Vår resa startar intensivt med en lång 8-timmars körning ner till Wellington. Vi planerade att åka hemifrån vid 8 på morgonen, men lyckas inte lämna före 11. Färjan över till södra ön är bokad 02.30 på natten. Eftersom vi, trots den sena avfärden, har ganska mycket tid för impulsiva stopp bokar vi in Hobbiton för Stina. Matamata, den lilla staden som endast har turister tack vare LOTR och Hobbiton, är en endast 15 minuter lång omväg bort. Medan Stina gör en av de få saker hon önskat från NZ, sover jag och Glenn på gräset vid parkeringen under ett träd. Solen skiner och det är fantastiskt att bara ta det lugnt efter all stress med packning och planering.
När vi kommer fram i Picton är klockan sex på morgonen. Vi är trötta, färjan var kall och jag tror inte någon sov speciellt bra. Tanken var väl någonstans att vi skulle kommit fram till Wellington på kvällen, ätit lite middag och tagit det lugnt. Kanske sovit någon timme i bilen innan färjan. Istället fick vi stressa för att hinna i tid, och anlände vid hamnen strax innan tiden för incheckning tog slut. Vi turades om att köra och nog sov de som satt bredvid till och från, men vi var ändå helt slut när vi satte oss i bilen för att ta oss mot Able Tasman.
Able Tasman är Nya Zeelands minsta och nyaste nationalpark, och från vad jag hört är det helt fantastiskt där. Nationalparken ligger på den nordvästra kanten av södra ön och skulle ligga 3 timmar från färjeterminalen Picton, där vi klev av vid 06. Vid 3-tiden på eftermiddagen kommer vi fram. Ni kanske börjar ana ett samband? Där google säger att något ska ta tre timmar, tar det ofta en timme extra. Eller mer. Vägarna i NZ är nämligen fulla av krokar och vägbyggen. Upp, ner, höger vänster. 100 må vara högsta tillåtna hastighet, men ofta är 50 allt man kan komma upp i, utan att köra ut för ett stup. Och ut för ett stup, det ville vi inte.
Vi stannade förstås efter vägen också, köpte glass, tittade på olika historiska platser och gjorde någon kortare promenad. Efter en lång natt stannade vi också till efter vägen och alla tre däckade rätt snabbt. Tur att vi hade planerat in lite tid för att sova på den sträckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar