På flyget till Malaysia och Kuala Lumpur längtade jag mest efter värmen. På tåget från flygplatsen mot stan kunde jag inte låta bli att le av lycka. Ingen is på vägen, ingen snö, ingen slask, utan istället var vägkanten fylld av stora gröna träd och solen stod högt på himlen. Det skulle såklart också bli sjukt kul att träffa mina vänner igen, men den här gången skulle jag bo hos en nyare vän. Sist bodde vi i Safuans tomma lägenhet, och nu skulle jag bo i Alis hus med honom och hans flickvän Jennifer. Väl framme så insåg jag hur nervös jag var över att bo med dem; jag hade aldrig ens träffat Jennifer! Då jag inte kunnat sova mer än en timme på mitt 12-timmars flyg var jag helt slut när jag sju på morgonen lokal tid (12 på natten svensk/nederländsk tid). Min lilla vila jag tänkte ha, slutar med att jag sover bort hela dagen. På kvällen kommer en söt vän till dem över, Aida, och vi fyra ska åka och äta middag vid Asia café. När vi nästan är framme, då vi kör långsamt på en liten väg, så smäller det till och bilen står still. Aida hoppar ur bilen och kollar vad som hänt. Ena axeln är helt av vid däcke (om jag nu översätter rätt från engelskans beskrivning av vad som hänt). Lite drygt en timme senare kommer en bogseringsbil för att hämta vår bil, och under tiden har Javad också kommit för att göra oss sällskap.
Det blev en trevlig kväll, och vi satt uppe till tre på natten och pratade. För mig kändes det dock som att klockan bara var kväll när jag gick och la mig. Jag antar att det är en första gång för allt, och det här är första gången jag känner av min jetlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar