Nigeria

Jag vaknar till liv och tittar på mobilen. En massa meddelanden, och ett missat samtal. Ett missat samtal från Ali? Varför då? Jag tittar på klockan. HELVETE. 13.30. Jag ställde ju alarm. Två stycken till och med. När jag tänker efter så minns jag ju faktiskt att jag slog av det första. Dock inte det andra... Nåväl. Jag vaknar till liv och gör mig redo för att åka till Sunway Pyramid shopping mall. En galleria jag varit i två gånger tidigare och gått vilse båda gångerna. Skippar frukost och tänker att jag äter lunch där istället. Väl där letar jag direkt efter mat. Jag svänger in på en liten "gata" och plötsligt kommer en kille upp på sidan om mig med ett frågande "excuse me?". Killen, från Nigeria följer efter mig medan jag letar mat och pratar lite. Jag funderar i mitt stilla sinne hur jag ska bli av med honom och försöker hinta med min ring så mycket jag kan. Det här med att vara lite för mesig, beskriver mig i alltför många situationer.

Efter min lunch, där jag tydligt sagt att jag haft pojkvän i flera år (nu är ju inte det sant någonstans, men det behöver ju inte han veta), så vill han fortfarande hänga med mig. Under tiden vi ätit har han gått från att vara creepy och att jag vill bli av med honom till att vara mer okej och nästan rolig ibland. Förutom att han insisterar många gånger på att köpa något åt mig. Hans kompisar är visst också på Sunway så vi letar på ett par av dem, det visar sig vara en kille till från Nigeria och hans flickvän från Malaysia. Nu litar inte jag för fem öre på killar som promt vill köpa saker till mig, men därmot föll jag för tjejen direkt. Henne är jag gärna kompis med. Hon har precis min humor och vi förstod varandra väldigt bra! Jag bestämmer mig för att hålla mig till henne resten av tiden vi umgås.

I slutet av dagen får jag väl ändå säga att jag haft riktigt kul med gänget (det tillkommer en till kille, hans fru och deras två små barn). Ali och Jennifer hämtar upp mig då vi ska leta efter tält-delar som behövs för helgens väntande camping! Jag längtar.

Museum tills jag storknar

Jag vaknar förvånansvärt nog kring nio, och hinner därmed åka med Ali mot stan på väg till hans jobb. Det första jag gör är att gå till central market och be om en karta och lite tips på vad jag kan göra. Då jag varit här en gång tidigare är det ju ändå en del av de mest uppenbara sakerna som jag sett och inte behöver se igen. De rekommenderar mig att gå till the national mosque, en orchide trädgård och ett par museum. Normalt sett är inte museum min grej, men i och med hettan och denna fuktighet i luften som jag inte vant mig vid så dör jag nästan. Inomhus-aktiviteter låter förvånansvärt bra.

Efter att jag inser att jag är vilse betalar jag en taxi 30 kronor för att ta mig till trädgården och kliver med lättnad ut bilen. Storstäder är verkligen inte min grej, och jag inser hur mycket jag slappnar av att gå runt i området som består av gräsmattor, träd och buskar. Trädgården med blommor är fin, och jag njuter ännu en gång av solen som lyser och de lätta vindarna.

På vägen till nästa 'sevärdhet' i samma område så går jag ännu en gång vilse. Jag ser en kille som ser nästan lika vilse ut som mig, så ihop ganska vi våra kartor och vart vi tidigare varit under dagen. Han har precis varit dit jag tänker gå, så för mig blev det genast klarare. Om han hittade dit han skulle eller inte, har jag ingen aning om.

Jag stannar kort till vid ett minneshus för Malaysias första premiärminister, men lämnar snabbt huset. Urtrist! När jag passerar ett planetarium tittar jag omkring på utsidan (vem vill betala inträde liksom?) och ser en liten version av Stonehenge. Sött! På vägen till mosken går jag förbi ett konstmuseum som handlar om Islam (i Malaysia är 70% muslimer) och bestämmer mig för att kolla in det. Hela 15 kronor för studenter, tack csn för det fina studentkortet, och delar är faktiskt väldigt intressanta. Min favoritdel var alla miniatyrer av mosqueer runt om i världen!

När jag väl kommer till Mosque Nagara, national mosque, är klockan redan tre. Jag är hungrig men ingen lunch finns inom räckhåll! Detta i sig är underligt då mat och små stånd finns nästan överallt här. Eftersom mosken är öppen bara mellan 3-4 för icke muslimer bestämmer jag mig för att gå in. De ger oss fina sådana där täcka-håret-och-halsen-grejer samt en lång rock som täcker armar, kropp och ben. Jag känner mig ursnygg! Själva mosken var i alla fall mycket vackert byggt, och det var trevligt att gå runt och titta.

Jag hade redan tidigare bestämt mig för att äta indiskt till lunch, så jag sätter igång att gå mot centralstationen och Little India som ligger precis bortanför. Några minuter innan centralstationen springer jag på nationalmuseumet. Det väldigt komiska i det, är att när jag var här sist letade jag och Glen i säkert en timme efter det där j*vla museumet utan att hitta det. När jag tidigare var hos turistbyrån så sa de också att det var mycket svårt att hitta till fots och att jag borde ta en taxi (men vem vill betala för taxi?). Hur hungrig jag än är bestämmer jag mig för att kolla in det här stället. Såklart ligger det dessutom inte bara ett utan TVÅ gratis museum precis bredvid. Suck. Kunde de inte placerat dem någon annastans så att jag inte behövde se dem? Gratis är ju så väldigt gott, så jag kollar förstås.

Vid sextiden kommer jag fram till Little India, ett litet område på några gator med indisk musik, kläder, smycken och mat. Jag hittar inte ett matställe som säljer det jag vill ha. Det har också börjat ösa ner regn, så det är en gata (som kanske haft min mat) som jag inte ens orkar gå till för att leta, då jag inte har något paraply.

Här, får jag av någon outgrundlig anledning för mig att ta tåget hela vägen till Bukit Bintang (shopping-område) för att leta efter mat. Det finns ju på centralen för sjutton! Men nej, dit tar jag mig. Jag letar efter en specifik gata som är känd för att ha massor med mat. Jag hittar inte gatan, och är vid det här laget för trött för att ens orka fråga någon om vägbeskrivning. Jag bara orkar inte. När jag av en slump går förbi en indisk restaurang (som inte heller har det jag vill ha, men i alla fall andra saker) så äter jag där. Något helt annat än det jag ville ha från början. Rätt dålig mat dessutom, men det ger mig i alla fall lite energi.

När jag kommer hem en timme senare, föreslår Ali att vi ska åka och äta middag. På en indisk restaurang. Den verkar onekligen sjukt mycket bättre, men jag är ju redan mätt. Tack vare pågående jetlag lyckas jag inte somna förrän efter halv fyra.

Ali's house

På flyget till Malaysia och Kuala Lumpur längtade jag mest efter värmen. På tåget från flygplatsen mot stan kunde jag inte låta bli att le av lycka. Ingen is på vägen, ingen snö, ingen slask, utan istället var vägkanten fylld av stora gröna träd och solen stod högt på himlen. Det skulle såklart också bli sjukt kul att träffa mina vänner igen, men den här gången skulle jag bo hos en nyare vän. Sist bodde vi i Safuans tomma lägenhet, och nu skulle jag bo i Alis hus med honom och hans flickvän Jennifer. Väl framme så insåg jag hur nervös jag var över att bo med dem; jag hade aldrig ens träffat Jennifer! Då jag inte kunnat sova mer än en timme på mitt 12-timmars flyg var jag helt slut när jag sju på morgonen lokal tid (12 på natten svensk/nederländsk tid). Min lilla vila jag tänkte ha, slutar med att jag sover bort hela dagen. På kvällen kommer en söt vän till dem över, Aida, och vi fyra ska åka och äta middag vid Asia café. När vi nästan är framme, då vi kör långsamt på en liten väg, så smäller det till och bilen står still. Aida hoppar ur bilen och kollar vad som hänt. Ena axeln är helt av vid däcke (om jag nu översätter rätt från engelskans beskrivning av vad som hänt). Lite drygt en timme senare kommer en bogseringsbil för att hämta vår bil, och under tiden har Javad också kommit för att göra oss sällskap. 

Det blev en trevlig kväll, och vi satt uppe till tre på natten och pratade. För mig kändes det dock som att klockan bara var kväll när jag gick och la mig. Jag antar att det är en första gång för allt, och det här är första gången jag känner av min jetlag. 

Groningen & Karlien

Det är med stor sorg jag lämnar Groningen (uttales schröingen, med extra hals i början). Efter ett halvår har jag igen fått träffa Karlien, en fantastisk tjej jag hade turen att hamna bredvid på en väldigt lång 23timmars bussresa i Australien.

Jag kom fram halv åtta på fredag kväll, och egentligen är jag helt slut efter några dagars upptäckande av Amsterdam. Ändå kan jag inte låta bli att vara exalterad till 100. Karlien står vid spåret och jag springer ur tåget för att ge henne en kram. Precis som de andra gångerna vi mötts gäller inga artiga frågor utan vi går direkt in på djupet. Efter en snabb catching-up så går vi till hennes pappa som väntar vid bilen en bit bort. Han visar sig vara en mycket sympatisk man som jag kommer att gilla starkt.

Efter en kvart i bilen stannar vi vid ett rödaktigt radhus, som precis som de flesta husen jag sett i Nederländerna är smala men höga. Jag kommer in i en lång smal hall, med Karliens rum innanför en dörr och en toalett innanför en annan. En våning upp finns vardagsrummet och köket, där just nu Karliens mamma, bror och svägerska sitter och pratar. Även de är mycket trevliga, och jag spenderar resten av kvällen där och vi fyller konversationerna med resor och olika historier. Mamma och pappa  Karlien åker visst till Sverige en gång om året, och har gjort i flera år, för att titta på fåglar. Mestadels till Skåne men även Öland och Gotland. i trappen på väg upp till tredje våningen hänger tvätten och jag böjer mig ner för att inte fastna i den. Där uppe finns ett badrum, föräldrarnas rum och ett kontor. Vi går och lägger oss, har svårt att hålla tyst men somnar till sist.
                                
Jag vaknar och tittar på klockan. Halv tolv?! Det känns onekligen som att jag slösat bort min värdefulla tid med att sova, så jag skyndar mig in i duschen och gör mig i ordning. Jag tar en macka till frukost, och i dutch stil provar jag att ha choklad flakes som pålägg. Inte min grej!

Efter frukosten pratar vi ett par timmar och sedan tar vi oss mot stan. Tydligen äter de ofta bröd till lunch, så vi följde dutch tradition och gjorde just det. Vi kollar runt i butiker, och sätter oss sedan för att ta en drink innan maten. Efter middagen, pizza enligt Clara&Karlien tradition, så går vi till ett ställe där jag läst att de ska ha salsakväll. När vi kommer dit är det dock tvärdött. Helt mörkt. Ledsna går vi till en mysig krog och beställer några drinkar. Jag övar in en fras på nederländska och beställer av servitören med mycket skratt. Han ler men förstår i alla fall vad jag menar! Underbar dag och kväll även om vi inte gjorde så mycket.

Sista hela dagen hos Karlien, tiden går alldeles för fort. Jag känner mig redan som en del av familjen och är inte alls sugen på att åka. Efter frukost cyklar vi till stan för att gå upp till en utkiksplats i en kyrka. 56 meter upp, och det blåser som sjutton! Men det var roligt att se stan. Att cykla är för övrigt en väldigt nederländsk sak har jag förstått. Sträckan vi precis cyklat är den mest trafikerade cykelleden i hela Europa.

När vi tittat klart på utsikten cyklar vi vidare till Karliens pojkvän Erik. Vi äter lunch med honom (mackor igen) och pratar i några timmar. Kring fem åker vi hem för att äta middag med familjen; en jättegod vegetarisk lasagne. Vid åtta tänker vi göra ett nytt försök med dansen. Karlien har aldrig provat salsa men vi har pratat om att göra det sedan Sydney så nu börjar det verkligen bli dags! När hon skulle följa med i Sydney blev hon nämligen sjuk. Den här gången är stället inte stängt men rätt dött. Jag dansar lite med Karlien, och vi har jätteroligt. Två män försöker också dansa med oss men... det går sådär. Vi tröttnar på de jobbiga killarna och går därifrån. Några timmar senare, efter mycket prat och mys med en drink åker vi hem. Vi somnar sent, trots att vi båda är trötta vill vi inte sluta prata.

Att åka måndag morgon var jobbigt. Karlien säger att det känns konstigt att hon ska åka hem på bussen utan mig. Jag håller med. Försöker en sista gång att övertala henne till att följa med mig men det går inte.

 Vid toppen av tornet. Underbar tjej!  

Amsterdam

Helt ärligt, om man åker till Amsterdam, vad är det man har tänkt att göra då? Röka på och titta på horor? Nej, det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt. På kvällen kommer jag och mamma fram till tågcentralen och börjar leta efter vårt hostel. Lukten av marijuana är svår att undvika och strax kommer vi till ett område med fler coffeeshops och sexleksaksbutiker än jag tror behövs. Här ligger vårt hostel, och vi går upp för en av de brantare trappor jag varit med om. Vi lär oss snart att det är standard i Amsterdam.
- Titta här Clara! utbrister mamma och pekar på en skylt.
"För att behålla atmosfären på vårt hostel får ingen under 18 eller över 40 bo här". Hon fnissar, och jag också.
- Låt mig fixa in-checkningen och stå kvar här du.

I receptionen sitter en jättetrevlig brittisk kille som checkar in oss utan problem och vi går upp till rummet för att lämna våra saker. Mamma tittar på kartan vi fått av honom, pekar på pricken där han sa att vi bodde och sa "titta här!". Vi bor precis där det står RED LIGHT DISTRICT. Inte konstigt att vi sett så mycket sexbutiker och sånt! Efter en snabb uppfräschning så går vi ut och kollar in området. Det är onekligen mysigt med lamporna och alla kanaler, och husen är vackra med mycket detaljer. Det är långt ifrån alltid jag kan gå och titta på hus och tycka det är kul, men här är det faktiskt det! Vi följer människorna och går snart ner för en av alla kanalerna. På sidorna är det glasdörrar med näst intill nakna tjejer. Det kan vara något av det overkligaste jag sett. Trots att jag går där, ser allting framför mig, så känns det ändå som att jag tittar på något från en film, något som är på låtsas. Frågan om prostitution kan bli ganska känslosam, men helt ärligt är jag rätt glad att vi inte har sådana gator hemma.

Denna morgon går vi upp och promenerar mot en marknad. Vi konstaterar snabbt att vi hoppats allt för mycket på att det skulle vara något sånär varmt. Det blåser nämligen på tok för mycket för att ens likna värme. Hela vägen till marknaden tittar vi på priserna på mössor i souvenirbutikerna. Det är verkligen fina hus och mycket kanaler i denna stad! På marknaden hittar vi ett par billiga mössor och det gör underverk för våra kalla kroppar. Efter marknaden kollar vi in en park, där en bunt kineser står och spelar pingis. Jag föreslår för mamma att vi ska vara med, men hon vill inte.

Vi går tillbaka mot stan och följer en kanal där det är hus byggda på vattnet. Även om husen förstås är rätt små så tycker jag det ser väldigt mysigt ut! Vi passerar Heinekens bryggeri, men kollar bara in shoppen innan vi går vidare. Det finns en liten blomstermarknad som vi kollat på lite snabbt på morgonen som vi nu undersöker närmre. Tulpaner i alla möjliga färger finns att köpa!

Sen går vi till min höjdpunkt på hela resan. Amsterdam dungeon. Eller London dungeon, som vi flera gånger felaktigt kallar den för. Sjukt kul verkligen! På väg hemåt från "skräckupplevelsen" stannar vi och tittar på ett street performance som verkar roligt (men på slutet tappar allt mitt intresse). Väl hemma är vi båda helt slut och genomfrusna så vi tar en öl/drink och slappar lite. Efter middagen så bestämmer vi oss för att ta en lugn kväll. Jag går ner till killen i receptionen för att fråga honom om tåg för följande dag och fastnar och pratar med honom ett par timmar. Det visar sig att han absolut trott att jag och mamma bara var vänner, och han trodde inte alls att hon var över 40.

När jag morgonen efter ska väcka henne så frågar jag on hon vill höra något som skulle göra henne glad.
- Jag fastnade och pratade med receptionisten till tjugo över tolv igår.
- Haha.
- Nej, alltså det är inte det roliga. Han frågade hur jag kände min vän som jag var här med och han trodde inte på att du var min mamma. Han frågade mig flera gånger om jag var seriös. När jag sa att du var 46 så sa han "i don't know about swedish women but in England you can start digging their graves for the 45 year olds".

Vi åker till en marknad som visar sig vara stängd. Det suger. Det regnar på oss. Vi åker tillbaka och kollar runt med i stan. Käkar världens godaste nudlar och sen åker jag till Karlien. Det känns mycket underligt att säga hejdå till mamma, och jag tycker att tiden gått alltför fort!

Fina mamma!

Lite drygt två månader efter att jag landade i Sverige, så sitter jag nu här igen med väskan packad och en klump i magen. Hur tänker jag när jag ännu en gång får för mig att lämna min galna familj, hundarna, alla vänner? Jag har haft två helt fantastiska månader, med sjukt mycket skratt, för många fester och jättemånga fina stunder. Men nu är det dags att se nya platser! Världen väntar.