Incredible India

Increadible india. Ja, nog är det otroligt alltid. Resan hit var helt fantastiskt; flyget gick strålande och jag kunde inte varit lyckligare. Jag tittade på två indiska filmer, lekte lite med barnet framför mig och lyssnade på indisk musik för att peppa mig själv. Normalt sett sover jag mig igenom resorna mellan olika platser, men inte den här gången inte. Jag kunde bara inte somna, tack vare spänningen!

Väl på flygplatsen, går jag skrämt igenom tullen. Man får nämligen bara ha med sig 10 000 rupees utan att skatta för det och jag har 33 000. Dessutom får man bara ha en laptop och jag har två. På flyget stoppar jag så gott som alla pengar i BHn och tänker att där får minsann ingen kolla. Tänker också oroligt igenom straffen i Indien, eller åtminstone vad jag kan tänka mig att straffen är i Indien. På väg igenom tullen erkänner jag att ”jag har två datorer, men båda är gamla och dåliga!”. Mannen tittar på mig, ler lätt och säger ”gå igenom du ma’am”.

När jag lämnat flygplatsen går jag med bestämda steg mot tåget. Jag har mer än en gång blivit varnad för taxichaufförerna. En man kommer upp bredvid mig och håller jämna steg. ”Vart ska du, miss?”. Mot tåget! Svarar jag lätt irriterat. Han frågar efter min adress och mesig som jag är får han den. ”Tåget går inte dit, miss”. Självklart kan han ha ljugit. ”NÄHÄ, så vad gör jag då?!”. Klockan är efter midnatt i min biologiska klocka och jag vill bara sova. Svaret är uppenbart; taxi. 200 INR säger han, motsvarande 20 kronor för en halvtimmes resa. Helt okej, tänker jag för mig själv, och försöker minska känslan av att jag inte litar på snubben. Vi går bredvid en lång rad av svarta taxibilar, mot en vit personbil. Hela min kropp skriker nej, och det blir inte bättre när en ny man kommer fram och visar sig vara föraren. Jag frågar helt o-diskret om jag verkligen kan lita på det, och menar på att jag inte vill åka en sliten personbil. Tänker i förbifarten igenom skräckhistorier om taxichaufförer som kört iväg med bagaget innan man satt sig i bilen. Och värre saker än så. Nej. ”It’s safe, miss”. Självklart säger väl du det, tänker jag. Du skulle väl knappast säga att såklart vi kommer råna dig! Nä. Jag letar efter någon jag kan lita på, söker efter en barnfamilj. Mina vänner har sagt att det är ungefär de enda jag kan lita på, om de ser ut att ha det okej ställt. Söker vidare med ögonen, och ser två män i polisuniformer. Går fram till dessa två, och frågar återigen helt uppenbart om dessa två män går att lita på. De har tidigare visat mig kort som påstår sig visa att de är godkända av polisen. Nu verkar de smått ovilliga att visa upp dessa kort. De pratar kort på hindi och jag antar att poliserna blir ombedda att hålla med. Den yngre av männen ser inte ens lite övertygad ut men håller kort med om att det är okej innan han går därifrån. Den andra mannen insisterar på att jag kan åka med dessa två män. Jag följer efter den yngre och frågar honom igen, eller det är säkrare att ta en av de svarta taxibilarna varpå han svarar ”ja, om det känns bättre för dig”.

Jag går upp till ett litet bås, där det är förbetalat och väldigt ordentligt skött. Där får jag betala 400 INR, men jag gör det utan att tveka. Väljer en av de svarta bilarna och åker med denne. När vi närmar oss rätt område letar vi en stund innan föraren ger upp och åker till ett informationsställe så att vi kan ringa hotellet för en vägbeskrivning. Trafiken är för övrigt mycket hektisk och… låt oss säga… otrygg. När jag pratar med hotellet visar det sig att hela det området är avstängt på grund av Diwali, festivalen som jag verkligen vill uppleva. Resan till Jaipur, dit jag tänkt åka följande morgon krånglar också. Vad jag inte pallar detta. 9000 INR för en taxi till Jaipur. 900 kr och drygt 4 timmar. Egentligen är det inte så mycket, men herregud. Tåget (som är fullbokat) kostade 900 INR. 90 kr. En tiondel. Killen, Ajaz, föreslår att jag kan åka samma natt. Sparar pengar på boende. Jag vill ingenting annat än att fråga någon av mina indiska vänner, för antagligen blåser han mig på pengar, men utan simkort är det omöjligt. Det tar mig flera timmar att bestämma mig, och under tiden visar killen sig vara rätt schysst. Jag får middag och blir erbjuden att få en hotellnatt gratis samt en guidad tur av Delhi följande dag av honom. Jag tar det, och åker tacksamt ”hem” och däckar snabbt.

Följande dag säger mina vänner mycket riktigt att en taxi borde kosta 6000 INR, inte 9 tusen. 300 kr mindre. Återigen, inte så mycket pengar men det känns som stora summor när man pratar tusenlappar. För att inte prata om hur långt 3000 INR räcker till! Jag hänger med Ajaz under dagen, kikar på ett ”litet Taj mahal” och dricker vodka med hans vänner hela eftermiddagen. Både Ajaz och hans kusin är sjukt duktiga på att sjunga och spela gitarr, så egentligen kunde jag inte haft det bättre. Jag får ju inte se så mycket av Delhi, men nog har jag roligt alltid! De 3000 rupees som jag betalat extra har jag nästan fått igen i mat och alkohol vid det här laget.

Vid sju frågar hans privata chaufför (glömde jag nämna att jag blev hämtad av hans privata chaufför? Eller rättare sagt, en av hans privata chaufförer.) att det är dags att åka hem. Grabbarna föreslår förstås att jag ska sova kvar istället. Jag kan få en egen säng, men inte ett eget rum. Här står jag, världens mest veliga tjej, och har jättetrevligt men minns hur många gånger mina vänner säger att jag inte ska lita på någon. Jag litar onekligen på grabbarna, men förstår att jag nog inte borde göra det. Jag väljer att åka hem, det tråkigare men trots allt det tryggare valet. 

Imorgon ska jag åka med den här tydligen dyra taxin, till Jaipur. Önska mig lycka till, det verkar ju som att jag kan behöva det.