Litet resekryp

Det är barnens dag och jag tillsammans med Sneha ska följa med till Snehas mammas skola. Jag är jättenyfiken på hur en skola i Indien ser ut och funkar, och gör mig snabbt redo. Sneha är något långsammare, och strax efter tio lämnar vi huset. Väl framme vid skolan kliver jag smått nervöst ur bilen. De har redan börjat, säger aunty Bhattacharjee och kliver med snabba steg mot eleverna som står i rader framför lärarna. Jag och Sneha följer efter henne och jag ser hur alla vänder sig mot oss. Vid det här laget är jag van vid hur alla stirrar på mig, men Sneha påpekar förvånat att men oj vad alla tittar på dig!. Det är en väldigt varm dag och jag lider med eleverna som står med långa mörka byxor under solens strålar och lyssnar på tal. Två av eleverna håller tal när vi kommer, om Indiens första premiärminister och sedan är det lärarnas tur. Under tiden har alla lärare kommit fram och tagit foton med mig, vilket jag kände var otroligt respektlöst mot eleverna som höll tal. Ingen annan än jag tycks reagera på det dock, så jag försöker lyssna på talet med ena örat och med det andra bli presenterad till nya ansikten. En av lärarna som håller tal är historielärare och extremt kunnig på sitt område. Han nämner år och namn flera gånger i varje mening och jag imponeras av hans minne. Däremot kunskaperna om hur man ska lära ut, verkar han totalt ha missat att lära sig. Allt han säger låter som att han skäller ut eleverna och jag ser hur de flesta bara skrattar åt hans försök att berätta om historien bakom barnens dag. Som sista moment sjunger alla barnen nationalsången och jag står där och tänker hur lyckligt lottad jag är som får så många äkta och genuina kultur-upplevelser från Indien.

När alla är klara med sina tal, kommer en grupp med flickor fram. De är uppenbart blyga, men ledda av en sån där typisk ”duktig flicka” som tidigare också höll ett långt tal. Hon räcker fram en penna och ett papper med frasen can I have your autograph ma’am?. Jag dör lite inombords av skratt, ler stort och säger självklart. På vägen mot en vägg eller något som underlag ber jag skrattande Sneha att ta ett kort. Det kommer fram femton ungar till, och jag skriver namn ihop med något sött som puss och kram från Sverige. Försöker att skriva olika på allas, men det är svårt att komma på så många tomma standardfraser. Efter det är det dags att ta foton. Ek more photo ma’am, please. Single! Single! Ek more please. Thank you madam!

En tjej kommer fram och pratar med mig, ber inte om foton eller autograf, utan vill bara säga hej. Fyra små söta flickor följer efter oss när vi går runt och tittar. De kanske är 5 år och väldigt väldigt blyga. Efter kanske tio minuter vänder jag mig om och säger hej, för femte gången och de fnissar. Jag ber Sneha översätta att jag vill ge dem en kram, och två av tjejerna ger mig glatt, men blygt, en kram. Den tredje går bortåt men de två första tar tag i henne och drar henne framåt mot mig. Hon får också en kram och rodnar lätt. Den fjärde tjejen springer bort och är på tok för blyg för att komma fram.

Jag sätter mig i lärarrummet och Aunty ber mig att säga vad jag lärt mig på hindi till de andra lärarna. Kya, Kyo, Kya hua, Kuch nein, Mein tumse pyaar kartu hun, aap kaise ho, mein tik hon, chello. Alla andra små strö-ord jag lärt mig. Igenom fönstren ser jag hur barnen smyger och kikar in. Aunty ber mig sjunga Tum hi ho. En hindi sång som jag kan så gott som hela texten till. Vart vi än går ber hon och Sneha mig att sjunga den. Jag sitter generat och sjunger en liten stund och sen flyr jag ut igen. Det är lättare att vara med barnen.

Jag och Sneha går in i ett tomt klassrum, ett rum med tomma stenväggar fyllt av bord och bänkar. Både bort och bänkar är väldigt enkla och gjorda i trä. Stolar med ergonomiska ryggstöd (som jag minns att min gamla skola övervägde att köpa in förut) finns verkligen inte. Istället för en modern whiteboard ser jag en svart tavla med vita kritor. Jag sätter mig ner vid en av bänkarna för att ta ett foto, då en kille på kanske 16 år kommer in. Han sätter sig bredvid mig och ber mig om en autograf. På sin vänstra underarm! Jag skrattar så sjukt mycket och ber Sneha än en gång om foto. Det här kommer nog inte hända igen! Han tackar och skyndar sig snabbt ur rummet, och på vägen ut frågar Sneha om han inte vill ha hennes signering också. Generat skakar han på huvudet och går fort.

Den fjärde och sista lilla flicka som inte fick en kram tidigare får motvilligt en, innan vi går. Hon sitter ner och jag smyger mig fram till henne, ger henne en kram följt av tokskratt och röda kinder. När vi lämnar skolan har jag skrivit så många autografer och tagit så väldigt många foton. Jag har också skrattat massor och fått nya uppleveler att bocka av från min bucket list. Jag menar, vem har inte att skriva autografer på söta 16åringar som en sak att göra innan man dör?