglien har de aldrig eller sällan hållit i en och min plånbok är fyllda av dem. 120 kronor. Istället försöker jag visa min uppskattning med de få ord på hindi och assamese som jag har lärt mig. De kunde omöjligen ha sett gladare ut.

Jag har hört att barnen är lyckligare i fattiga länder och jag kan tänka mig att det, trots allt det hemska, faktiskt är sant. När jag var i skolan såg jag en grupp med 13-åringar som kickade boll. Ni vet när man står i en ring och kickar bollen och försöker förhindra att den ramlar i backen? Ja, precis. Bara det att de hade inte ens en boll. Istället stod de och lekte med en liten platsbit som ingen i Sverige skulle petat på; det är ju bara skräp. Jag såg inte ett enda barn på den skolan som såg uttråkad ut under någon av de tre dagar jag var där. Jag försöker föreställa mig ett gäng 13-åringar i Sverige, utan mobiler, någon slags leksak, ens papper eller pennor, utan bara med varandra som sällskap.

Jag diskuterade det här med fattigdomen i Indien med Don. Han har varit i bland annat USA ett par år och menade såhär: Trots att folk är fattigare i Indien så hittar de ett sätt att hantera det. De går fortfarande på event, fester, njuter av livet så gott det går och kämpar så mycket de bara kan för att göra det bättre för sina barn och framtiden. Fattiga i västvärlden verkar mer känna att livet är över om de blir hemlösa och fattiga. De tappar allt hopp och slutar liksom leva… Han tystnade i tankar och jag tänkte att jag har samma uppfattning. Jag kan ju förvisso inte jämföra med just USA, men i Indien har jag sett både vuxna och barn rota igenom sopcontainers efter något använderbart för att sedan skoja och skratta om något annat när de är klara. Jag har känslan av att det är en helt annan attityd här när det gäller överlevnad och vad som krävs för att vara lycklig.

Av alla länder jag varit i, känner jag att Indien är det jag lärt känna bäst. Jag har bara bott och umgåtts med indier. En halvdag i Jaipur var jag förvisso med två killar från Uruguay, men bortsett från det har jag inte varit med en enda annan turist. Jag har fått en sådan inblick i tankar, kultur, politik, hem, skolor och mat som jag inte fått någon annanstans. I stunder har jag hatat det, följt av att tio minuter senare älskat det. Det har varit så svårt att anpassa sig, men jag har gjort mitt allra bästa att följa kulturen här, trots de stora krockarna. Ta seden dit man kommer, är det inte så? 

Jag är otroligt tacksam till mina gamla och nya vänner som tagit in mig i sina hem till 100%. 

Det ska bli så himla skönt att komma tillbaka till Sverige för att: 

- Min familj och mina vänner är i Sverige!

- Jag kan kommunicera med alla. Alla kan svenska tillräckligt bra för att jag ska kunna prata med vem som helst.
- Maten. Jag kan få mat jag känner till och jag förstår vad det är jag beställer när jag är på restaurang.
- Jag kan och förstår alla social regler. Jag gör inte bort mig riktigt lika mycket eller ofta i Sverige.
- Kranvatten. Ni förstår inte hur gott svenskt kranvatten är, med undantag för Falun.
- Även om politiker i Sverige säger jävligt puckade saker ibland har jag aldrig hört någon säga ”astrologi är mer pålitligt än vetenskap”, vilket jag hörde här i Indien.
- Jag vet vart jag kan hitta saker. ICA supermarket har det mesta man kan behöva. I annat fall Kupolen!
- Hur trygg jag är ute på stan även efter att solen gått ner.
- Folk tar mig seriöst trots att jag är kvinna. Jag får också köpa vilka plånböcker jag vill utan att bli tillsagd att de är bara för män.
- Hur mycket vi än klagar på att det inte är jämställt så har vi det rätt bra. Till exempel så skulle min familj aldrig säga till mig att inte lämna huset efter klockan sex, bara för att det är så. Jag är också tillåten att bada i samma pool som mina bröder, eller vilken annan kille som helst. Det är också okej att jag har bikini om jag vill på äventyrsbad utan att utkastad.
- Att bo i ett land där mina föräldrar och mitt samhälle tillåter mig att gifta mig med vem jag vill. Mina föräldrar kommer dessutom inte att behöva betala pengar till min blivande makes föräldrar bara för att jag är tjej när vi ska gifta oss, trots att detta är extremt olagligt. Jag kommer heller aldrig att bli utskälld för att jag går över till min granne, som råkar vara en man, elva eller tolv på natten i tio minuter för att diskutera kommande dags aktivitet. Min hyresvärd som bor i lägenheten ovanför kommer då inte heller ringa min bror eller mina föräldrar och antyda att jag är slampig för att jag gick över till honom.

Det jag kommer sakna med att vaa i Sverige är:
- Mina nya familjer och alla mina vänner är inte i Sverige.
- Alla förstår vad jag säger... Förstår ni hur lätt det är att prata fritt när ingen förstår ett ord man säger? Inte heller får jag lära mig något nytt språk.
- Jag får inte testa nya spännande saker. På restaurangen kan jag inte stå och iaktta maten för att sedan säga ”kan jag få den röda tack?”, eller smaka något och inte ha en aning om vad det är, förutom att det är jättegott.
- Jag kan inte titta på folk och tycka att det är otroligt intressant hur de tänker, gör saker och hanterar situationer.
- Priserna på mat och saker.
- Att höra ny musik jag älskar även om jag inte förstår ett ord av vad de sjunger.
- Hur vanligt det är att sjunga och dansa oavsett hur dålig man än är på det. Ingen kommer någonsin tänka att det är pinsamt. Jag har till exempel hört otaliga busschaufförer, taxichaufförer  och folk på stan sjunga för sig själva utan bakgrundsmusik och ingen reagerar.
- Att titta på reklamer och inte ha en aning om vad de är för, utom att det ser sjukt roligt ut.
- Färska grönsaker, frukter och extremt färskt kött (även om jag inte är helt hundra på att jag gillar alla delar med köttet där… Har mer än en gång sett den levande kycklingen som vi sedan tagit hem för middag).
- Hur otroligt självklart det är att vara stolt över sitt land. 

Sista listan med otroligt typiska indiska/asiatiska saker/osvenska saker:

Alla slags kvastar, moppar, skyfflar och skrapor (eller vad allt nu kan tänkas heta) är galet korta. De slutar alla nedanför min navel. Även kvinnorna här får gå med böjd rygg för att nå marken. Antalet kvinnor med ryggproblem här är nog högt.

Mängden personal i butikerna. Jag kan knappt gå tre steg utan att jag möts av en personal som inte har någonting att göra. Servicen är enorm. Till en början gjorde det här mig ytterst obekväm men nu gillar jag det faktiskt.

Sopor slängs precis vart som helst. I lägenheten där jag nu bott ett par veckor går vi upp till tredje våningen och slänger ut det från huset till en gräsplan?! Jag önskar att jag tagit ett kort på det, men jag glömde helt bort det.

Om något kostar 9 rupees och du ger dem en 10 rupee sedel får du ofta en liten godisbit tillbaka istället för mynt.

Respekten för de äldre här är något jag kommer sakna i svensk kultur. De är verkligen högt ansedda och du ska lyssna oavsett vem det är.

Tidningspapper används till allt, till exempel att torka av händerna på. Jag tyckte det var synnerligen oeffektivt men servetter verkar inte så vanligt här.

Alla som är äldre än dig kallas aunty eller uncle. Jag har ingen aning om vad Snehas föräldrar heter, trots att jag bott med dem en månad, jag kallar dem bara aunty och uncle. Smidigt som tusan. Och aningen osmidigt när man faktiskt pratar om t.ex. ens faster eller morbror… 

Till lite fler saker som för mig är väldigt indiska:

Mat. Denna otroliga fokus på mat. Inte bara spenderar de massor med tid på att köpa och laga mat varje dag, utan det är sjukt viktigt att alla äter. If you don’t eat, I won’t eat either. Och omvänt, om jag vill äta trots att de övriga fem i gruppen inte är hungriga så säger Det här händer ofta vid sex-tiden när jag vill äta middag och de vill vänta fem timmar till. Oh no, but we’ll have something too! Let’s see. A full plate of chicken, yeah that sounds great! Jag börjar bli sjukt frustrerad på detta osjälvständiga samhälle. Ät inte om du inte är hungrig, för i helvete eller om du gör det, ta något litet. Jag behöver väl inte sällskap heller.

Detta stora beroende av andra gäller inte bara vid mat utan även… allt annat. Om vi ska dricka alkohol så är det nästan en förolämpning om en person inte vill dricka. Det är definitivt en förolämpning att gå på en promenad själv eller inte följa med någon annan som vill gå någonstans. Det här med att göra saker själv är med andra ord lite… ovanligt. Det här låter hemskt (vilket jag också tycker att det är) men har också en väldigt fin sida. De tänker otroligt mycket på andra och har stor respekt för vad andra tänker och tycker.

Mer mat. Då de äter middag vid elva på kvällen, och jag sällan är hungrig då, har det blivit lite av ett problem. De tycker nämligen att det är otroligt viktigt för även mig att äta, även om jag inte är hungrig. Så när jag då tar lite mat för att vara artig och inte orsaka problem, så blir jag förstås ombedd att ta mer mat. Detta gäller även om jag från början tar mycket mat. Some more rice? Chicken? Sallad? Yes, have some more! A little. Just a little. Följt av att de lägger på mer mat helt utan min vilja.

Ännu mer mat. Det är extremt vanligt att restauranger här inte har allt de säger sig sälja. Alltså, till den nivå av vanligt där jag nästan blir förvånad när det jag ska beställa faktiskt finns.

Det är helt okej som man att ta precis hur mycket du som man vill, på andra män. De kommer aldrig uppfatta dig som bög. Jag har mer än en gång sett två killar, mina vänner som jag vet är helt straighta, stå eller sitta ner och smeka den andras lår. Det är återigen bara jag som reagerar på detta. Pussar på kinden och att högt berätta att du älskar den här mannen är vanligt. Såklart är detta väldigt fint.

De säljer olja på påse, istället för i flaska. Väldigt opraktiskt.

Det står alltid ett par killar vid bensinstationen som tankar åt dig (det här hände också i Australien dock, så det kanske bara är en osvensk grej).

Alla går långsamt. Något så galet långsamt. Trots att vi inte har bråttom går de så segt att jag nästan blir irriterad. Att de går precis lika långsamt även när vi har bråttom gör mig fruktansvärt irriterad för att inte nämna stressad.

Användandet av ordet only. De använder ordet helt fel i Indien. I bought it in that shop only. Du köpte den bara I den butiken? Jaha, okej. Jag tror inte att jag kan förklara det här ordentligt i skrift, det behöver upplevas. Dock tror jag inte att indierna vet vad ordet only betyder.

Plastblommor. Jag har inte sett ett enda hem som har riktiga blommor och när jag igår såg ett ställe som sålde faktiska krukväxter blev jag förvånad (det var också det första stället jag sett som gör just det).

Allt i köket ser ut precis som bestick. Koppar, tallrikar, allting är gjort i metall. Det är mycket vackert och personligt.

Once, twice, tri…ce? Trice. De tycker seriöst att det finns ett ord som heter så. Så himla fel!

Åter till denna galna trafik. Till att börja med så tycker de att de kör på höger sida, vilket nästan orsakade ett stort bråk mellan mig och min väns pappa. De ser det nämligen som att eftersom ratten sitter på höger sida så har de högertrafik… För det andra så verkar de älska att använda helljus. Det kan ju tyckas som en bra sak, men det har hänt allt för många gånger att bilen vi möter eller vår chaufför har halvljus till dess att vi möter en bil/blir mötta av en bil för att då slå PÅ helljuset. Hur tänker de där?! 

Denna morgon vaknar jag, och sätter mig vid köksbordet för att plugga ’political science’ då jag senare på förmiddagen ska hålla en lektion för en klass 16-åringar. Så strax efter frukost knackar det på dörren och aunty säger att det är två studenter som vill träffa mig. Jag går ut och möts av Leo, en kille vi träffat på ett par dagar innan och som varit sjukt exalterad över att träffa mig. Han har med sig en kompis som jag blir presenterad för som Kai Fo. Han ler blygt och säger att det är nog svårt för mig att uttala, då det är ett rätt kinesiskt namn.

Leo sträcker fram två fina blommor som han gjort själv och jag blir återigen så rörd av omtanken från dessa studenter. För dem är det verkligen något stort att få träffa mig, och jag själv tycker ju inte att jag är så speciellt. Vi sitter och pratar i över en timme, om livet, Indien och Sverige, språk och kultur och allt möjligt roligt. Jag har sjukt kul, och kommer jättebra överens med Kai Fo. När jag frågar hur gamla killarna är blir jag mycket shockad över svaret. Jag gissade på att båda är kanske 17 eller 18. Leo svarar att han är 23, precis som mig. Hur är det möjligt? Undrar jag för mig själv. Han som verkar så liten, söt och oskyldig. Kai Fo säger ”Jag är 18. Eller 17. Ja, 17-18 någonting”. Jag, i min tro att han bara sagt fel, skrattar och säger ”Vet du inte hur gammal du är eller?”. Han skrattar väldigt generat, och förklarar att han faktiskt inte vet hur gammal han är. När han föddes kunde nämligen inte hans föräldrar skriva eller läsa så de vet inte vilken dag eller år han är född.

De förklarar vidare att i Indien får man efter åttonde klass, fylla i ett papper som kommer att räknas som födelsebevis i framtiden, då det händer i byar och liknande att de inte vet hur gammal man är. Oftast fyller de i några år yngre än de faktiskt är, och därigenom ”ändras” deras ålder. Man får alltså välja vilken ålder man vill ha. Helt galet! När jag skulle till att gå, frågar Leo mig om han får vara min vän (vilket han såklart får). Kai Fo frågar om han får kalla mig för syster, och jag blir återigen rörd av hur fina folket i den här byn är.

Under tiden vi pratar ringer aunty till mig och säger att min lektion tyvärr är inställd, då 9-, 10- och 11e klassarna har prov följande dag och därför inte har lektioner på eftermiddagen så att de kan plugga istället. Jag blir sjukt besviken, men accepterar det eftersom jag har så trevligt med killarna. En halvtimme senare så ringer hon igen och säger att ”min” klass väntar på just mig, trots att de egentligen slutat, så jag och Sneha ska skynda oss till skolan så fort vi bara kan. Vi ringer till chauffören, stressar lite lätt, ber om ursäkt till killarna och springer till bilen. Väl framme, har alla studenter slutat skolan utom klassen jag ska föreläsa för.

De sitter spänt och väntar, och jag är sjukt nervös. Även flera av lärarna kommer för att se min lektion, vilket inte hjälper för nervositeten. Jag börjar prata, babblar på om demokrat och diktatur. Ger garanterat en bättre, roligare och mer lärorik lektion med exempel och en engagerad lärare (som inte bara läser innantill). Efter halva lektionen har jag inget mer att säga, så studentera frågar intresserat om jag inte kan berätta om mig och Sverige istället. Jag pratar om miljö, språk, religion, min familj, mina senaste jobb, utbildning, resor. På frågan om jag har en pojkvän förklarar jag skillnaden på att gifta sig i Indien och Sverige; att i Indien är 24 i senaste laget för en tjej att gifta sig och i Sverige är medelåldern 34 för att gifta sig. Precis som alla andra jag berättat det för, skrattar eleverna när jag förklarar att vi ofta har barn innan vi gifter oss i Sverige. De menar på att det är ju helt galet!

Efter lektionen åker vi för att träffa en vän till Sneha, som fyllde 25 dagen innan, Prakash. Ännu en av de som så gärna ville hinna umgås med mig innan jag åker. Jag hade träffat honom några gånger i butiken han jobbade i, och han verkade väldigt trevlig. Vi har onekligen roligt och under tiden vi sitter och pratar kommer vi in på födelsedagar. Jag frågar hur han firade, varpå han svarar att de åt tårta och så. Han berättar vidare att han fick en present av sina föräldrar och tar upp sin surfplatta för att visa mig vad han fått. På bilen är en söt tjej, långt mörkt hår och bruna ögon. Väldigt indiskt. Han har fått veta vilken tjej han ska gifta sig med. Som sin födelsedagspresent. Jag tycker det är helt sjukt, men han verkar faktiskt väldigt lycklig över det!

Återigen, det är så mycket som händer i Indien som jag inte sett någon annanstans.

När jag var i skolan på barnens dag var det inga lektioner, och då jag berättat hur gärna jag velat se hur en vanlig dag i en indisk skola ser ut, åkte jag och Sneha en dag och tittade på en av auntys Bhattajarees lektioner. Strax efter att vi har kommit fram till skolan så kommer tre tjejer fram till mig och ger mig blommor som de gjort själva. Jag blev väldigt rörd av den fina tanken, och de var väldigt fint gjorda.

Lektionen i sig var så väldigt annorlunda från en svensk lektion, och helt ärligt tror jag inte att aunty skulle få jobb som lärare i Sverige. Hon ihop med eleverna satt med boken öppen och hon högläste (på engelska) följt av en kort översättning på hindi. Det var allt. Ingen förklaring, inget som skrevs på den svarta tavlan. När aunty sen säger till mig, inför alla elever, hur uttråkad hon är över att hålla samma lektioner år ut och år in. Jag säger snabbt att jag kan hålla nästa lektion istället för henne, då jag verkligen vill ge eleverna en bättre lektion än de får dagligen. Hon ler och säger att jag kan få hålla en lektion nästa dag.

När vi ska till att gå därifrån går det en liten pojke på kanske fem år bredvid oss mot bilen. Han är för blyg för att ens titta på oss, och säger ”bye”. Jag reagerar knappt på att han är där, då han går snäppet bakom oss och inte tittar på oss. Helt plötsligt sträcker han ut sin hand mot mig och ger mig en söt blomma gjord i papper. Så fort jag tar den, fortfarande utan att titta på mig, börjar han springa därifrån. Jättelångt ifrån oss, och snabbt. Thank you so much, säger jag, men det hör han nog inte ens.

Det är barnens dag och jag tillsammans med Sneha ska följa med till Snehas mammas skola. Jag är jättenyfiken på hur en skola i Indien ser ut och funkar, och gör mig snabbt redo. Sneha är något långsammare, och strax efter tio lämnar vi huset. Väl framme vid skolan kliver jag smått nervöst ur bilen. De har redan börjat, säger aunty Bhattacharjee och kliver med snabba steg mot eleverna som står i rader framför lärarna. Jag och Sneha följer efter henne och jag ser hur alla vänder sig mot oss. Vid det här laget är jag van vid hur alla stirrar på mig, men Sneha påpekar förvånat att men oj vad alla tittar på dig!. Det är en väldigt varm dag och jag lider med eleverna som står med långa mörka byxor under solens strålar och lyssnar på tal. Två av eleverna håller tal när vi kommer, om Indiens första premiärminister och sedan är det lärarnas tur. Under tiden har alla lärare kommit fram och tagit foton med mig, vilket jag kände var otroligt respektlöst mot eleverna som höll tal. Ingen annan än jag tycks reagera på det dock, så jag försöker lyssna på talet med ena örat och med det andra bli presenterad till nya ansikten. En av lärarna som håller tal är historielärare och extremt kunnig på sitt område. Han nämner år och namn flera gånger i varje mening och jag imponeras av hans minne. Däremot kunskaperna om hur man ska lära ut, verkar han totalt ha missat att lära sig. Allt han säger låter som att han skäller ut eleverna och jag ser hur de flesta bara skrattar åt hans försök att berätta om historien bakom barnens dag. Som sista moment sjunger alla barnen nationalsången och jag står där och tänker hur lyckligt lottad jag är som får så många äkta och genuina kultur-upplevelser från Indien.

När alla är klara med sina tal, kommer en grupp med flickor fram. De är uppenbart blyga, men ledda av en sån där typisk ”duktig flicka” som tidigare också höll ett långt tal. Hon räcker fram en penna och ett papper med frasen can I have your autograph ma’am?. Jag dör lite inombords av skratt, ler stort och säger självklart. På vägen mot en vägg eller något som underlag ber jag skrattande Sneha att ta ett kort. Det kommer fram femton ungar till, och jag skriver namn ihop med något sött som puss och kram från Sverige. Försöker att skriva olika på allas, men det är svårt att komma på så många tomma standardfraser. Efter det är det dags att ta foton. Ek more photo ma’am, please. Single! Single! Ek more please. Thank you madam!

En tjej kommer fram och pratar med mig, ber inte om foton eller autograf, utan vill bara säga hej. Fyra små söta flickor följer efter oss när vi går runt och tittar. De kanske är 5 år och väldigt väldigt blyga. Efter kanske tio minuter vänder jag mig om och säger hej, för femte gången och de fnissar. Jag ber Sneha översätta att jag vill ge dem en kram, och två av tjejerna ger mig glatt, men blygt, en kram. Den tredje går bortåt men de två första tar tag i henne och drar henne framåt mot mig. Hon får också en kram och rodnar lätt. Den fjärde tjejen springer bort och är på tok för blyg för att komma fram.

Jag sätter mig i lärarrummet och Aunty ber mig att säga vad jag lärt mig på hindi till de andra lärarna. Kya, Kyo, Kya hua, Kuch nein, Mein tumse pyaar kartu hun, aap kaise ho, mein tik hon, chello. Alla andra små strö-ord jag lärt mig. Igenom fönstren ser jag hur barnen smyger och kikar in. Aunty ber mig sjunga Tum hi ho. En hindi sång som jag kan så gott som hela texten till. Vart vi än går ber hon och Sneha mig att sjunga den. Jag sitter generat och sjunger en liten stund och sen flyr jag ut igen. Det är lättare att vara med barnen.

Jag och Sneha går in i ett tomt klassrum, ett rum med tomma stenväggar fyllt av bord och bänkar. Både bort och bänkar är väldigt enkla och gjorda i trä. Stolar med ergonomiska ryggstöd (som jag minns att min gamla skola övervägde att köpa in förut) finns verkligen inte. Istället för en modern whiteboard ser jag en svart tavla med vita kritor. Jag sätter mig ner vid en av bänkarna för att ta ett foto, då en kille på kanske 16 år kommer in. Han sätter sig bredvid mig och ber mig om en autograf. På sin vänstra underarm! Jag skrattar så sjukt mycket och ber Sneha än en gång om foto. Det här kommer nog inte hända igen! Han tackar och skyndar sig snabbt ur rummet, och på vägen ut frågar Sneha om han inte vill ha hennes signering också. Generat skakar han på huvudet och går fort.

Den fjärde och sista lilla flicka som inte fick en kram tidigare får motvilligt en, innan vi går. Hon sitter ner och jag smyger mig fram till henne, ger henne en kram följt av tokskratt och röda kinder. När vi lämnar skolan har jag skrivit så många autografer och tagit så väldigt många foton. Jag har också skrattat massor och fått nya uppleveler att bocka av från min bucket list. Jag menar, vem har inte att skriva autografer på söta 16åringar som en sak att göra innan man dör? 

Vägen kantades av djupa stup på ena sidan och höga berg på andra. Den var krokig, väldigt smal och de få gånger vi mötte en annan bil blev det mycket trångt. 50 km och några timmar senare stannar vi vid en liten by. Byn bestod av kanske fem hus, alla lika slitna. Sneha säger att vi stannar för te, och jag funderar för mig själv om de en säljer något här. Jag kliver ur bilen och slås av den kyliga luften. ”Tanda!” utbrister Santosh. Ja, nog är det kallt alltid. Luften känns förvånansvärt lik den svenska under vintern; det enda som saknas är snön. Sneha har berättat att den inte kommer förrän nästa månad, som tur är. Ett par av männen i byn har mössa och vantar på sig. Jag som står i kjol, tunna leggins och flipflops känner att en mössa, eller bara ett par strumpor, hade suttit fint. Vi går in i en av de små stugorna och jag tappar hakan. Jag öppnar alltså bokstavligt talat munnen och vet inte riktigt hur jag ska hantera min förvåning. Det är så sjukt mysigt här inne! Totalt annorlunda från alla hus jag tidigare varit i. Det brinner en liten eld i ett av hörnen och vi sätter oss där för att värma oss. Jag får en liten tallrik med fläsk, men är fortfarande alltför betagen av rummet för att äta. Kvinnan som lagar maten är mycket vacker men ser inte det minsta indisk ut. Jag minns konversationen med Sneha från dagen innan, om att Kina då och då får för sig att den här delstaten tillhör dem. Vi är nämligen precis på gränsen till den kinesiska gränsen. Jag tittar mig omkring för  50:e gången. Männen ser också kinesiska ut. Jag ser en liten kattunge under ett av borden och kryper fram för att klappa den. Mycket ovilligt låter hen klappa den ett par gången. Eftersom hen inte vill vara min vän går jag tillbaka och smakar på maten. Det kan vara det godaste kött jag någonsin ätit. Sjukt gott! Efter en liten stund kommer kattungen fram och sätter sig bredvid mig. Jag ger hen en liten bit fett och vi blir snart goda vänner. Jag döper missen till pusspuss (det enda ord på svenska som jag lärt Sneha and Sunny). Lilla pusspuss lämnar inte min sida under hela tiden vi är där. Motvilligt reser jag på mig när det är dags att åka vidare. Jag vill inte riktigt lämna en av mina bästa upplevelser i Indien än. 

Jag har noterat några väldigt typiskt indiska saker. Den första tänkte jag på redan innan jag kom hit ens, men det har bara blivit tydligare här. Det är frågan ”har du ätit frukost/lunch/middag?”, beroende på vilken tid det är. Av någon anledning är de väldigt besatta vid att äta mat.

Nummer två, är att när de berättar historier så lägger de alltid till ”om du inte tror mig fråga henne/honom!”. Det behöver alltså inte vara personen i fråga, utan det kan vara vem som helst. A och B var ute och gick när de sprang på en stor hög med kor. A berättar att han älskar kor så därför klappade han på dem. ”Fråga C eller D eller vem som helst! Jag älskar kor!”. Varför skulle jag ens ifrågasätta att du älskar kor?

Tre. Let me tell you one thing. Eller let’s do one thing. Det är då alltid bara en sak, som slutar med fem miljoner till.

En konstant lukt av brand. När som helst och var som helst kan du börja undra vems hus som håller på att brinna ned, när det egentligen bara är folk som eldar upp allt skräp efter gatorna. Detta sker framförallt två gånger om dagen, förmiddagen och på kvällen kring sex. Jag har fortfarande inte vant mig vid doften och hur det sticker i ögonen.

Att alldeles för små barn springer omkring själva. Häromdagen körde vi bil på en landsväg där medelhastigheten uppskattningsvis legat på 90 km/t. Där möttes vi både av grupper och ensamma barn på ca 4 år. Av någon anledning tyckte jag inte det kändes så lämpligt, men resten av bilen reflekterade inte ens över det när jag påpekade saken.

På internetcaféerna står det: internet, scanner, kopiering och Xerox. Inte utskrifter, utan Xerox. När jag påpekade för mina vänner att xerox är ett märke på en skrivare, svarade de nästan upprört att ”nej, xerox betyder ju utskrift”. Motsvarande vårat lipsyl och frigolit antar jag.

De föredrar att ha fönstret nere istället för att ha ac på i bilen. Varför förstår jag inte, när luften är så sjukt dålig.

Sättet de hanterar kött här är helt sjukt. Du kan gå ut på gatan, gå till ett stånd och peka på den kyckling du vill ha, medan den lever, så slaktar de den åt dig. Om du väljer att få ditt kött redan avlivat så hänger det i värmen med en hel del flugor snurrandes runt det. För att inte nämna allt skit och skräp som ligger runtomkring på gatan och bilarna som kör precis bredvid. Luften är inte speciellt fräsch här. Inte konstigt att så många blir sjuka när de kommer hit! 

Drygt en vecka in på resan och jag har vant mig den galna trafiken, jag blir inte längre chockad över kossorna på gatan och jag kunde inte bry mig mindre i hur mycket alla stirrar på mig. Jag har spenderat 37 timmar på ett tåg ner till Banglore, där jag har träffat mina vänner från Thailand. Här känner jag mig mycket tryggare, och definitivt mindre ensam och utlämnad än jag gjorde de första dagarna. Eftersom jag inte litar på någon jag möter utifrån så kände jag mig väldigt ensam i början.

Imorgon kväll åker jag och Arun till hans lilla stad, där han ska gifta sig på söndag. Jag är väldigt nyfiken på hur det kommer vara! Igår var jag och Denvers supersöta mamma och shoppade och vi köpte en sari, skor, armband, örhängen, en liten såndär prick man sätter i pannan och en bröllopspresent. Allt för under 400 sek. Det är onekligen billigt i det här landet! Lunch för två inklusive dricka kostade oss 35 kronor.

I skrivande stund bor jag med Denver och hans (även hon) supersöta mormor på 82 år. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon var så gammal! Helt ärligt hade jag utan minsta fundering trott henne om hon sagt 62. Tanken när jag skulle hit var att jag skulle bo med Arun, men då han har annan släkt som var på besök nu så ordnade han så att jag fick bo med hans kompis Denver, som jag då aldrig träffat. Jag har dock aldrig känt mig så välkommen som jag gjort här! Hela familjen är fantastisk. 

Jaipur

Resan till Jaipur var minst sagt intressant. Vi skulle åka vid sju och jag var helt förberedd på att sova mig igenom de fem timmarna det skulle ta. Vi hinner dock inte åka långt innan jag inser att jag troligen kommer sitta med vidöppna ögon hela vägen och bara titta på saker som händer. En moped med tre personer på åker förbi. Vi kör om en kamel med kärra efter. Fem kor ligger och sover mitt på vägen. En stund senare åker vi förbi en get med kärra. Halvvägs till Jaipur möter vi en moped, och Raj säger ”håll ögonen öppna nu, hur många sitter på den mopeden?”. Fem personer, satt på dem mopeden. Fem personer på samma moped, och förstås var det ju ingen som hade hjälm. Inte långt efter mopeden stannar Raj plötsligt bilen och där vid sidan av vägen är det närmre 20 apor! Helt galet. För att inte nämna bristen på linjer och filer på vägen. Det är liksom bara en väg också kör man precis där man vill. Jag tänker på likheten mellan hur de kör här och hur man kör i ett tv-spel. Ni vet när man liksom kör om på insidan, utsidan och sicksackar mellan bilar, lastbilar, folk och djur. Lite så. Sjukt kul, men som sagt, jag tror inte det är speciellt säkert.

 Väl framme i Jaipur så tittar vi på Monkey tempel, tar foton på olika saker, letar simkort till mig, adapter och annat trams som behöver göras. Äter sjukt god middag, med väldigt indisk live-musik. En liten pojke kommer fram och dansar, och tycker bestämt att jag ska dansa med honom. Roligt värre!

Halv dagen spenderades med att tömma Karins dator och vänta på att Raj skulle komma tillbaka, alternativt berätta för mig vem jag skulle spendera dagen med. Han hade nämligen lovat att fixa en chaufför åt mig, som kunde visa mig runt. Vid ett gav jag upp och tänkte ta en promenad. På väg ut så möter jag ett par killar som ska till stan med en taxi och de frågar om jag vill följa med. Det skulle vara 1,5 timme gång enligt google maps, så jag säger tacksamt ja. Vi går och tittar på olika saker i stan och jag slås ännu en gång av hur sjuk trafiken är. Det är en helt annorlunda känsla jämfört att åka i bilen, när jag mest skrattade åt hur bisarrt allting var. Jag är fortfarande inte orolig över trafiken, utan kliver bara ut i vägen efter Lucas och Tito som har varit här lite längre och är lite mer erfarna.

I ett av de gamla palatsen, Hawa Mahal, kommer tre killar upp och frågar om de får ta ett kort med mig. Efter resan igenom Asien börjar jag bli van vid detta, så jag ler på fotot och de tackar så mycket. Snart kommer fem killar till upp, följt av ytterligare två, plus en familj och helt plötsligt är det ett helt rum ed folk som vill ha foton på mig. Jag spenderar utan att överdriva mellan 30 minuter och en halvtimme på att ta över 300 kort med åtminstone 80 olika personer. Helt galet! De första tio minuterna var det kul, jag kände mig som en kändis och skrattade varje gång det kom fler folk. Efter ett tag blev det mest segt dock, att stå och låtsas-le på ett foto jag inte alls var intresserad av.

Jag reflekterade också över hur de säljer frukt och grönsaker på gatan, som ligger ner på marken (med ett tunt lakan som ”bord”). På något sätt känns det inte så hygieniskt, med tanke på hur mycket djur som går runt på gatan. 

Incredible India

Increadible india. Ja, nog är det otroligt alltid. Resan hit var helt fantastiskt; flyget gick strålande och jag kunde inte varit lyckligare. Jag tittade på två indiska filmer, lekte lite med barnet framför mig och lyssnade på indisk musik för att peppa mig själv. Normalt sett sover jag mig igenom resorna mellan olika platser, men inte den här gången inte. Jag kunde bara inte somna, tack vare spänningen!

Väl på flygplatsen, går jag skrämt igenom tullen. Man får nämligen bara ha med sig 10 000 rupees utan att skatta för det och jag har 33 000. Dessutom får man bara ha en laptop och jag har två. På flyget stoppar jag så gott som alla pengar i BHn och tänker att där får minsann ingen kolla. Tänker också oroligt igenom straffen i Indien, eller åtminstone vad jag kan tänka mig att straffen är i Indien. På väg igenom tullen erkänner jag att ”jag har två datorer, men båda är gamla och dåliga!”. Mannen tittar på mig, ler lätt och säger ”gå igenom du ma’am”.

När jag lämnat flygplatsen går jag med bestämda steg mot tåget. Jag har mer än en gång blivit varnad för taxichaufförerna. En man kommer upp bredvid mig och håller jämna steg. ”Vart ska du, miss?”. Mot tåget! Svarar jag lätt irriterat. Han frågar efter min adress och mesig som jag är får han den. ”Tåget går inte dit, miss”. Självklart kan han ha ljugit. ”NÄHÄ, så vad gör jag då?!”. Klockan är efter midnatt i min biologiska klocka och jag vill bara sova. Svaret är uppenbart; taxi. 200 INR säger han, motsvarande 20 kronor för en halvtimmes resa. Helt okej, tänker jag för mig själv, och försöker minska känslan av att jag inte litar på snubben. Vi går bredvid en lång rad av svarta taxibilar, mot en vit personbil. Hela min kropp skriker nej, och det blir inte bättre när en ny man kommer fram och visar sig vara föraren. Jag frågar helt o-diskret om jag verkligen kan lita på det, och menar på att jag inte vill åka en sliten personbil. Tänker i förbifarten igenom skräckhistorier om taxichaufförer som kört iväg med bagaget innan man satt sig i bilen. Och värre saker än så. Nej. ”It’s safe, miss”. Självklart säger väl du det, tänker jag. Du skulle väl knappast säga att såklart vi kommer råna dig! Nä. Jag letar efter någon jag kan lita på, söker efter en barnfamilj. Mina vänner har sagt att det är ungefär de enda jag kan lita på, om de ser ut att ha det okej ställt. Söker vidare med ögonen, och ser två män i polisuniformer. Går fram till dessa två, och frågar återigen helt uppenbart om dessa två män går att lita på. De har tidigare visat mig kort som påstår sig visa att de är godkända av polisen. Nu verkar de smått ovilliga att visa upp dessa kort. De pratar kort på hindi och jag antar att poliserna blir ombedda att hålla med. Den yngre av männen ser inte ens lite övertygad ut men håller kort med om att det är okej innan han går därifrån. Den andra mannen insisterar på att jag kan åka med dessa två män. Jag följer efter den yngre och frågar honom igen, eller det är säkrare att ta en av de svarta taxibilarna varpå han svarar ”ja, om det känns bättre för dig”.

Jag går upp till ett litet bås, där det är förbetalat och väldigt ordentligt skött. Där får jag betala 400 INR, men jag gör det utan att tveka. Väljer en av de svarta bilarna och åker med denne. När vi närmar oss rätt område letar vi en stund innan föraren ger upp och åker till ett informationsställe så att vi kan ringa hotellet för en vägbeskrivning. Trafiken är för övrigt mycket hektisk och… låt oss säga… otrygg. När jag pratar med hotellet visar det sig att hela det området är avstängt på grund av Diwali, festivalen som jag verkligen vill uppleva. Resan till Jaipur, dit jag tänkt åka följande morgon krånglar också. Vad jag inte pallar detta. 9000 INR för en taxi till Jaipur. 900 kr och drygt 4 timmar. Egentligen är det inte så mycket, men herregud. Tåget (som är fullbokat) kostade 900 INR. 90 kr. En tiondel. Killen, Ajaz, föreslår att jag kan åka samma natt. Sparar pengar på boende. Jag vill ingenting annat än att fråga någon av mina indiska vänner, för antagligen blåser han mig på pengar, men utan simkort är det omöjligt. Det tar mig flera timmar att bestämma mig, och under tiden visar killen sig vara rätt schysst. Jag får middag och blir erbjuden att få en hotellnatt gratis samt en guidad tur av Delhi följande dag av honom. Jag tar det, och åker tacksamt ”hem” och däckar snabbt.

Följande dag säger mina vänner mycket riktigt att en taxi borde kosta 6000 INR, inte 9 tusen. 300 kr mindre. Återigen, inte så mycket pengar men det känns som stora summor när man pratar tusenlappar. För att inte prata om hur långt 3000 INR räcker till! Jag hänger med Ajaz under dagen, kikar på ett ”litet Taj mahal” och dricker vodka med hans vänner hela eftermiddagen. Både Ajaz och hans kusin är sjukt duktiga på att sjunga och spela gitarr, så egentligen kunde jag inte haft det bättre. Jag får ju inte se så mycket av Delhi, men nog har jag roligt alltid! De 3000 rupees som jag betalat extra har jag nästan fått igen i mat och alkohol vid det här laget.

Vid sju frågar hans privata chaufför (glömde jag nämna att jag blev hämtad av hans privata chaufför? Eller rättare sagt, en av hans privata chaufförer.) att det är dags att åka hem. Grabbarna föreslår förstås att jag ska sova kvar istället. Jag kan få en egen säng, men inte ett eget rum. Här står jag, världens mest veliga tjej, och har jättetrevligt men minns hur många gånger mina vänner säger att jag inte ska lita på någon. Jag litar onekligen på grabbarna, men förstår att jag nog inte borde göra det. Jag väljer att åka hem, det tråkigare men trots allt det tryggare valet. 

Imorgon ska jag åka med den här tydligen dyra taxin, till Jaipur. Önska mig lycka till, det verkar ju som att jag kan behöva det. 

12 timmars sömn hjälpte inte. Kände mig fortfarande sjuk, och började vid det här laget bli riktigt irriterad. Det är min sista vecka i Australien; jag vill väl inte ligga i min säng hela dagen heller! Så när Dan vid sex på kvällen ringer mig och frågar om jag vill hänga med ut tar jag ett par värktabletter och säger ja.

Vi åker till en liten pub i The rocks, pratar i ett par timmar och åker sedan vidare till Establishment som har latino-kväll. Jag önskar att jag hade dansat, men valde att inte göra det eftersom jag inte mår fantastiskt.

Vi lämnar Establishment och åker vidare till The Star, casinot, som har ett liveband spelandes. 

Strax efter 11 ringer Raj och säger att han och Ash tänker gå ut. Han frågar om jag vill följa med, så jag går hemåt för att möta dem. 

¨

Kvällen slutar alltför sent, men roligt var det. Jag hoppas att det hjälper immunförsvaret att ha roligt, för i så fall är jag frisk snart! 

Idag har jag känt mig sjuk och har därför gjort så lite som möjligt. Jag valde ändå att gå till Rueda lektionen vid två, men när jag tänker tillbaka på det var det kanske inte ett fantastiskt val. Jag är rätt säker på att jag hade feber, men kunde inte hålla mig borta. Vid halv fem däckade jag, och vaknade upp strax efter sju. Kvart över åtta gick jag hemifrån för att titta på fyrverkerierna vid halv nio. Riktigt mysigt, men det var alldels för jobbigt att gå de tio minuterna till Darling Harbour för att det skulle kännas okej. Vid det här laget hade jag garanterat feber. När jag kom hem vid nio somnade jag direkt igen, i hopp om att vakna pigg följande morgon. 

Mysigt vid Darling Harbour! 

Efter mina salsa lektioner (har två på fredagar) så mötte jag Wilson och vi kollade in Oxford St. Vi hade ett par drinkar och sen kände jag mig helt slut så jag gick hem och la mig. Här är en av mina favoritrestauranger, bara baserat på namnet, då jag faktiskt aldrig ätit där. Jag tycker bara att det är kul att de har lite humor! 

Idag var jag hem till Sam från mitt jobb och hade middag där med hennes familj! 

Vi spelade spel och hennes familj påminde mig mycket om min egen... ;)

Flickebarnet var ledsen över att jag spelade super mario med pojkarna. Jag var missnöjd över att killarna vann. 

Couch surfing....

Igår kväll efter dansen åkte jag till en ny person. Skulle prova detta med couch surfing tänkte jag. Ack så obehagligt det blev när killen konstant tar på min armar, mina knän, försöker hålla om mig och kallar mig för "babe". Jag flyttar tillbaka till Raj och Keiron idag. Då jag spontant kände att jag inte var alltför sugen att prova couch surfing igen så skrev jag till min gamla hyresvärd och erbjöd mig att betala för boende. Det får vara värt det!

Första dagen tillbaka i Sydney ringde jag upp mitt gamla städjobb och frågade om de behövde någon extra de kommande veckorna. De sa tacksamt ja, och frågade när jag kunde börja jobba. Då jag visste att Karlien skulle komma hit några nätter så sa jag att "tisdag funkar". När Karlien kom hit visade det sig att hon inte skulle åka förrän tisdag eftermiddag. Eftersom jag jobbade förmiddag så trodde vi båda att vi inte skulle hinna ses mer, men då jag slutade halv tolv så fanns det några timmar över för ett sista möte!  

Tacos till lunch!

Och churros till efterrätt. Något nytt för mig, och inte helt fel! Vi hade så otroligt roligt ihop och jag kommer sakna den tjejen. Det var väldigt kul att ses en gång till innan hon åkte!

På eftermiddagen träffar jag Glenn, som också ska lämna Sydney. Vi går till ett litet asiatiskt ställe och provar ett skumt spel.

På kvällen går jag och provar batchata för (så gott som) första gången. Jag älskade det! Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte gjorde något sånt här förra gången jag var i Sydney, när jag var här så länge. Nu känns det trist att börja och inte få gå på mer än ett par lektioner i varje kurs. 

Det regnade. I mängder. Jag gick över gatan till Karliens hostel och mina jeans och skor var dyblöta tre minuter senare när jag kom fram.

Men eftersom det var hennes näst sista dag trotsade vi vädret och åkte upp till operahuset.

Vi försökte vara glada...

men egentligen var vi missnöjda som tusan!

Karlien mådde inte så bra, så medan hon gick hem och vilade gick jag med Raj, Kieron och Ranjeet och åt lunch. 

På eftermiddagen mötte jag upp henne igen och sa hejdå, då jag troligen inte skulle hinna sluta jobbet innan hon åkte till flygplatsen. Jag har haft så otroligt kul med den tjejen så det var väldigt tråkigt att säga hejdå. 

Perfect beach weather!

Igår kväll kom Karlien hit, så vi planerade att ses idag för att ta en gratis guidad tur genom stan. Jag vaknar vid nio och det spöregnar ute. Ingen av oss är sugna på att gå i regnet i tre timmar, även om det är gratis! Istället föreslår jag att kolla in Paddys market, och åka till Bondi beach på eftermiddagen om det klarnar upp.

Stranden var okej, lite blåsig bara. Solen tittade till och med fram ett par gånger! 

Vi åt jättegod glass från Cold rock!

Tittade på Oxford street, en gata som är känd för att ha alla gayklubbar. Butikerna där har lite humor med sina namn. Thai me up, en restaurang, är också ett exempel på det.

Paddys market!

På kvällen gick vi igenom China town till Darling harbour. 

Vid nio träffade jag Dan, vi skulle gå och dansa salsa var tanken. Han kände sig dock inte helt frisk, så vi gick till casinot istället och tittade på ett liveband. Bandet var riktigt bra! Fantastisk dag. 

Rueda de casino!

Idag tog jag sovmorgon till sent. Duschade och gjorde i ordning mig för ännu en danslektion. Rueda de casino, stod på listan, något jag aldrig provat men som ser sjukt kul ut. Jag hade inte fel! Det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Jag älskade det fullt ut. Känner att jag knappt vill vänta till nästa vecka för nästa lektion!

Jag och Glenn skulle gå och titta på fyrverkerierna idag, som de har på lördagar vid Darling Harbour, men då det spöregnade bestämde vi oss för att skippa det. Nu ska vi nog gå till kasinot istället!

I vote for: Latino dances.

Jag åkte till den svenska ambassaden och skaffade mig möjligheten att rösta till nästa månad!

Eftersom det var en sån fantastiskt fin dag så gick jag till Darling Harbour och solade lite. 

Trodde Sydney skulle vara kallare faktiskt! Mycket nöjd med att ha fel.

Åt frozen yoghurt med Glenn, bara för att jag kan!

Tittade lite i China town, och de hade en söt liten kvällsmarknad som jag snabbt kikade igenom.

Hittade stora instängda djur... 

På kvällen gick jag på två salsalektioner. Hade sjukt kul, men kände mig värdelös. I Sverige lärde jag mig kubansk salsa, men i Australien har jag bara gjort LA style. Jag har inte lyckats med LA style speciellt bra, kan jag väl säga. Dagens två lektioner var kubansk salsa. Det visade sig snabbt att jag plockat upp mer av LA style än jag trodde. Jag suger numera på både kubansk och LA salsa... 

Vid nio träffade jag en kille som jag pratat med lite kort på couchsurfing. Couchsurfing går ut på att jag, till exempel, får låna någons soffa eller extra säng några nätter. För att få gratis boende skrev jag till en bunt personer och frågade inför mina tre veckor i Sydney. Den här killen hade inte möjlighet att ha mig sovandes där, men föreslog att vi kunde ses ändå. Sagt och gjort. Mycket trevlig kille, vi åkte runt större delen av Sydney och bara tittade. 

När jag kom hem, vid ett, och egentligen bara ville sova, drog Raj och Ash med mig ut för några drinkar.

Jag hade knappt kunnat ha en trevligare fredag! 

Sydney - igen

Så är jag tillbaka här. Tillbaka storstadstressen som jag inte hade saknat överhuvud taget. Tillbaka i det konstanta oljudet, alla människor, att tvingas stanna var femte sekund för de jävla rödljusen, i saknandet av natur. Tillbaka i lägenheten med kackerlackor (hade nog förträngt det). Men också tillbaka i staden med mina vänner, mitt jobb och det som så länge var hemma. Tillbaka i alla fina minnen, minnen av stränder, fester, att ha pengar igen, att gå och dansa salsa.

Kvart över sju på morgonen kom jag fram, och en nyvaken Raj släpper in mig i lägenheten. Vi säger hej och pratar i ett par minuter innan jag ber om ursäkt över hur oartig jag är när jag vill sova igen. Jag vet att vi inte setts på fem månader, men jag kan inte låta bli att vilja somna om. Planet gick halv två på natten och var så otroligt obekvämt att jag inte sov mer än en timme eller en och en halv. Vid tio vaknar jag till och Raj undrar om jag vill hänga med på kaffe med honom och Ash. Jag ber om två minuter, får fem, och sen går vi ut på George Street. Jag ser några nya butiker som öppnat, andra som försvunnit. Efter en smoothie (killarna drack kaffe) går jag hem och lägger mig igen.

Efter ytterligare en timmes sömn träffar jag Glenn och vi kollar igenom Paddys market. Jag går in på Cotton on, butiken jag brukade arbeta på, och säger hej till min gamla manager. Hittar också några nya kläder, vilket är otroligt välbehövligt! Så gott som allt jag äger är trasigt eller har fläckar efter farmarbetet.

Jag går hem och planerar att sova lite till, men efter bara 20 minuter kommer Keiron hem, tänder lampan och väcker mig. Vi börjar prata och det är alldeles för kul för att somna om igen. Efter en timmes pratande och uppdaterande med respektive arbete och sjuka historier så går jag för att träffa Wilson.

Vi, ihop med Raj (inte min roomie Raj) äter middag på en alltför fin kinesisk restaurang. Otroligt stark mat, men också väldigt gott! Vid tio går jag hem, i längtan efter sängen, och somnar utan att behöva vakna upp så snart igen.

Darwin

Jag hade en otroligt bra vecka i Darwin! Sol, glass, drinkar, pool, strand, och inte minst: fint sällskap. 

Jag och Karin provade glass från Ice Rock som Louise, en tjej vi träffat i början på resan, pratat om. Du får välja en sorts glass (tex vit choklad) och blanda med frukt, kakor eller chokladbitar/godis (tex ferrero rocher). Helt fantastiskt! 

Jag bokade hela min resa i Nya Zeeland. Spännande, även om jag mest känner sorg över att lämna Australien.

Jag och Karlin var på Sunset market, tittade på band, åt god mat, och hade jätteroligt.

Vi tittade också på solnedgången från stranden precis bredvid marknaden.

När solen gått ner uppträdde en man med en eld show.

En annan kväll gick jag, Karin, Miro & Anna till Darwin festival. Väldigt mysigt med lamporna där!

Vi köpte pizza, vilka tyvärr tog för evigt att få och gjorde att vi mer eller mindre missade hela bandet som spelade...

Jag och Karin gick till poolen vid ett hotell som låg ett par minuter bort. Jag hade smsat en kille från Sydney kvällen innan och det visade sig att han flyttat till Darwin. Han råkade jobba på det hotellet, i baren, och gav oss en varsin Sex on the beach! Snällt.  

Jag, Karin & Karlin gick på Sunset market även på söndagen (den är torsdag och söndag).

Det satt några killar och en tjej snett framför oss och tog kort, och när vi såg att vi skulle vara med i bakgrunden på deras foton började vi göra poser. Jag tyckte det var kul, precis som Karin och Karlin, och även killarna. Tjejen däremot var inte alls lika glad! När vi sedan bad en av killarna att ta kort på oss ville såklart de vara med i vår bakgrund också! 

Jag, Anna och Dan gick till ett bibliotek för att skriva ut några papper. Då biblioteket råkade ligga i samma hus som parlamentshuset (eller något annat viktigt) fick vi gå igenom en säkerhetskontroll där de scannade våra väskor precis som på flygplatsen. 

På min sista dag i Darwin träffade jag Nat, killen som gav oss drinkar på hotellet. Vi gick till stranden, drack ett par cider och pratade i timmar. Jättefin dag! 

Jag kommer att sakna värmen i Darwin, nu när jag åker till Sydney. Jag kommer också att saknar Karin så otroligt mycket! 6 veckor kvar tills vi ses igen!