Det är med blandade känslor jag sitter på flygplatsen i Delhi måndag kväll. 

När jag vaknade i morse var jag otroligt glad över att åka hem och planerna över hemkomsten var många. Tre personer vet om att jag kommer, Fabian och Karin som jag ser vid flygplatsen och Stina som jag ska till på kvällen. Resten har jag tänkt överraska och jag tänker med glädje på hur förvånade de kommer bli.

Ett par timmar senare, när min packning är klar och jag sitter inne hos vår granne Prince, ihop med Nabruz och Sneha börjar jag få ångest över att åka. De här personerna, ihop med aunty, Sunny, Aditiya och Santosh har ju varit min familj de senaste fem veckorna. Nu ska jag åka 27 timmar västerut, Sneha och aunty 16 timmar österut och Aditiya ”bara” tre timmar söderut. Sunny och Santosh åker sex timmar åt ett håll jag inte riktigt vet vart det är. Förhoppningen och planen är att jag ska komma tillbaka i slutet på februari ett par veckor, men det är inte hugget i sten.

Tre gånger kramar jag Prince, två gånger Nabruz och sen sätter resten av oss i bilen för att åka till flygplatsen. Efter tio minuter ser jag hur aunty börjar gråta, strax efter det Sneha och Aditiya följt av Sunny. Själv har jag ont i magen, men det är sällan jag gråter av att jag lämnar folk någonstans. Jag borde ju vara van vid den här känslan nu, men det är jag ju fan inte. Kroppen värker lätt, jag kramar om Sneha och försöker skoja lite med dem. Under de fem veckor jag varit här har bilen aldrig varit så tyst.

Väl framme vid flygplatsen är vi smått sena. Jag känner hur stressen tar över sorgen att säga hejdå, och skyndar mig för att checka in. På indiska flygplatser får man inte ens komma in i lokalen utan att ha en biljett, så gänget blir stående utanför och tittar på mig. Jag vinkar en sista gång innan jag vänder mig om och går. Första flyget går bra och nu när jag har sju timmar i Delhi innan nästa sträcka funderar jag igenom min resa.

Indien har varit otroligt. Allt jag förväntade mig och lite till. Men det har också varit helt fruktansvärt. Jag har aldrig varit så rädd som jag varit här. Tidigare i mitt liv har jag aldrig stått vid en tågstation med tårögda ögon av skräck för att bli rånad eller något ännu värre. Jag har heller få gånger känt mig så orättvist behandlad, som när jag bara för att jag var kvinna, inte fick bada i samma pool som killarna och senare samma kväll blev tillsagt att jag inte fick lämna hemmet efter klockan sex av samma skäl. I Indien är det också första gången en idiot föreslår en halvtimme med mig i mitt hotelrum, istället för något som skulle kosta mig 12 kronor (när jag skulle betala en tuktuk), och det har även hänt att jag fått frågan "how much?" när jag varit på väg till marknaden. 

Samtidigt har jag aldrig upplevt ett sådant välkomnande, en sådan behandling som gäst. Guest is God, tänker jag för mig själv. Uttrycket som jag hört så många gånger och nog gäller det alltid. Jag har varit i indiska hem med trasiga väggar, dörrar som inte fungerar, ett litet rum och kök för en familj på fyra eller fem. Vuxna barn och hela familjen i en dubbelsäng. Hem där jag kan slå vad om att de kämpar varje månad för att få ihop till mat och räkningar. Så kommer jag där, en främling från ett rikt land, som har råd med precis vad som helst i Indien och det enda de känner är en tacksamhet för att jag tar mig tiden att träffa dem. Att jag sitter där, i deras soffa ett par timmar, inte förstår mer än ett par ord de säger, betyder mer för dem än vad en ny dator gör för en tio-åring i Sverige. De är hedrade att någon vill komma och besöka Deras land, från så långt bortifrån. De slår till på stort och lagar mer mat än jag kan äta på flera dagar. Have some more, some more. Och när jag säger nej, med en mage som håller på att sprängas av mättnad, lägger de på ytterliga några bröd eller mer ris ihop med olika såser och grytor.

Jag förstår ju precis hur förnedrande det skulle vara, men jag önskar innerligt att jag kunde sticka till dem en 1000-rupees sedel. Eller ett par. Antaglien har de aldrig eller sällan hållit i en och min plånbok är fyllda av dem. 120 kronor. Istället försöker jag visa min uppskattning med de få ord på hindi och assamese som jag har lärt mig. De kunde omöjligen ha sett gladare ut.

Jag har hört att barnen är lyckligare i fattiga länder och jag kan tänka mig att det, trots allt det hemska, faktiskt är sant. När jag var i skolan såg jag en grupp med 13-åringar som kickade boll. Ni vet när man står i en ring och kickar bollen och försöker förhindra att den ramlar i backen? Ja, precis. Bara det att de hade inte ens en boll. Istället stod de och lekte med en liten platsbit som ingen i Sverige skulle petat på; det är ju bara skräp. Jag såg inte ett enda barn på den skolan som såg uttråkad ut under någon av de tre dagar jag var där. Jag försöker föreställa mig ett gäng 13-åringar i Sverige, utan mobiler, någon slags leksak, ens papper eller pennor, utan bara med varandra som sällskap.

Jag diskuterade det här med fattigdomen i Indien med Don. Han har varit i bland annat USA ett par år och menade såhär: Trots att folk är fattigare i Indien så hittar de ett sätt att hantera det. De går fortfarande på event, fester, njuter av livet så gott det går och kämpar så mycket de bara kan för att göra det bättre för sina barn och framtiden. Fattiga i västvärlden verkar mer känna att livet är över om de blir hemlösa och fattiga. De tappar allt hopp och slutar liksom leva… Han tystnade i tankar och jag tänkte att jag har samma uppfattning. Jag kan ju förvisso inte jämföra med just USA, men i Indien har jag sett både vuxna och barn rota igenom sopcontainers efter något använderbart för att sedan skoja och skratta om något annat när de är klara. Jag har känslan av att det är en helt annan attityd här när det gäller överlevnad och vad som krävs för att vara lycklig.

Av alla länder jag varit i, känner jag att Indien är det jag lärt känna bäst. Jag har bara bott och umgåtts med indier. En halvdag i Jaipur var jag förvisso med två killar från Uruguay, men bortsett från det har jag inte varit med en enda annan turist. Jag har fått en sådan inblick i tankar, kultur, politik, hem, skolor och mat som jag inte fått någon annanstans. I stunder har jag hatat det, följt av att tio minuter senare älskat det. Det har varit så svårt att anpassa sig, men jag har gjort mitt allra bästa att följa kulturen här, trots de stora krockarna. Ta seden dit man kommer, är det inte så? 

Jag är otroligt tacksam till mina gamla och nya vänner som tagit in mig i sina hem till 100%. 

Det ska bli så himla skönt att komma tillbaka till Sverige för att: 

- Min familj och mina vänner är i Sverige!

- Jag kan kommunicera med alla. Alla kan svenska tillräckligt bra för att jag ska kunna prata med vem som helst.
- Maten. Jag kan få mat jag känner till och jag förstår vad det är jag beställer när jag är på restaurang.
- Jag kan och förstår alla social regler. Jag gör inte bort mig riktigt lika mycket eller ofta i Sverige.
- Kranvatten. Ni förstår inte hur gott svenskt kranvatten är, med undantag för Falun.
- Även om politiker i Sverige säger jävligt puckade saker ibland har jag aldrig hört någon säga ”astrologi är mer pålitligt än vetenskap”, vilket jag hörde här i Indien.
- Jag vet vart jag kan hitta saker. ICA supermarket har det mesta man kan behöva. I annat fall Kupolen!
- Hur trygg jag är ute på stan även efter att solen gått ner.
- Folk tar mig seriöst trots att jag är kvinna. Jag får också köpa vilka plånböcker jag vill utan att bli tillsagd att de är bara för män.
- Hur mycket vi än klagar på att det inte är jämställt så har vi det rätt bra. Till exempel så skulle min familj aldrig säga till mig att inte lämna huset efter klockan sex, bara för att det är så. Jag är också tillåten att bada i samma pool som mina bröder, eller vilken annan kille som helst. Det är också okej att jag har bikini om jag vill på äventyrsbad utan att utkastad.
- Att bo i ett land där mina föräldrar och mitt samhälle tillåter mig att gifta mig med vem jag vill. Mina föräldrar kommer dessutom inte att behöva betala pengar till min blivande makes föräldrar bara för att jag är tjej när vi ska gifta oss, trots att detta är extremt olagligt. Jag kommer heller aldrig att bli utskälld för att jag går över till min granne, som råkar vara en man, elva eller tolv på natten i tio minuter för att diskutera kommande dags aktivitet. Min hyresvärd som bor i lägenheten ovanför kommer då inte heller ringa min bror eller mina föräldrar och antyda att jag är slampig för att jag gick över till honom.

Det jag kommer sakna med att vaa i Sverige är:
- Mina nya familjer och alla mina vänner är inte i Sverige.
- Alla förstår vad jag säger... Förstår ni hur lätt det är att prata fritt när ingen förstår ett ord man säger? Inte heller får jag lära mig något nytt språk.
- Jag får inte testa nya spännande saker. På restaurangen kan jag inte stå och iaktta maten för att sedan säga ”kan jag få den röda tack?”, eller smaka något och inte ha en aning om vad det är, förutom att det är jättegott.
- Jag kan inte titta på folk och tycka att det är otroligt intressant hur de tänker, gör saker och hanterar situationer.
- Priserna på mat och saker.
- Att höra ny musik jag älskar även om jag inte förstår ett ord av vad de sjunger.
- Hur vanligt det är att sjunga och dansa oavsett hur dålig man än är på det. Ingen kommer någonsin tänka att det är pinsamt. Jag har till exempel hört otaliga busschaufförer, taxichaufförer  och folk på stan sjunga för sig själva utan bakgrundsmusik och ingen reagerar.
- Att titta på reklamer och inte ha en aning om vad de är för, utom att det ser sjukt roligt ut.
- Färska grönsaker, frukter och extremt färskt kött (även om jag inte är helt hundra på att jag gillar alla delar med köttet där… Har mer än en gång sett den levande kycklingen som vi sedan tagit hem för middag).
- Hur otroligt självklart det är att vara stolt över sitt land. 

Sista listan med otroligt typiska indiska/asiatiska saker/osvenska saker:

Alla slags kvastar, moppar, skyfflar och skrapor (eller vad allt nu kan tänkas heta) är galet korta. De slutar alla nedanför min navel. Även kvinnorna här får gå med böjd rygg för att nå marken. Antalet kvinnor med ryggproblem här är nog högt.

Mängden personal i butikerna. Jag kan knappt gå tre steg utan att jag möts av en personal som inte har någonting att göra. Servicen är enorm. Till en början gjorde det här mig ytterst obekväm men nu gillar jag det faktiskt.

Sopor slängs precis vart som helst. I lägenheten där jag nu bott ett par veckor går vi upp till tredje våningen och slänger ut det från huset till en gräsplan?! Jag önskar att jag tagit ett kort på det, men jag glömde helt bort det.

Om något kostar 9 rupees och du ger dem en 10 rupee sedel får du ofta en liten godisbit tillbaka istället för mynt.

Respekten för de äldre här är något jag kommer sakna i svensk kultur. De är verkligen högt ansedda och du ska lyssna oavsett vem det är.

Tidningspapper används till allt, till exempel att torka av händerna på. Jag tyckte det var synnerligen oeffektivt men servetter verkar inte så vanligt här.

Alla som är äldre än dig kallas aunty eller uncle. Jag har ingen aning om vad Snehas föräldrar heter, trots att jag bott med dem en månad, jag kallar dem bara aunty och uncle. Smidigt som tusan. Och aningen osmidigt när man faktiskt pratar om t.ex. ens faster eller morbror…