Nu har vi tältat i närmre två veckor. Igår kväll och i morse var nog ändå den värsta natten, i alla fall för Stina. God jul, justeja! Vi hade en lång dag med mycket bilkörning, och julmiddagen åt vi på en parkering utanför ett stängt varuhus, där vi försökte gömma oss från vinden. Ytterligare en timme därifrån var nattens planerade tältplats.
För ungefär ett halvår sedan ändrade NZ lagen om var man får tälta. Fram tills dess fick man tälta var man ville, utöver på folks tomter förstås. Nu får man bara tälta på vissa specifika platser. En av dessa platser var mitt i en mindre stad, i Lumsden. De allra flesta gratis tältplatser är utanför städer, men nej inte denna. Precis mitt i, på en parkeringsplats. Med asfalt och lite grus. Grusparkeringen var omringad av en lekplats och park med en hel del gräs. Mitt och Glenns tält kan stå av sig själv, och att stoppa ner pinnarna i marken är egentligen mest nödvändigt om det blåser mycket och vi skulle lämna tältet. Stinas, å andra sidan, behöver pinnarna för att ens stå upp och på just denna tältplats fick man inte tälta på gräset.
Medan Stina och Glenn började sätta upp tälten (precis på gränsen mot gräset, så i alla fall två av hennes pinnar kunde vara i marken) ringer jag till mormor. När jag kliver ur bilen 15-20 minuter senare har de knappt kommit någonstans i tält-uppsättandet. Det måste vara det långsammaste någonsin! Så ser jag att Glenn skrattar så mycket att han knappt kan stå upp, och Stina är så arg och trött att hon knappt vet vad hon ska göra. Det tar inte lång tid innan jag skrattar så att jag gråter; både jag och Glenn är hemska vänner, då Stina verkligen är sjukt frustrerad över sitt tält. Till historien hör att hon klagat på sitt tält under hela resan - det vill aldrig riktigt stå upp. Hon har räknat poäng också "Stina 3 - tent 0". "Stina 4 - tent 0", då det aldrig ramlat ner över natten. Vi tror alla att detta är natten då tälten kommer få sitt första poäng.
På morgonen vaknar jag av vinden. Jag funderar på om det är värt att vakna till och ta ner tältet, då jag misstänker att regn är på ingång. Jag tittar på klockan. Strax efter 6; nä, bara att somna om. Vid åtta vaknar jag igen, och nu är det regnet som väcker mig.
Stinas tält var uppsatt med två pinnar i gräset och de största stenar hon kunde hitta i andra änden. Det har inte räckt. Bakdelen av tältet har fallit ihop och Stina vaknar av att hennes fot är genomblöt där regnet samlats. Hennes skor stod utanför tältet, så en av skorna är fylld av vatten.
God jul, indeed.
För ungefär ett halvår sedan ändrade NZ lagen om var man får tälta. Fram tills dess fick man tälta var man ville, utöver på folks tomter förstås. Nu får man bara tälta på vissa specifika platser. En av dessa platser var mitt i en mindre stad, i Lumsden. De allra flesta gratis tältplatser är utanför städer, men nej inte denna. Precis mitt i, på en parkeringsplats. Med asfalt och lite grus. Grusparkeringen var omringad av en lekplats och park med en hel del gräs. Mitt och Glenns tält kan stå av sig själv, och att stoppa ner pinnarna i marken är egentligen mest nödvändigt om det blåser mycket och vi skulle lämna tältet. Stinas, å andra sidan, behöver pinnarna för att ens stå upp och på just denna tältplats fick man inte tälta på gräset.
Medan Stina och Glenn började sätta upp tälten (precis på gränsen mot gräset, så i alla fall två av hennes pinnar kunde vara i marken) ringer jag till mormor. När jag kliver ur bilen 15-20 minuter senare har de knappt kommit någonstans i tält-uppsättandet. Det måste vara det långsammaste någonsin! Så ser jag att Glenn skrattar så mycket att han knappt kan stå upp, och Stina är så arg och trött att hon knappt vet vad hon ska göra. Det tar inte lång tid innan jag skrattar så att jag gråter; både jag och Glenn är hemska vänner, då Stina verkligen är sjukt frustrerad över sitt tält. Till historien hör att hon klagat på sitt tält under hela resan - det vill aldrig riktigt stå upp. Hon har räknat poäng också "Stina 3 - tent 0". "Stina 4 - tent 0", då det aldrig ramlat ner över natten. Vi tror alla att detta är natten då tälten kommer få sitt första poäng.
På morgonen vaknar jag av vinden. Jag funderar på om det är värt att vakna till och ta ner tältet, då jag misstänker att regn är på ingång. Jag tittar på klockan. Strax efter 6; nä, bara att somna om. Vid åtta vaknar jag igen, och nu är det regnet som väcker mig.
Stinas tält var uppsatt med två pinnar i gräset och de största stenar hon kunde hitta i andra änden. Det har inte räckt. Bakdelen av tältet har fallit ihop och Stina vaknar av att hennes fot är genomblöt där regnet samlats. Hennes skor stod utanför tältet, så en av skorna är fylld av vatten.
God jul, indeed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar