Till lite fler saker som för mig är väldigt indiska:

Mat. Denna otroliga fokus på mat. Inte bara spenderar de massor med tid på att köpa och laga mat varje dag, utan det är sjukt viktigt att alla äter. If you don’t eat, I won’t eat either. Och omvänt, om jag vill äta trots att de övriga fem i gruppen inte är hungriga så säger Det här händer ofta vid sex-tiden när jag vill äta middag och de vill vänta fem timmar till. Oh no, but we’ll have something too! Let’s see. A full plate of chicken, yeah that sounds great! Jag börjar bli sjukt frustrerad på detta osjälvständiga samhälle. Ät inte om du inte är hungrig, för i helvete eller om du gör det, ta något litet. Jag behöver väl inte sällskap heller.

Detta stora beroende av andra gäller inte bara vid mat utan även… allt annat. Om vi ska dricka alkohol så är det nästan en förolämpning om en person inte vill dricka. Det är definitivt en förolämpning att gå på en promenad själv eller inte följa med någon annan som vill gå någonstans. Det här med att göra saker själv är med andra ord lite… ovanligt. Det här låter hemskt (vilket jag också tycker att det är) men har också en väldigt fin sida. De tänker otroligt mycket på andra och har stor respekt för vad andra tänker och tycker.

Mer mat. Då de äter middag vid elva på kvällen, och jag sällan är hungrig då, har det blivit lite av ett problem. De tycker nämligen att det är otroligt viktigt för även mig att äta, även om jag inte är hungrig. Så när jag då tar lite mat för att vara artig och inte orsaka problem, så blir jag förstås ombedd att ta mer mat. Detta gäller även om jag från början tar mycket mat. Some more rice? Chicken? Sallad? Yes, have some more! A little. Just a little. Följt av att de lägger på mer mat helt utan min vilja.

Ännu mer mat. Det är extremt vanligt att restauranger här inte har allt de säger sig sälja. Alltså, till den nivå av vanligt där jag nästan blir förvånad när det jag ska beställa faktiskt finns.

Det är helt okej som man att ta precis hur mycket du som man vill, på andra män. De kommer aldrig uppfatta dig som bög. Jag har mer än en gång sett två killar, mina vänner som jag vet är helt straighta, stå eller sitta ner och smeka den andras lår. Det är återigen bara jag som reagerar på detta. Pussar på kinden och att högt berätta att du älskar den här mannen är vanligt. Såklart är detta väldigt fint.

De säljer olja på påse, istället för i flaska. Väldigt opraktiskt.

Det står alltid ett par killar vid bensinstationen som tankar åt dig (det här hände också i Australien dock, så det kanske bara är en osvensk grej).

Alla går långsamt. Något så galet långsamt. Trots att vi inte har bråttom går de så segt att jag nästan blir irriterad. Att de går precis lika långsamt även när vi har bråttom gör mig fruktansvärt irriterad för att inte nämna stressad.

Användandet av ordet only. De använder ordet helt fel i Indien. I bought it in that shop only. Du köpte den bara I den butiken? Jaha, okej. Jag tror inte att jag kan förklara det här ordentligt i skrift, det behöver upplevas. Dock tror jag inte att indierna vet vad ordet only betyder.

Plastblommor. Jag har inte sett ett enda hem som har riktiga blommor och när jag igår såg ett ställe som sålde faktiska krukväxter blev jag förvånad (det var också det första stället jag sett som gör just det).

Allt i köket ser ut precis som bestick. Koppar, tallrikar, allting är gjort i metall. Det är mycket vackert och personligt.

Once, twice, tri…ce? Trice. De tycker seriöst att det finns ett ord som heter så. Så himla fel!

Åter till denna galna trafik. Till att börja med så tycker de att de kör på höger sida, vilket nästan orsakade ett stort bråk mellan mig och min väns pappa. De ser det nämligen som att eftersom ratten sitter på höger sida så har de högertrafik… För det andra så verkar de älska att använda helljus. Det kan ju tyckas som en bra sak, men det har hänt allt för många gånger att bilen vi möter eller vår chaufför har halvljus till dess att vi möter en bil/blir mötta av en bil för att då slå PÅ helljuset. Hur tänker de där?! 

Denna morgon vaknar jag, och sätter mig vid köksbordet för att plugga ’political science’ då jag senare på förmiddagen ska hålla en lektion för en klass 16-åringar. Så strax efter frukost knackar det på dörren och aunty säger att det är två studenter som vill träffa mig. Jag går ut och möts av Leo, en kille vi träffat på ett par dagar innan och som varit sjukt exalterad över att träffa mig. Han har med sig en kompis som jag blir presenterad för som Kai Fo. Han ler blygt och säger att det är nog svårt för mig att uttala, då det är ett rätt kinesiskt namn.

Leo sträcker fram två fina blommor som han gjort själv och jag blir återigen så rörd av omtanken från dessa studenter. För dem är det verkligen något stort att få träffa mig, och jag själv tycker ju inte att jag är så speciellt. Vi sitter och pratar i över en timme, om livet, Indien och Sverige, språk och kultur och allt möjligt roligt. Jag har sjukt kul, och kommer jättebra överens med Kai Fo. När jag frågar hur gamla killarna är blir jag mycket shockad över svaret. Jag gissade på att båda är kanske 17 eller 18. Leo svarar att han är 23, precis som mig. Hur är det möjligt? Undrar jag för mig själv. Han som verkar så liten, söt och oskyldig. Kai Fo säger ”Jag är 18. Eller 17. Ja, 17-18 någonting”. Jag, i min tro att han bara sagt fel, skrattar och säger ”Vet du inte hur gammal du är eller?”. Han skrattar väldigt generat, och förklarar att han faktiskt inte vet hur gammal han är. När han föddes kunde nämligen inte hans föräldrar skriva eller läsa så de vet inte vilken dag eller år han är född.

De förklarar vidare att i Indien får man efter åttonde klass, fylla i ett papper som kommer att räknas som födelsebevis i framtiden, då det händer i byar och liknande att de inte vet hur gammal man är. Oftast fyller de i några år yngre än de faktiskt är, och därigenom ”ändras” deras ålder. Man får alltså välja vilken ålder man vill ha. Helt galet! När jag skulle till att gå, frågar Leo mig om han får vara min vän (vilket han såklart får). Kai Fo frågar om han får kalla mig för syster, och jag blir återigen rörd av hur fina folket i den här byn är.

Under tiden vi pratar ringer aunty till mig och säger att min lektion tyvärr är inställd, då 9-, 10- och 11e klassarna har prov följande dag och därför inte har lektioner på eftermiddagen så att de kan plugga istället. Jag blir sjukt besviken, men accepterar det eftersom jag har så trevligt med killarna. En halvtimme senare så ringer hon igen och säger att ”min” klass väntar på just mig, trots att de egentligen slutat, så jag och Sneha ska skynda oss till skolan så fort vi bara kan. Vi ringer till chauffören, stressar lite lätt, ber om ursäkt till killarna och springer till bilen. Väl framme, har alla studenter slutat skolan utom klassen jag ska föreläsa för.

De sitter spänt och väntar, och jag är sjukt nervös. Även flera av lärarna kommer för att se min lektion, vilket inte hjälper för nervositeten. Jag börjar prata, babblar på om demokrat och diktatur. Ger garanterat en bättre, roligare och mer lärorik lektion med exempel och en engagerad lärare (som inte bara läser innantill). Efter halva lektionen har jag inget mer att säga, så studentera frågar intresserat om jag inte kan berätta om mig och Sverige istället. Jag pratar om miljö, språk, religion, min familj, mina senaste jobb, utbildning, resor. På frågan om jag har en pojkvän förklarar jag skillnaden på att gifta sig i Indien och Sverige; att i Indien är 24 i senaste laget för en tjej att gifta sig och i Sverige är medelåldern 34 för att gifta sig. Precis som alla andra jag berättat det för, skrattar eleverna när jag förklarar att vi ofta har barn innan vi gifter oss i Sverige. De menar på att det är ju helt galet!

Efter lektionen åker vi för att träffa en vän till Sneha, som fyllde 25 dagen innan, Prakash. Ännu en av de som så gärna ville hinna umgås med mig innan jag åker. Jag hade träffat honom några gånger i butiken han jobbade i, och han verkade väldigt trevlig. Vi har onekligen roligt och under tiden vi sitter och pratar kommer vi in på födelsedagar. Jag frågar hur han firade, varpå han svarar att de åt tårta och så. Han berättar vidare att han fick en present av sina föräldrar och tar upp sin surfplatta för att visa mig vad han fått. På bilen är en söt tjej, långt mörkt hår och bruna ögon. Väldigt indiskt. Han har fått veta vilken tjej han ska gifta sig med. Som sin födelsedagspresent. Jag tycker det är helt sjukt, men han verkar faktiskt väldigt lycklig över det!

Återigen, det är så mycket som händer i Indien som jag inte sett någon annanstans.

När jag var i skolan på barnens dag var det inga lektioner, och då jag berättat hur gärna jag velat se hur en vanlig dag i en indisk skola ser ut, åkte jag och Sneha en dag och tittade på en av auntys Bhattajarees lektioner. Strax efter att vi har kommit fram till skolan så kommer tre tjejer fram till mig och ger mig blommor som de gjort själva. Jag blev väldigt rörd av den fina tanken, och de var väldigt fint gjorda.

Lektionen i sig var så väldigt annorlunda från en svensk lektion, och helt ärligt tror jag inte att aunty skulle få jobb som lärare i Sverige. Hon ihop med eleverna satt med boken öppen och hon högläste (på engelska) följt av en kort översättning på hindi. Det var allt. Ingen förklaring, inget som skrevs på den svarta tavlan. När aunty sen säger till mig, inför alla elever, hur uttråkad hon är över att hålla samma lektioner år ut och år in. Jag säger snabbt att jag kan hålla nästa lektion istället för henne, då jag verkligen vill ge eleverna en bättre lektion än de får dagligen. Hon ler och säger att jag kan få hålla en lektion nästa dag.

När vi ska till att gå därifrån går det en liten pojke på kanske fem år bredvid oss mot bilen. Han är för blyg för att ens titta på oss, och säger ”bye”. Jag reagerar knappt på att han är där, då han går snäppet bakom oss och inte tittar på oss. Helt plötsligt sträcker han ut sin hand mot mig och ger mig en söt blomma gjord i papper. Så fort jag tar den, fortfarande utan att titta på mig, börjar han springa därifrån. Jättelångt ifrån oss, och snabbt. Thank you so much, säger jag, men det hör han nog inte ens.

Det är barnens dag och jag tillsammans med Sneha ska följa med till Snehas mammas skola. Jag är jättenyfiken på hur en skola i Indien ser ut och funkar, och gör mig snabbt redo. Sneha är något långsammare, och strax efter tio lämnar vi huset. Väl framme vid skolan kliver jag smått nervöst ur bilen. De har redan börjat, säger aunty Bhattacharjee och kliver med snabba steg mot eleverna som står i rader framför lärarna. Jag och Sneha följer efter henne och jag ser hur alla vänder sig mot oss. Vid det här laget är jag van vid hur alla stirrar på mig, men Sneha påpekar förvånat att men oj vad alla tittar på dig!. Det är en väldigt varm dag och jag lider med eleverna som står med långa mörka byxor under solens strålar och lyssnar på tal. Två av eleverna håller tal när vi kommer, om Indiens första premiärminister och sedan är det lärarnas tur. Under tiden har alla lärare kommit fram och tagit foton med mig, vilket jag kände var otroligt respektlöst mot eleverna som höll tal. Ingen annan än jag tycks reagera på det dock, så jag försöker lyssna på talet med ena örat och med det andra bli presenterad till nya ansikten. En av lärarna som håller tal är historielärare och extremt kunnig på sitt område. Han nämner år och namn flera gånger i varje mening och jag imponeras av hans minne. Däremot kunskaperna om hur man ska lära ut, verkar han totalt ha missat att lära sig. Allt han säger låter som att han skäller ut eleverna och jag ser hur de flesta bara skrattar åt hans försök att berätta om historien bakom barnens dag. Som sista moment sjunger alla barnen nationalsången och jag står där och tänker hur lyckligt lottad jag är som får så många äkta och genuina kultur-upplevelser från Indien.

När alla är klara med sina tal, kommer en grupp med flickor fram. De är uppenbart blyga, men ledda av en sån där typisk ”duktig flicka” som tidigare också höll ett långt tal. Hon räcker fram en penna och ett papper med frasen can I have your autograph ma’am?. Jag dör lite inombords av skratt, ler stort och säger självklart. På vägen mot en vägg eller något som underlag ber jag skrattande Sneha att ta ett kort. Det kommer fram femton ungar till, och jag skriver namn ihop med något sött som puss och kram från Sverige. Försöker att skriva olika på allas, men det är svårt att komma på så många tomma standardfraser. Efter det är det dags att ta foton. Ek more photo ma’am, please. Single! Single! Ek more please. Thank you madam!

En tjej kommer fram och pratar med mig, ber inte om foton eller autograf, utan vill bara säga hej. Fyra små söta flickor följer efter oss när vi går runt och tittar. De kanske är 5 år och väldigt väldigt blyga. Efter kanske tio minuter vänder jag mig om och säger hej, för femte gången och de fnissar. Jag ber Sneha översätta att jag vill ge dem en kram, och två av tjejerna ger mig glatt, men blygt, en kram. Den tredje går bortåt men de två första tar tag i henne och drar henne framåt mot mig. Hon får också en kram och rodnar lätt. Den fjärde tjejen springer bort och är på tok för blyg för att komma fram.

Jag sätter mig i lärarrummet och Aunty ber mig att säga vad jag lärt mig på hindi till de andra lärarna. Kya, Kyo, Kya hua, Kuch nein, Mein tumse pyaar kartu hun, aap kaise ho, mein tik hon, chello. Alla andra små strö-ord jag lärt mig. Igenom fönstren ser jag hur barnen smyger och kikar in. Aunty ber mig sjunga Tum hi ho. En hindi sång som jag kan så gott som hela texten till. Vart vi än går ber hon och Sneha mig att sjunga den. Jag sitter generat och sjunger en liten stund och sen flyr jag ut igen. Det är lättare att vara med barnen.

Jag och Sneha går in i ett tomt klassrum, ett rum med tomma stenväggar fyllt av bord och bänkar. Både bort och bänkar är väldigt enkla och gjorda i trä. Stolar med ergonomiska ryggstöd (som jag minns att min gamla skola övervägde att köpa in förut) finns verkligen inte. Istället för en modern whiteboard ser jag en svart tavla med vita kritor. Jag sätter mig ner vid en av bänkarna för att ta ett foto, då en kille på kanske 16 år kommer in. Han sätter sig bredvid mig och ber mig om en autograf. På sin vänstra underarm! Jag skrattar så sjukt mycket och ber Sneha än en gång om foto. Det här kommer nog inte hända igen! Han tackar och skyndar sig snabbt ur rummet, och på vägen ut frågar Sneha om han inte vill ha hennes signering också. Generat skakar han på huvudet och går fort.

Den fjärde och sista lilla flicka som inte fick en kram tidigare får motvilligt en, innan vi går. Hon sitter ner och jag smyger mig fram till henne, ger henne en kram följt av tokskratt och röda kinder. När vi lämnar skolan har jag skrivit så många autografer och tagit så väldigt många foton. Jag har också skrattat massor och fått nya uppleveler att bocka av från min bucket list. Jag menar, vem har inte att skriva autografer på söta 16åringar som en sak att göra innan man dör? 

Vägen kantades av djupa stup på ena sidan och höga berg på andra. Den var krokig, väldigt smal och de få gånger vi mötte en annan bil blev det mycket trångt. 50 km och några timmar senare stannar vi vid en liten by. Byn bestod av kanske fem hus, alla lika slitna. Sneha säger att vi stannar för te, och jag funderar för mig själv om de en säljer något här. Jag kliver ur bilen och slås av den kyliga luften. ”Tanda!” utbrister Santosh. Ja, nog är det kallt alltid. Luften känns förvånansvärt lik den svenska under vintern; det enda som saknas är snön. Sneha har berättat att den inte kommer förrän nästa månad, som tur är. Ett par av männen i byn har mössa och vantar på sig. Jag som står i kjol, tunna leggins och flipflops känner att en mössa, eller bara ett par strumpor, hade suttit fint. Vi går in i en av de små stugorna och jag tappar hakan. Jag öppnar alltså bokstavligt talat munnen och vet inte riktigt hur jag ska hantera min förvåning. Det är så sjukt mysigt här inne! Totalt annorlunda från alla hus jag tidigare varit i. Det brinner en liten eld i ett av hörnen och vi sätter oss där för att värma oss. Jag får en liten tallrik med fläsk, men är fortfarande alltför betagen av rummet för att äta. Kvinnan som lagar maten är mycket vacker men ser inte det minsta indisk ut. Jag minns konversationen med Sneha från dagen innan, om att Kina då och då får för sig att den här delstaten tillhör dem. Vi är nämligen precis på gränsen till den kinesiska gränsen. Jag tittar mig omkring för  50:e gången. Männen ser också kinesiska ut. Jag ser en liten kattunge under ett av borden och kryper fram för att klappa den. Mycket ovilligt låter hen klappa den ett par gången. Eftersom hen inte vill vara min vän går jag tillbaka och smakar på maten. Det kan vara det godaste kött jag någonsin ätit. Sjukt gott! Efter en liten stund kommer kattungen fram och sätter sig bredvid mig. Jag ger hen en liten bit fett och vi blir snart goda vänner. Jag döper missen till pusspuss (det enda ord på svenska som jag lärt Sneha and Sunny). Lilla pusspuss lämnar inte min sida under hela tiden vi är där. Motvilligt reser jag på mig när det är dags att åka vidare. Jag vill inte riktigt lämna en av mina bästa upplevelser i Indien än. 

Jag har noterat några väldigt typiskt indiska saker. Den första tänkte jag på redan innan jag kom hit ens, men det har bara blivit tydligare här. Det är frågan ”har du ätit frukost/lunch/middag?”, beroende på vilken tid det är. Av någon anledning är de väldigt besatta vid att äta mat.

Nummer två, är att när de berättar historier så lägger de alltid till ”om du inte tror mig fråga henne/honom!”. Det behöver alltså inte vara personen i fråga, utan det kan vara vem som helst. A och B var ute och gick när de sprang på en stor hög med kor. A berättar att han älskar kor så därför klappade han på dem. ”Fråga C eller D eller vem som helst! Jag älskar kor!”. Varför skulle jag ens ifrågasätta att du älskar kor?

Tre. Let me tell you one thing. Eller let’s do one thing. Det är då alltid bara en sak, som slutar med fem miljoner till.

En konstant lukt av brand. När som helst och var som helst kan du börja undra vems hus som håller på att brinna ned, när det egentligen bara är folk som eldar upp allt skräp efter gatorna. Detta sker framförallt två gånger om dagen, förmiddagen och på kvällen kring sex. Jag har fortfarande inte vant mig vid doften och hur det sticker i ögonen.

Att alldeles för små barn springer omkring själva. Häromdagen körde vi bil på en landsväg där medelhastigheten uppskattningsvis legat på 90 km/t. Där möttes vi både av grupper och ensamma barn på ca 4 år. Av någon anledning tyckte jag inte det kändes så lämpligt, men resten av bilen reflekterade inte ens över det när jag påpekade saken.

På internetcaféerna står det: internet, scanner, kopiering och Xerox. Inte utskrifter, utan Xerox. När jag påpekade för mina vänner att xerox är ett märke på en skrivare, svarade de nästan upprört att ”nej, xerox betyder ju utskrift”. Motsvarande vårat lipsyl och frigolit antar jag.

De föredrar att ha fönstret nere istället för att ha ac på i bilen. Varför förstår jag inte, när luften är så sjukt dålig.

Sättet de hanterar kött här är helt sjukt. Du kan gå ut på gatan, gå till ett stånd och peka på den kyckling du vill ha, medan den lever, så slaktar de den åt dig. Om du väljer att få ditt kött redan avlivat så hänger det i värmen med en hel del flugor snurrandes runt det. För att inte nämna allt skit och skräp som ligger runtomkring på gatan och bilarna som kör precis bredvid. Luften är inte speciellt fräsch här. Inte konstigt att så många blir sjuka när de kommer hit!