Jag vaknar förvånansvärt nog kring nio, och hinner därmed åka med Ali mot stan på väg till hans jobb. Det första jag gör är att gå till central market och be om en karta och lite tips på vad jag kan göra. Då jag varit här en gång tidigare är det ju ändå en del av de mest uppenbara sakerna som jag sett och inte behöver se igen. De rekommenderar mig att gå till the national mosque, en orchide trädgård och ett par museum. Normalt sett är inte museum min grej, men i och med hettan och denna fuktighet i luften som jag inte vant mig vid så dör jag nästan. Inomhus-aktiviteter låter förvånansvärt bra.
Efter att jag inser att jag är vilse betalar jag en taxi 30 kronor för att ta mig till trädgården och kliver med lättnad ut bilen. Storstäder är verkligen inte min grej, och jag inser hur mycket jag slappnar av att gå runt i området som består av gräsmattor, träd och buskar. Trädgården med blommor är fin, och jag njuter ännu en gång av solen som lyser och de lätta vindarna.
På vägen till nästa 'sevärdhet' i samma område så går jag ännu en gång vilse. Jag ser en kille som ser nästan lika vilse ut som mig, så ihop ganska vi våra kartor och vart vi tidigare varit under dagen. Han har precis varit dit jag tänker gå, så för mig blev det genast klarare. Om han hittade dit han skulle eller inte, har jag ingen aning om.
Jag stannar kort till vid ett minneshus för Malaysias första premiärminister, men lämnar snabbt huset. Urtrist! När jag passerar ett planetarium tittar jag omkring på utsidan (vem vill betala inträde liksom?) och ser en liten version av Stonehenge. Sött! På vägen till mosken går jag förbi ett konstmuseum som handlar om Islam (i Malaysia är 70% muslimer) och bestämmer mig för att kolla in det. Hela 15 kronor för studenter, tack csn för det fina studentkortet, och delar är faktiskt väldigt intressanta. Min favoritdel var alla miniatyrer av mosqueer runt om i världen!
När jag väl kommer till Mosque Nagara, national mosque, är klockan redan tre. Jag är hungrig men ingen lunch finns inom räckhåll! Detta i sig är underligt då mat och små stånd finns nästan överallt här. Eftersom mosken är öppen bara mellan 3-4 för icke muslimer bestämmer jag mig för att gå in. De ger oss fina sådana där täcka-håret-och-halsen-grejer samt en lång rock som täcker armar, kropp och ben. Jag känner mig ursnygg! Själva mosken var i alla fall mycket vackert byggt, och det var trevligt att gå runt och titta.
Jag hade redan tidigare bestämt mig för att äta indiskt till lunch, så jag sätter igång att gå mot centralstationen och Little India som ligger precis bortanför. Några minuter innan centralstationen springer jag på nationalmuseumet. Det väldigt komiska i det, är att när jag var här sist letade jag och Glen i säkert en timme efter det där j*vla museumet utan att hitta det. När jag tidigare var hos turistbyrån så sa de också att det var mycket svårt att hitta till fots och att jag borde ta en taxi (men vem vill betala för taxi?). Hur hungrig jag än är bestämmer jag mig för att kolla in det här stället. Såklart ligger det dessutom inte bara ett utan TVÅ gratis museum precis bredvid. Suck. Kunde de inte placerat dem någon annastans så att jag inte behövde se dem? Gratis är ju så väldigt gott, så jag kollar förstås.
Vid sextiden kommer jag fram till Little India, ett litet område på några gator med indisk musik, kläder, smycken och mat. Jag hittar inte ett matställe som säljer det jag vill ha. Det har också börjat ösa ner regn, så det är en gata (som kanske haft min mat) som jag inte ens orkar gå till för att leta, då jag inte har något paraply.
Här, får jag av någon outgrundlig anledning för mig att ta tåget hela vägen till Bukit Bintang (shopping-område) för att leta efter mat. Det finns ju på centralen för sjutton! Men nej, dit tar jag mig. Jag letar efter en specifik gata som är känd för att ha massor med mat. Jag hittar inte gatan, och är vid det här laget för trött för att ens orka fråga någon om vägbeskrivning. Jag bara orkar inte. När jag av en slump går förbi en indisk restaurang (som inte heller har det jag vill ha, men i alla fall andra saker) så äter jag där. Något helt annat än det jag ville ha från början. Rätt dålig mat dessutom, men det ger mig i alla fall lite energi.
När jag kommer hem en timme senare, föreslår Ali att vi ska åka och äta middag. På en indisk restaurang. Den verkar onekligen sjukt mycket bättre, men jag är ju redan mätt. Tack vare pågående jetlag lyckas jag inte somna förrän efter halv fyra.
Efter att jag inser att jag är vilse betalar jag en taxi 30 kronor för att ta mig till trädgården och kliver med lättnad ut bilen. Storstäder är verkligen inte min grej, och jag inser hur mycket jag slappnar av att gå runt i området som består av gräsmattor, träd och buskar. Trädgården med blommor är fin, och jag njuter ännu en gång av solen som lyser och de lätta vindarna.
På vägen till nästa 'sevärdhet' i samma område så går jag ännu en gång vilse. Jag ser en kille som ser nästan lika vilse ut som mig, så ihop ganska vi våra kartor och vart vi tidigare varit under dagen. Han har precis varit dit jag tänker gå, så för mig blev det genast klarare. Om han hittade dit han skulle eller inte, har jag ingen aning om.
Jag stannar kort till vid ett minneshus för Malaysias första premiärminister, men lämnar snabbt huset. Urtrist! När jag passerar ett planetarium tittar jag omkring på utsidan (vem vill betala inträde liksom?) och ser en liten version av Stonehenge. Sött! På vägen till mosken går jag förbi ett konstmuseum som handlar om Islam (i Malaysia är 70% muslimer) och bestämmer mig för att kolla in det. Hela 15 kronor för studenter, tack csn för det fina studentkortet, och delar är faktiskt väldigt intressanta. Min favoritdel var alla miniatyrer av mosqueer runt om i världen!
När jag väl kommer till Mosque Nagara, national mosque, är klockan redan tre. Jag är hungrig men ingen lunch finns inom räckhåll! Detta i sig är underligt då mat och små stånd finns nästan överallt här. Eftersom mosken är öppen bara mellan 3-4 för icke muslimer bestämmer jag mig för att gå in. De ger oss fina sådana där täcka-håret-och-halsen-grejer samt en lång rock som täcker armar, kropp och ben. Jag känner mig ursnygg! Själva mosken var i alla fall mycket vackert byggt, och det var trevligt att gå runt och titta.
Jag hade redan tidigare bestämt mig för att äta indiskt till lunch, så jag sätter igång att gå mot centralstationen och Little India som ligger precis bortanför. Några minuter innan centralstationen springer jag på nationalmuseumet. Det väldigt komiska i det, är att när jag var här sist letade jag och Glen i säkert en timme efter det där j*vla museumet utan att hitta det. När jag tidigare var hos turistbyrån så sa de också att det var mycket svårt att hitta till fots och att jag borde ta en taxi (men vem vill betala för taxi?). Hur hungrig jag än är bestämmer jag mig för att kolla in det här stället. Såklart ligger det dessutom inte bara ett utan TVÅ gratis museum precis bredvid. Suck. Kunde de inte placerat dem någon annastans så att jag inte behövde se dem? Gratis är ju så väldigt gott, så jag kollar förstås.
Vid sextiden kommer jag fram till Little India, ett litet område på några gator med indisk musik, kläder, smycken och mat. Jag hittar inte ett matställe som säljer det jag vill ha. Det har också börjat ösa ner regn, så det är en gata (som kanske haft min mat) som jag inte ens orkar gå till för att leta, då jag inte har något paraply.
Här, får jag av någon outgrundlig anledning för mig att ta tåget hela vägen till Bukit Bintang (shopping-område) för att leta efter mat. Det finns ju på centralen för sjutton! Men nej, dit tar jag mig. Jag letar efter en specifik gata som är känd för att ha massor med mat. Jag hittar inte gatan, och är vid det här laget för trött för att ens orka fråga någon om vägbeskrivning. Jag bara orkar inte. När jag av en slump går förbi en indisk restaurang (som inte heller har det jag vill ha, men i alla fall andra saker) så äter jag där. Något helt annat än det jag ville ha från början. Rätt dålig mat dessutom, men det ger mig i alla fall lite energi.
När jag kommer hem en timme senare, föreslår Ali att vi ska åka och äta middag. På en indisk restaurang. Den verkar onekligen sjukt mycket bättre, men jag är ju redan mätt. Tack vare pågående jetlag lyckas jag inte somna förrän efter halv fyra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar