Jaipur

Resan till Jaipur var minst sagt intressant. Vi skulle åka vid sju och jag var helt förberedd på att sova mig igenom de fem timmarna det skulle ta. Vi hinner dock inte åka långt innan jag inser att jag troligen kommer sitta med vidöppna ögon hela vägen och bara titta på saker som händer. En moped med tre personer på åker förbi. Vi kör om en kamel med kärra efter. Fem kor ligger och sover mitt på vägen. En stund senare åker vi förbi en get med kärra. Halvvägs till Jaipur möter vi en moped, och Raj säger ”håll ögonen öppna nu, hur många sitter på den mopeden?”. Fem personer, satt på dem mopeden. Fem personer på samma moped, och förstås var det ju ingen som hade hjälm. Inte långt efter mopeden stannar Raj plötsligt bilen och där vid sidan av vägen är det närmre 20 apor! Helt galet. För att inte nämna bristen på linjer och filer på vägen. Det är liksom bara en väg också kör man precis där man vill. Jag tänker på likheten mellan hur de kör här och hur man kör i ett tv-spel. Ni vet när man liksom kör om på insidan, utsidan och sicksackar mellan bilar, lastbilar, folk och djur. Lite så. Sjukt kul, men som sagt, jag tror inte det är speciellt säkert.

 Väl framme i Jaipur så tittar vi på Monkey tempel, tar foton på olika saker, letar simkort till mig, adapter och annat trams som behöver göras. Äter sjukt god middag, med väldigt indisk live-musik. En liten pojke kommer fram och dansar, och tycker bestämt att jag ska dansa med honom. Roligt värre!

Halv dagen spenderades med att tömma Karins dator och vänta på att Raj skulle komma tillbaka, alternativt berätta för mig vem jag skulle spendera dagen med. Han hade nämligen lovat att fixa en chaufför åt mig, som kunde visa mig runt. Vid ett gav jag upp och tänkte ta en promenad. På väg ut så möter jag ett par killar som ska till stan med en taxi och de frågar om jag vill följa med. Det skulle vara 1,5 timme gång enligt google maps, så jag säger tacksamt ja. Vi går och tittar på olika saker i stan och jag slås ännu en gång av hur sjuk trafiken är. Det är en helt annorlunda känsla jämfört att åka i bilen, när jag mest skrattade åt hur bisarrt allting var. Jag är fortfarande inte orolig över trafiken, utan kliver bara ut i vägen efter Lucas och Tito som har varit här lite längre och är lite mer erfarna.

I ett av de gamla palatsen, Hawa Mahal, kommer tre killar upp och frågar om de får ta ett kort med mig. Efter resan igenom Asien börjar jag bli van vid detta, så jag ler på fotot och de tackar så mycket. Snart kommer fem killar till upp, följt av ytterligare två, plus en familj och helt plötsligt är det ett helt rum ed folk som vill ha foton på mig. Jag spenderar utan att överdriva mellan 30 minuter och en halvtimme på att ta över 300 kort med åtminstone 80 olika personer. Helt galet! De första tio minuterna var det kul, jag kände mig som en kändis och skrattade varje gång det kom fler folk. Efter ett tag blev det mest segt dock, att stå och låtsas-le på ett foto jag inte alls var intresserad av.

Jag reflekterade också över hur de säljer frukt och grönsaker på gatan, som ligger ner på marken (med ett tunt lakan som ”bord”). På något sätt känns det inte så hygieniskt, med tanke på hur mycket djur som går runt på gatan.