Så idag är det julafton. Stina och Glenn är i skrivande stund på en kryssning i vad som heter Milford Sound. Jag, som själv gjort den kryssningen två gånger och tyckte det räckte så, sitter i bilen. Det är varmt, och trots att jag parkerat i skuggan får jag ofta öppna dörren för att få in luft. Varför har jag inte dörrarna eller fönstren öppna, undrar ni? Jo för här finns det ett djur jag avskyr mer än något annat.
Det finns en Maori legend om hur gudarna som skapade landet såg hur människor, vart de än kom, förstörde naturen. De högg ner träd, förorenade, dödade djuren. När gudarna skapade Milford sounds i området Fjordland, skapade de ett konstverk. Och eftersom de inte ville få konstverket förstört, skapade de något som skulle vara så hemskt mot människorna att de aldrig skulle vilja bosätta sig där. Det skulle vara okej för människan att besöka området för att se och beundra skönheten, men samtidigt vilja åka därifrån. De skapade sandflies.
Sandflies. Usch! Jag är den typen som kan lyfta flugor ur diskhon och släppa ut dem, och spindlar tar jag alltid ut ur huset (med undantag för i OZ, där de faktiskt är farliga och jag dödade alla jag såg). Myggor dödar jag förvisso, men det är inte så att jag njuter av det direkt. Dessa små flygande äckel, njuter jag av att döda. Jag får nästan ångest av sanningen i att skriva ner det, men de är så hemska att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Antagligen håller varken Glenn eller Stina med om att de är till denna grad så fruktansvärda, för sandflies tycks älska mig. Vilket gör att de inte är så jobbiga mot andra i min närhet. Och min kropp, ja den hatar dessa bett. Jag får stora svullnader, som kliar och svider i dagar. Myggor och dess bett är en barnlek i jämförelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar