Litet resekryp

När jag var i skolan på barnens dag var det inga lektioner, och då jag berättat hur gärna jag velat se hur en vanlig dag i en indisk skola ser ut, åkte jag och Sneha en dag och tittade på en av auntys Bhattajarees lektioner. Strax efter att vi har kommit fram till skolan så kommer tre tjejer fram till mig och ger mig blommor som de gjort själva. Jag blev väldigt rörd av den fina tanken, och de var väldigt fint gjorda.

Lektionen i sig var så väldigt annorlunda från en svensk lektion, och helt ärligt tror jag inte att aunty skulle få jobb som lärare i Sverige. Hon ihop med eleverna satt med boken öppen och hon högläste (på engelska) följt av en kort översättning på hindi. Det var allt. Ingen förklaring, inget som skrevs på den svarta tavlan. När aunty sen säger till mig, inför alla elever, hur uttråkad hon är över att hålla samma lektioner år ut och år in. Jag säger snabbt att jag kan hålla nästa lektion istället för henne, då jag verkligen vill ge eleverna en bättre lektion än de får dagligen. Hon ler och säger att jag kan få hålla en lektion nästa dag.

När vi ska till att gå därifrån går det en liten pojke på kanske fem år bredvid oss mot bilen. Han är för blyg för att ens titta på oss, och säger ”bye”. Jag reagerar knappt på att han är där, då han går snäppet bakom oss och inte tittar på oss. Helt plötsligt sträcker han ut sin hand mot mig och ger mig en söt blomma gjord i papper. Så fort jag tar den, fortfarande utan att titta på mig, börjar han springa därifrån. Jättelångt ifrån oss, och snabbt. Thank you so much, säger jag, men det hör han nog inte ens.