Increadible india. Ja, nog är det otroligt alltid. Resan hit
var helt fantastiskt; flyget gick strålande och jag kunde inte varit
lyckligare. Jag tittade på två indiska filmer, lekte lite med barnet framför
mig och lyssnade på indisk musik för att peppa mig själv. Normalt sett sover
jag mig igenom resorna mellan olika platser, men inte den här gången inte. Jag
kunde bara inte somna, tack vare spänningen!
Väl på flygplatsen, går jag skrämt igenom tullen. Man får
nämligen bara ha med sig 10 000 rupees utan att skatta för det och jag har
33 000. Dessutom får man bara ha en laptop och jag har två. På flyget
stoppar jag så gott som alla pengar i BHn och tänker att där får minsann ingen
kolla. Tänker också oroligt igenom straffen i Indien, eller åtminstone vad jag
kan tänka mig att straffen är i Indien. På väg igenom tullen erkänner jag att ”jag
har två datorer, men båda är gamla och dåliga!”. Mannen tittar på mig, ler lätt
och säger ”gå igenom du ma’am”.
När jag lämnat flygplatsen går jag med bestämda steg mot
tåget. Jag har mer än en gång blivit varnad för taxichaufförerna. En man kommer
upp bredvid mig och håller jämna steg. ”Vart ska du, miss?”. Mot tåget! Svarar
jag lätt irriterat. Han frågar efter min adress och mesig som jag är får han
den. ”Tåget går inte dit, miss”. Självklart kan han ha ljugit. ”NÄHÄ, så vad
gör jag då?!”. Klockan är efter midnatt i min biologiska klocka och jag vill
bara sova. Svaret är uppenbart; taxi. 200 INR säger han, motsvarande 20 kronor
för en halvtimmes resa. Helt okej, tänker jag för mig själv, och försöker
minska känslan av att jag inte litar på snubben. Vi går bredvid en lång rad av
svarta taxibilar, mot en vit personbil. Hela min kropp skriker nej, och det
blir inte bättre när en ny man kommer fram och visar sig vara föraren. Jag
frågar helt o-diskret om jag verkligen kan lita på det, och menar på att jag
inte vill åka en sliten personbil. Tänker i förbifarten igenom skräckhistorier
om taxichaufförer som kört iväg med bagaget innan man satt sig i bilen. Och
värre saker än så. Nej. ”It’s safe, miss”. Självklart säger väl du det, tänker
jag. Du skulle väl knappast säga att såklart
vi kommer råna dig! Nä. Jag letar efter någon jag kan lita på, söker efter
en barnfamilj. Mina vänner har sagt att det är ungefär de enda jag kan lita på,
om de ser ut att ha det okej ställt. Söker vidare med ögonen, och ser två män i
polisuniformer. Går fram till dessa två, och frågar återigen helt uppenbart om
dessa två män går att lita på. De har tidigare visat mig kort som påstår sig
visa att de är godkända av polisen. Nu verkar de smått ovilliga att visa upp
dessa kort. De pratar kort på hindi och jag antar att poliserna blir ombedda
att hålla med. Den yngre av männen ser inte ens lite övertygad ut men håller
kort med om att det är okej innan han går därifrån. Den andra mannen insisterar
på att jag kan åka med dessa två män. Jag följer efter den yngre och frågar
honom igen, eller det är säkrare att ta en av de svarta taxibilarna varpå han
svarar ”ja, om det känns bättre för dig”.
Jag går upp till ett litet bås, där det är förbetalat och
väldigt ordentligt skött. Där får jag betala 400 INR, men jag gör det utan att
tveka. Väljer en av de svarta bilarna och åker med denne. När vi närmar oss
rätt område letar vi en stund innan föraren ger upp och åker till ett
informationsställe så att vi kan ringa hotellet för en vägbeskrivning. Trafiken
är för övrigt mycket hektisk och… låt oss säga… otrygg. När jag pratar med
hotellet visar det sig att hela det området är avstängt på grund av Diwali,
festivalen som jag verkligen vill uppleva. Resan till Jaipur, dit jag tänkt åka
följande morgon krånglar också. Vad jag
inte pallar detta. 9000 INR för en taxi till Jaipur. 900 kr och drygt 4
timmar. Egentligen är det inte så mycket, men herregud. Tåget (som är
fullbokat) kostade 900 INR. 90 kr. En tiondel. Killen, Ajaz, föreslår att jag
kan åka samma natt. Sparar pengar på boende. Jag vill ingenting annat än att
fråga någon av mina indiska vänner, för antagligen blåser han mig på pengar,
men utan simkort är det omöjligt. Det tar mig flera timmar att bestämma mig, och under tiden
visar killen sig vara rätt schysst. Jag får middag och blir erbjuden att få en
hotellnatt gratis samt en guidad tur av Delhi följande dag av honom. Jag tar
det, och åker tacksamt ”hem” och däckar snabbt.
Följande dag säger mina vänner mycket riktigt att en taxi
borde kosta 6000 INR, inte 9 tusen. 300 kr mindre. Återigen, inte så mycket
pengar men det känns som stora summor när man pratar tusenlappar. För att inte
prata om hur långt 3000 INR räcker till! Jag hänger med Ajaz under dagen, kikar
på ett ”litet Taj mahal” och dricker vodka med hans vänner hela eftermiddagen.
Både Ajaz och hans kusin är sjukt duktiga på att sjunga och spela gitarr, så
egentligen kunde jag inte haft det bättre. Jag får ju inte se så mycket av
Delhi, men nog har jag roligt alltid! De 3000 rupees som jag betalat extra har
jag nästan fått igen i mat och alkohol vid det här laget.
Vid sju frågar hans privata chaufför (glömde jag nämna att
jag blev hämtad av hans privata chaufför? Eller rättare sagt, en av hans
privata chaufförer.) att det är dags att åka hem. Grabbarna föreslår förstås
att jag ska sova kvar istället. Jag kan få en egen säng, men inte ett eget rum. Här står jag, världens mest veliga tjej, och har jättetrevligt men
minns hur många gånger mina vänner säger att jag inte ska lita på någon. Jag
litar onekligen på grabbarna, men förstår att jag nog inte borde göra det. Jag väljer att åka hem, det tråkigare men trots allt det tryggare valet.
Imorgon ska jag åka med den här tydligen dyra taxin, till Jaipur. Önska mig lycka till, det verkar ju som att jag kan behöva det.