Vem behöver gräs? Stina.

Nu har vi tältat i närmre två veckor. Igår kväll och i morse var nog ändå den värsta natten, i alla fall för Stina. God jul, justeja! Vi hade en lång dag med mycket bilkörning, och julmiddagen åt vi på en parkering utanför ett stängt varuhus, där vi försökte gömma oss från vinden. Ytterligare en timme därifrån var nattens planerade tältplats.

För ungefär ett halvår sedan ändrade NZ lagen om var man får tälta. Fram tills dess fick man tälta var man ville, utöver på folks tomter förstås. Nu får man bara tälta på vissa specifika platser. En av dessa platser var mitt i en mindre stad, i Lumsden. De allra flesta gratis tältplatser är utanför städer, men nej inte denna. Precis mitt i, på en parkeringsplats. Med asfalt och lite grus. Grusparkeringen var omringad av en lekplats och park med en hel del gräs. Mitt och Glenns tält kan stå av sig själv, och att stoppa ner pinnarna i marken är egentligen mest nödvändigt om det blåser mycket och vi skulle lämna tältet. Stinas, å andra sidan, behöver pinnarna för att ens stå upp och på just denna tältplats fick man inte tälta på gräset.

Medan Stina och Glenn började sätta upp tälten (precis på gränsen mot gräset, så i alla fall två av hennes pinnar kunde vara i marken) ringer jag till mormor. När jag kliver ur bilen 15-20 minuter senare har de knappt kommit någonstans i tält-uppsättandet. Det måste vara det långsammaste någonsin! Så ser jag att Glenn skrattar så mycket att han knappt kan stå upp, och Stina är så arg och trött att hon knappt vet vad hon ska göra. Det tar inte lång tid innan jag skrattar så att jag gråter; både jag och Glenn är hemska vänner, då Stina verkligen är sjukt frustrerad över sitt tält. Till historien hör att hon klagat på sitt tält under hela resan - det vill aldrig riktigt stå upp. Hon har räknat poäng också "Stina 3 - tent 0". "Stina 4 - tent 0", då det aldrig ramlat ner över natten. Vi tror alla att detta är natten då tälten kommer få sitt första poäng.

På morgonen vaknar jag av vinden. Jag funderar på om det är värt att vakna till och ta ner tältet, då jag misstänker att regn är på ingång. Jag tittar på klockan. Strax efter 6; nä, bara att somna om. Vid åtta vaknar jag igen, och nu är det regnet som väcker mig.

Stinas tält var uppsatt med två pinnar i gräset och de största stenar hon kunde hitta i andra änden. Det har inte räckt. Bakdelen av tältet har fallit ihop och Stina vaknar av att hennes fot är genomblöt där regnet samlats. Hennes skor stod utanför tältet, så en av skorna är fylld av vatten.

God jul, indeed. 

Milford sounds - Sandflies

Så idag är det julafton. Stina och Glenn är i skrivande stund på en kryssning i vad som heter Milford Sound. Jag, som själv gjort den kryssningen två gånger och tyckte det räckte så, sitter i bilen. Det är varmt, och trots att jag parkerat i skuggan får jag ofta öppna dörren för att få in luft. Varför har jag inte dörrarna eller fönstren öppna, undrar ni? Jo för här finns det ett djur jag avskyr mer än något annat.  

Det finns en Maori legend om hur gudarna som skapade landet såg hur människor, vart de än kom, förstörde naturen. De högg ner träd, förorenade, dödade djuren. När gudarna skapade Milford sounds i området Fjordland, skapade de ett konstverk. Och eftersom de inte ville få konstverket förstört, skapade de något som skulle vara så hemskt mot människorna att de aldrig skulle vilja bosätta sig där. Det skulle vara okej för människan att besöka området för att se och beundra skönheten, men samtidigt vilja åka därifrån. De skapade sandflies. 

Sandflies. Usch! Jag är den typen som kan lyfta flugor ur diskhon och släppa ut dem, och spindlar tar jag alltid ut ur huset (med undantag för i OZ, där de faktiskt är farliga och jag dödade alla jag såg). Myggor dödar jag förvisso, men det är inte så att jag njuter av det direkt. Dessa små flygande äckel, njuter jag av att döda. Jag får nästan ångest av sanningen i att skriva ner det, men de är så hemska att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Antagligen håller varken Glenn eller Stina med om att de är till denna grad så fruktansvärda, för sandflies tycks älska mig. Vilket gör att de inte är så jobbiga mot andra i min närhet. Och min kropp, ja den hatar dessa bett. Jag får stora svullnader, som kliar och svider i dagar. Myggor och dess bett är en barnlek i jämförelse. 

Lång första dag

Vår resa startar intensivt med en lång 8-timmars körning ner till Wellington. Vi planerade att åka hemifrån vid 8 på morgonen, men lyckas inte lämna före 11. Färjan över till södra ön är bokad 02.30 på natten. Eftersom vi, trots den sena avfärden, har ganska mycket tid för impulsiva stopp bokar vi in Hobbiton för Stina. Matamata, den lilla staden som endast har turister tack vare LOTR och Hobbiton, är en endast 15 minuter lång omväg bort. Medan Stina gör en av de få saker hon önskat från NZ, sover jag och Glenn på gräset vid parkeringen under ett träd. Solen skiner och det är fantastiskt att bara ta det lugnt efter all stress med packning och planering.  

När vi kommer fram i Picton är klockan sex på morgonen. Vi är trötta, färjan var kall och jag tror inte någon sov speciellt bra. Tanken var väl någonstans att vi skulle kommit fram till Wellington på kvällen, ätit lite middag och tagit det lugnt. Kanske sovit någon timme i bilen innan färjan. Istället fick vi stressa för att hinna i tid, och anlände vid hamnen strax innan tiden för incheckning tog slut. Vi turades om att köra och nog sov de som satt bredvid till och från, men vi var ändå helt slut när vi satte oss i bilen för att ta oss mot Able Tasman.  

Able Tasman är Nya Zeelands minsta och nyaste nationalpark, och från vad jag hört är det helt fantastiskt där. Nationalparken ligger på den nordvästra kanten av södra ön och skulle ligga 3 timmar från färjeterminalen Picton, där vi klev av vid 06. Vid 3-tiden på eftermiddagen kommer vi fram. Ni kanske börjar ana ett samband? Där google säger att något ska ta tre timmar, tar det ofta en timme extra. Eller mer. Vägarna i NZ är nämligen fulla av krokar och vägbyggen. Upp, ner, höger vänster. 100 må vara högsta tillåtna hastighet, men ofta är 50 allt man kan komma upp i, utan att köra ut för ett stup. Och ut för ett stup, det ville vi inte. 

Vi stannade förstås efter vägen också, köpte glass, tittade på olika historiska platser och gjorde någon kortare promenad. Efter en lång natt stannade vi också till efter vägen och alla tre däckade rätt snabbt. Tur att vi hade planerat in lite tid för att sova på den sträckan! 

Stina!

Stina landade på kvällen den 13e. Vi mötte henne vid flygplatsen och fick börja med om ursäkt för att vi var sena. Hur hon tog sig igenom passkontrollen och security så snabbt, är bortom mitt förstånd! När jag och Glenn landade tog det oss närmre 1.5 timme, och på något vis tog sig Stina igenom det på 15 minuter. 

Sist vi träffade Stina var ett och ett halvt år sedan, midsommar 2016. Glenns första midsommar i Sverige (låt mig sammanfatta det med att han inte alls förstod varför man skulle dansa runt en stång, och det faktum att jag och Stina försökte översätta sångerna inte hjälpte ett dugg).  

Vi tar oss hem och äter lite middag, varpå Glenn föreslår att vi ska fixa ett eget rum till Stina. Vi har nämligen en liten soffa i vårt rum, och nog för att Stina är liten men riktigt så liten är hon inte. Vi har också sovsäckar och liggunderlag, men golvet är trots allt inte lika bekvämt som ett eget rum. Ett par i vårt rum flyttade ut för flera veckor sedan och deras rum står fortfarande tomt. Det är möblerat, låst men fönstret är öppet och det är på bottenplan. Glenn menar att det är lätt att klättra in och öppna inifrån, så får Stina sova bekvämt. Jag säger att Stina väl kan dela säng med oss; vår säng är massiv, men medan jag och Stina diskar efter middagen försvinner Glenn iväg en sväng. När han kommer tillbaka säger han bestämt ”jag klättrade inte igenom fönstret”. Kellyanne står bakom honom. ”Kellyanne climed through the window”. Jag frågar inte, utan konstaterar. De båda skrattar och säger nej. Killen som har rummet bredvid det tomma, Lenny, tyckte visst att det lät som en rolig idé och hade med lätthet klättrat in.  

Dagen efter spenderar vi med att packa och städa vårt rum. Ingen rolig syssla, men det behöver göras. Vi ska flytta ut ur huset den 15e, och vi är långt ifrån klara. En roadtrip på ca 4 veckor väntar; ett helt varv runt NZ ska vi åka! Stina åker in till Auckland, ser Star wars och fixar med pappersarbete från OZ.  

På kvällen har vi planerat en julmiddag arrangerad från Glenns jobb. Jag klär upp mig i en klänning, lockar håret och är lite nervös för att möta de kollegor Glenn knappt lärt känna (han har på sitt nya jobb endast arbetat 6 veckor). Väl på plats, ser vi en mängd personer som tycks klä sig liknande. Festen har 80-tals tema. Sällan har jag varit så lycklig över att ha nästan allt jag äger i bilen; den var ju packad för vår roadtrip! Jag bytte snabbt om på parkeringen till något mindre uppklätt – även om jag fortfarande inte följde temat. Middagen visade sig vara något helt annat än jag tänkt; det var i princip take away mat som vi fick beställa följt av en musikalföreställning. Det var hundratals människor där och ingen som var social med någon annan än de vilka de kom dit med. För att vara gratis var det en helt okej kväll, men jag är glad att vi inte betalade för det.  

BBQ, karaoke, poker, movie and pizza nights

Jag har en helt fantastisk man. Det är många egenskaper jag älskar hos honom, men en av mina bästa är hur han kan få ihop folk på ett bra sätt. När vi flyttade in i vårt nuvarande hus, kände nästan ingen någon. Vi delar kök, vardagsrum och badrum, och ändå pratade nästan ingen med de andra. De senaste veckorna har vi haft flera kvällar ihop, lagat mat, grillat, sett på film, sjungit karaoke, spelat poker, ätit lunch ute. Allt detta tack vare att jag och Glenn flyttade in. Redan efter att vi varit här bara ett par dagar sa två killar vid olika tillfällen hur kul det var att ha oss, som försökte anordna saker ihop med andra.

Jag menar inte att detta är allt tack vare Glenn; självklart är även jag en del av situationen. Samtidigt vet jag att jag nog inte hade varit riktigt lika framåt och engagerad om inte Glenn varit med mig. Han har dessutom en tendens att totalt missa, eller ignorera, när folk inte alltid är intresserade av något. I det här fallet har det varit en fördel eftersom vi börjar vinna över även de som tidigare mest ville hålla sig för sig själva, de som jag snabbt ser ointresse i och inte skulle försöka mer. Nu är det inte alla i huset som vill hänga med olika saker, men de flesta i alla fall! 

I övrigt går det förvånandsvärt bra att vakna 6 på morgonen för att träna Aikido! 

27th birthday

Sista april fyllde Glenn 30 (även om han envisas med att han fyllde 27). Jag hade planerat en resa upp till Northland, norra delen av NZ, och han visste inte vart vi skulle eller vad vi skulle göra, utöver vilka dagar han skulle ta ledigt från jobbet.

I flera veckor hade jag planerat, slagit in paket, bokat aktiviteter, googlat på historia om området och skrivit små lappar. Jag kunde inte dölja hur exalterad jag var, men hade ändå inte sagt något om vad vi skulle göra. Vi skulle till en liten stad vid namn Paihia, ungefär 3 timmar norr om Auckland, och halvvägs dit bestämde vi oss för att googla för att se hur vädret skulle vara. Jag höll på att börja gråta, trots att det var jag som körde. 95% risk för regn. 4 av 5 dagar. Den första natten skulle vi dessutom på en övernattningskryssning, med kajaker och självlysande alger och nästa dag skulle vi utforska ett par öar och snorkla. Nästan alla saker var utomhus, och jag tänkte verkligen att det är ingen idé, vi kan åka hem nu. Glenn försökte såklart trösa mig och säga att det skulle lösa sig, men mitt svar var enkelt: "du vet ju inte ens vad vi ska göra!". Vi fortsatte såklart att köra uppåt ändå, och fantastiskt nog så hade vädret helt galet fel! Det regnade lite, ja, och det var mulet första 35 timmarna, men efter det soligt hela tiden!

Så vi såg självlysande alger i vattnet, kajakade, besökte historiska platser såsom Russell (första huvudstaden) och Waitangi (treaty grounds), såg vattenfall, snorklade, såg glow worms, besökte en farmers market och njöt av resan, vädret och att inte ha några måsten. Helt fantastiskt! 

The student life

Ungefär vid 8 brukar jag försöka vakna. Jag brukar också misslyckas, och istället vakna vid 9, för att lämna sängen halv 10. Väl lämnat sängen tar det ytterligare närmre en timme innan jag ätit frukost, gjort mig i ordning och satt mig för att plugga. 

Med andra ord har jag tappat min "morgonmänniska"-egenskap, som jag minns att jag hade förr. Efter en bunt läsande och skrivande, brukar jag äta lite lunch och återgå till samma sak. Vid 5-tiden är min "superlånga arbetsdag" ofta över; jag gör mig i ordning för att gå och dansa och lämnar hemmet vid 5.30-6 tiden. Beroende på vilken dag i veckan det är, kommer jag oftast hem kring 9 eller 10. 

Med andra ord, är mitt liv inte speciellt hårt just nu. Solen skiner på dagarna även om det börjar bli kallt på natten. Ofta sitter jag ute på baksidan mellan 12-2 och läser. 

Förra veckan provade jag något nytt. Aikido. Jag har tänkt att testa det länge, men typsiskt mig har jag skjutit upp det. Idag gick jag på min tredje lektion; mellan 6.30 och 7.30 på morgonen. Ni kan ju tänka er hur svårt det var för mig att ställa klockan på 5.30! Eftersom Glenn ofta inte kommer hem förrän 11 på kvällen är våra vanor ganska sent schemalagda. Vi äter ofta middag ihop när han kommer hem, och är vakna till 2. Igår kväll kom jag hem, helt slut efter 3 timmars dans, vid kvart över 10. Lyckades jag somna före midnatt? Nej, jag försökte somna i över en timme, vilket inte är speciellt likt mig. 

Nåväl, nu ska jag försöka få detta till en vana! Eftersom jag dansar 3-5 kvällar i veckan passar det bra med morgonlektioner för Aikidon. Önska mig lycka till... 

Paul

Det bor en fantastisk man i vårt hus. Jag vet inte hur gammal han är, men åtminstone 55. Detta baserat på historier han berättat. Säkert är han pensionerad, men det vet jag inte. Han berättar många historier från 80-talet när han var i London, och idag nämnde han tacksamhet över att ha upplevt 70-talet. Han växte upp här, i Ellerslie där vi bor. Här på gatan åkte han skate board, och han minns hur det såg ut innan alla hus var byggda. Det fantastiska med honom är dock inte just det, varken hans ålder, upplevelser eller att han är uppväxt här. Hans attityd till precis allt, är det jag inte kan låta bli att avundas.

Det finns en annan kille i huset också. Han är tyst, och svarar knappt på tal. Min första dag sa jag glatt "Hi, I haven't met you yet have I? I'm Clara" och räckte fram handen. Han tittade på mig, på handen och sedan tillbaka på mig. Det gick säkert inte mer än en sekund, men det kändes som overkligt länge. Han tog lätt i min hand, sådär slappt och nuddade mig så lite som möjligt, och svarade "hi". Inte ens sitt namn. Hur oartigt var inte det! Men jag bestämde mig ändå för att försöka bli vän med honom, så när jag såg honom ta ut en spindel från väggen, med hjälp av papper och ett glas, sa jag "andra brukar tycka jag är konstig när jag tar ut djur istället för att döda dem". Syftet var att ge honom en typ av komplimang; jag uppskattade att han gjorde det och jag visade att jag tänkte likadant. När han inte svarade blev jag nervös, pratade på om spindlar. Han svarade ändå inte, och jag insåg att allt jag sagt nog fått det att låta som att jag tyckte han var konstig. Motsatsen till det jag ville (även om jag tyckte att det var sant). Så jag förklarade det också (inte det sista). Fortfarande inget svar. Herregud! Jag fortsatte skära upp min sallad till tacosen och efter flera minuter sa han "It's okay, I'm not offended". Jaha. 

Jag stod i köket, som så ofta den senaste veckan, och pratade med honom. Mannen med historierna. Han nämnde att vi har ett par "geeks" i huset, framförallt två som inte pratar med någon. Jag svarade att jag träffat en av dem, och berättade om ovanstående historia. Han säger "You know, when someone doesn't even say hello back... after sometime you give up. But everyone has their thing. And I'll find something good in everyone, shame on me if I don't. Yes, then shame on me". 

Ellerslie

Jag tänkte skriva att vi bor i ett sött litet hus, men det gör vi verkligen inte. Vi bor i ett stort hus, i ett litet sött område. I Ellerslie finns en butcher shop, två frisörer, en liten matbutik, en lite alltiallo butik, två alkoholbutiker, två pubar och en rad restauranger. Alldeles lagom! Det är tyst och skönt på natten, och mycket svalare än vår tidigare bastu till rum. Jag förstår förstås att det kommer bli kallare till vintern, men vi är ändå supernöjda. Mitt och Glenns rum är störst, med super king size säng, och ändå plats för skrivbord, soffa, garderob och nattduksbord. Första kvällen skrev vi på den white board som finns bredvid köket att vi skulle bjuda på pizza vid 8. 7 personer kom, och vi hade supertrevligt. Jag kan knappt minnas när vi umgicks med andra än varandra! 

Flytt & jobb

De senaste veckorna har väldigt lite hänt. Glenn har jobbat med inventering en vecka och jag har, precis som vanligt, suttit och läst och skrivit till skolarbetet. Idag dock, händer något spännande! Idag, ska vi flytta. I tre veckor har vi bott i ett hus väldigt nära stan i ett område som är väldigt högljutt på natten. De tre vi bor med är extremt tysta, men varje natt åker en helikopter över oss, polis- och ambulansbilar förbi och människor som sjunger, skriker och spelar musik. I ärlighetens namn har det inte stört mig så jättemycket, men Glenn har sovit rätt dåligt på grund av det. Vårt nya hus ligget 15-20 minuter med tåg från stan i ett område som kallas Ellerslie, i ett stort hus med 17 rum. Vi kommer alltså dela hus med rätt många fler, men det gör mig ingenting! Rummet är stort och rymligt, har en jättestor säng och ett skrivbord, det senare något som jag verkligen önskat i och med den tid jag spenderar med att läsa och skriva. Tror det blir superbra där för oss!

Idag är också Glenns första dag på hans jobb (inventeringen var bara en vecka). Han ska jobba i baren på en indisk restaurang, och jag håller verkligen tummarna för att få hem lite god mat efter hans skift! 

Swim

I de tre veckor vi bott i Parnell, supernära en liten söt strand, var idag första dagen innan vi gick dit och badade. Synd eftersom vi flyttar imorgon! 

En månad i NZ

Efter lite drygt en månad i Nya Zealand har vi hunnit med ganska mycket. Första veckan spenderades i Auckland, där vi kollade runt på stan, fixade simkort till telefonen, öppnade bankkonto, gick upp Mt Eden för att kolla på utsikten. Eller ja, det var första dagen vi gjorde ovanstående. De övriga 5, pluggade jag en del, Glenn sökte lite jobb och vi bestämde oss för att resa lite mer!

Det finns en hemsida för hyrbilar som behöver flyttas till olika platser, och där hittade vi en bil som skulle från Auckland till Christchurch. Vi tog erbjudandet om en gratis bil (vi fick dock betala bränslet själva) och tältade på vägen ner. Första stoppet var Rotorua, där vi gick upp på ett par berg, besökte ett par geotermiska områden och badade i en naturligt varm källa. Vi tältade bredvid en fin sjö, och vaknade till irriterade ankor som lät högt. Efter det åkte vi till Taupo, krånglade lite med vårt tält som gått sönder (silvertejp fixar allt), tittade på vattenfall och Glenn besökte Taupo museum medan jag pluggade på biblioteket. 

Nästa stopp var Wellington, bokstavligt talat bara för att sova innan vi tog färjan över till Picton. Väl där körde vi så gott som hela tiden tills vi kom till Christchurch. Den natten tältade vi omringade av bergen, med öppen eld, och tittade på stjärnorna. Så mysigt! 

Jag besökte inte Christchurch förra gången i NZ på grund av jordbävningen 2011 och eftersom de haft så många sedan dess är det mycket trasiga byggnader. Utöver det, har de många gatumålningar och street art, vilket jag tyckte var jättetrevligt.

Adventure sports capital of the world - Queenstown. Jag hade ju lovad Glenn, som min julklapp till honom, att jag skulle hoppa bungyjump med honom. Innan vi kom dit upplyste jag dock honom om att jag inte var mentalt redo än, och han sa att det var lugnt. Istället föreslog jag att vi skulle göra en zip line ride. Tydligen gjorde denna zip ride att jag kände mig bekväm nog att göra bungyjumpet också. Dagen efter zip riden åkte vi tillbaka till Kawaru bridge, världens första plats för kommersiell bungy, 43 meter över en flod. Och hoppade ner. Helt galet! 

På vägen upp, alla sträckor täcktes av gratis bilar, vissa med bränsle inkluderat, stannade vi vid Barrytown. Barrytown är så litet att man inte kan blinka, för då passerar man den. Det var där jag tidigare gjort mitt halsband i jade. Glenn hade uttryckt en önskan om att stanna där och göra något också, så vi gjorde det. Medan han var inne och fixade, pluggade jag. Jag vet fortfarande inte vad det var han tillverkade. 

En av mina höjdpunkter på hela resan var dock stoppet hos Rotorua på vägen upp.Vi stannade vid en Maori by, och det var verkligen intressant! Det var en by där med ursprungsbefolkningen från NZ fortfarande bodde, och de visade oss runt och framträdde för oss. 

Efter att rest 370 mil på 3 veckor är det otroligt skönt att nu bosätta sig i Auckland en längre tid! 

KL & Pangkor Island

Mitt tredje besök i Malaysia utgjordes av en kväll i Kuala Lumpur, hos Safuans (vår gemensamma vän sedan 4 år tillbaka) vandrarhem. Följande eftermiddag åkte vi buss i alldeles för många timmar till en ö på norra västkusten; Pangkor Island. I packningen från tax free hade vi vodka och vid ett stopp köpte vi två burkar med apelsin och mango juice. Jag, Glenn och Shaun delade på dessa (Safuan hade vin och Kasper sov längst bak i bussen medan vi satt längst fram). Efter en stund kom busschauffören fram till oss och frågade ilsket om vi drack. Han pekade på kameran och när vi bara höll fram apelsinjuice-burken började han skrika på malaysiska om öl. Ordet beer var det enda jag förstod. Jag har nog aldrig varit så rädd att bli avkastad från en buss! Det var mörkt ute och, för mig, mitt ute i ingenstans. Mannen gick i alla fall ner och vi fick sitta kvar.

Vi hade bjudit in två killar från vandrarhemmet, Kasper och Shaun. När vi kom fram till hotellet vi bokat (för 3 personer med en singelsäng och en dubbelsäng), gick jag, Kasper och Saffy och checkade in. Några minuter senare gick Safuan ner och hämtade de andra två. Jag och Glenn delade på singelsängen, och de tre övriga delade på dubbelsängen. Vi kom inte fram förrän efter 9, så vi gick ut och åt middag vid 10-tiden följt av nattdopp på stranden som låg 2 minuter därifrån. Vi gick hemåt kring 4 på morgonen! 

Nästa morgon hyrde vi 3 mopeder och åkte kring ön. Vi stannade och matade apor vid bergen och letade nytt boende vid en annan strand. Ön var inte så stor och vi hade bara bokat för första natten. Efter att ha valt ett hotell hängde vi på stranden hela kvällen. Kring solnedgången såg vi en grupp tjejer med uppblåsbara bokstäver, och såg ganska snabbt att de hade de flesta bokstäverna för att kunna bilda Safuan. Ungefär en timme senare var det bara ett par tjejer kvar, men jag gick i alla fall fram till dem och frågade om vi kunde få låna deras bokstäver en sväng. De två ringde efter resten av gruppen och detta eskalerade ganska snabbt till att de ville ta kort med oss, istället för tvärt om. 

Vi gick hem för att duscha och byta om, och sedan åt vi middag. Det var mycket goda nudlar som åts under veckan i Malaysia! Från stranden hörde vi röster och musik och gick dit för att titta. Det var en malaysisk klass full av tjejer och några killar som pluggade till ingenjörer och var på skolresa. Shaun gick hem innan detta, Saffy och Glenn gick vid 4 medan jag och Kasper stannade till 5 på morgonen. Tjejerna skulle campa och se soluppgången, sa de. Det var helt underbart mysigt att sitta där; de hade gjort upp en eld, hade en gitarr och alla sjöng med, vågorna och vi hade dessutom en klar himmel med fullmåne. När Glenn sa att han skulle gå hem verkade de ledsna över att vi kulle gå, och blev sedan helt chockade när jag sa att jag tänkte stanna ett tag till. Det var uppenbart att de antog att jag skulle följa med min pojkvän. 

Sista dagen på ön gick vi på jakt efter ett vattenfall. Det visade sig vara en stor besvikelse med väldigt lite vatten i... Haha. Nåväl! Glenn, Saffy och jag spenderade eftermiddagen med ytterligare en ny strand, medan Kasper och Shaun reste vidare norrut. Vid sju tog vi färjan tillbaka och det visade sig att bussen till KL var fullbokad. Vi improviserade hela resan, vilket var riktigt roligt, fram tills att vi stod där på busstationen och jag hade magsjuka alternativt matförgiftning och vi inte hade någonstans att bo. Av kvinnan i disken fick vi rådet att ta en buss till Ipoh, då det gick många fler bussar därifrån. Två timmar senare var vi framme i I-poo, som Glenn så lämpligt kallade staden, och även bussarna därifrån var fulla. Vi valde därför att hitta ett vandrarhem och spendera natten där. 

Följande dag, som i mitt fall mest bestod av att vara hungrig och försöka att inte gnälla om detta, gick vi runt i staden och tittade på olika "sevärdheter". I ärlighetens namn; det var inte så mycket att se i själva stan. Så istället för att hänga i stan åkte vi till några kinesiska tempel. Dessa låg placerade precis vid ett berg och stora delar av templen var därför i grottor. Vid fem-tiden åkte vi tillbaka till KL med tåg. 

Våra sista dagar spenderades mest med att sova ut (blev inte mycket sovande på ön inte), och att kolla runt i KL. Glenn gick till ett museum medan jag pluggade, vi tittade på Central Market och sista kvällen kom Ali och Jenn och hälsade på. Mitt favoritminne från KL denna gång måste dock vara när vi provade "fish spa" för fötterna. Jag har ju redan gjort det två gånger innan, men Glenn hade aldrig testat. Dessa fiskar var dessutom dubbelt så stora som de jag testat med innan. Om jag hade kunnat spela in Glenns ansiktsuttryck hade jag betalat mycket för det! En sådan kombination av förvåning, glädje, ren chock och rädsla har jag nog aldrig sett innan. Underbart! 

 

Fiskarna älskade verkligen Glenn!

Henna & Pina colada <3

Deras S hade spruckit, så körde med Z istället! Bakvänt, förvisso.

Sverige - Spanien - Belfast

En hel månad i Sverige, det räcker väl till för att hinna träffa alla flera gånger, förbereda min packning och böcker inför universitet osv? Ja, det var det jag trodde. Så kommer sista veckan, och Glenn landar i Göteborg. Vi spenderar ett par dagar där med Sandra innan vi åker tillbaka till Dalarna igen och tiden, precis som vanligt, bara flyger iväg. Vi hälsar på alla, åker fyrhjuling och jag äter alldeles för många ostbågar. Jag har nämligen sagt att januari, det blir min månad att äta precis allt jag saknat från Sverige utan dåligt samvete. Detta då jag helt tänkt sluta med socker och choklad när vi landar i Nya Zeeland. Trots att tiden flög iväg hade jag en underbar månad och tycker ändå att jag lyckades bra med att träffa alla ordentligt mycket. Dock vill jag tillägga att jag verkligen önskade att våra -26 skulle hållit sig kvar tills Glenn kom så att han fick uppleva ordentlig vinter. Det var nämligen bara -5 när han landade och han menade bestämt att jag bara hittat på att vi kan få kallare än -7...

Veckan i Spanien var i ärlighetens namn kallare än Sverige. På kvällen gick det ner till 14 utomhus och i och med den byggnadsteknik de använder var det kallare inomhus än så. Vi spenderade dagarna med att skrubba och måla om trappor, räcken, fönsterbräden, fler trappor, ännu fler räcken, galler till fönstren så fort solen gått upp. När solen gick ner åt vi middag, plockade lite inomhus och spelade schack i sängen med vår elektriska värmefilt! Glenn ska försöka sälja lägenheten, så vi gjorde vårt bästa för att fixa upp allt som var nedgånget.

4 hela dagar hade vi i Belfast, där vi mest spenderade tid med vänner och familj. På lördagen träffade vi hela gänget i Monicas och Cheds nya hus, som var supermysigt, söndagen packade vi ihop alla saker, måndagen gick vi ut med mina jobbkompisar från IKEA och på tisdag hälsade jag på IKEA och till kvällen åt vi middag med Glenns familj och deras superfina granne Pam. Underbara dagar! Om jag bara hade haft ett par dagar till där...

Fest i Belfast med hela gänget! Sarah, Peck, Tom, Andy, Byron, Glenn, Pete och Cheds <3 

Njöt av vintern (inomhus) i Sverige. 

Lördagshäng hos Jessica.

Hälsade på några av mina favoriter på jobbet i Belfast!

December.

December månad sprang förbi. Sandra hälsade på, och så gjorde även pappa och Andreas. Det var så roligt att ha Sandra hos oss igen, även om tiden gick så fort. Vi var på julmarknad, spelade minigolf och bara umgicks, vilket var så himla trevligt. Med pappa och Andreas hade vi en fullspäckad helg fyllt av julmarknad, pubar, skridskor, minigolf, folk & transport museum, middag med Glenns familj och vi gick upp på Cave hill.

Julafton i Belfast spenderades mer eller mindre bakis. Julfesten med jobbet var nämligen den 23:e, med Las Vegas tema och jag njöt fullt ut av sista festen med jobbet. På juldagen åkte vi hem till Glenns mamma, tillsammans med Glenns bror och brorson. Direkt när vi kom dit blev vi bjudna på cider och öl; innan frukost eller lunch. Vi öppnade paket och umgicks, drack lite till och förhållandet mellan mat och dryck stod nog inte helt rätt till, även om Glenn menade att det var rätt klassiskt så.

Jag jobbade några dagar till, städade (inte tillräckligt), packade och kvällen innan jag skulle åka till Sverige gick vi ut igen med några av mina närmaste från jobbet. Hade ytterligare en underbar helg innan en lång dag av resande hem till Sverige!

Jul-lunch!

Kvällen innan jag åkte hit. Jag kommer sakna Belfast.

Jul-fest!

 Vegas Style.

Mina bästa.

Min danspartner för kvällen!