Det är med blandade känslor jag sitter på flygplatsen i
Delhi måndag kväll.
När jag vaknade i morse var jag otroligt glad över att åka hem och
planerna över hemkomsten var många. Tre personer vet om att jag kommer, Fabian
och Karin som jag ser vid flygplatsen och Stina som jag ska till på kvällen.
Resten har jag tänkt överraska och jag tänker med glädje på hur förvånade de
kommer bli.
Ett par timmar senare, när min packning är klar och jag
sitter inne hos vår granne Prince, ihop med Nabruz och Sneha börjar jag få
ångest över att åka. De här personerna, ihop med aunty, Sunny, Aditiya och
Santosh har ju varit min familj de senaste fem veckorna. Nu ska jag åka 27
timmar västerut, Sneha och aunty 16 timmar österut och Aditiya ”bara” tre
timmar söderut. Sunny och Santosh åker sex timmar åt ett håll jag inte riktigt
vet vart det är. Förhoppningen och planen är att jag ska komma tillbaka i
slutet på februari ett par veckor, men det är inte hugget i sten.
Tre gånger kramar jag Prince, två gånger Nabruz och sen
sätter resten av oss i bilen för att åka till flygplatsen. Efter tio minuter
ser jag hur aunty börjar gråta, strax efter det Sneha och Aditiya följt av
Sunny. Själv har jag ont i magen, men det är sällan jag gråter av att jag
lämnar folk någonstans. Jag borde ju vara
van vid den här känslan nu, men det är jag ju fan inte. Kroppen värker
lätt, jag kramar om Sneha och försöker skoja lite med dem. Under de fem veckor
jag varit här har bilen aldrig varit så tyst.
Väl framme vid flygplatsen är vi smått sena. Jag känner hur
stressen tar över sorgen att säga hejdå, och skyndar mig för att checka in. På
indiska flygplatser får man inte ens komma in i lokalen utan att ha en biljett,
så gänget blir stående utanför och tittar på mig. Jag vinkar en sista gång
innan jag vänder mig om och går. Första flyget går bra och nu när jag har sju
timmar i Delhi innan nästa sträcka funderar jag igenom min resa.
Indien har varit otroligt. Allt jag förväntade mig och lite till.
Men det har också varit helt fruktansvärt. Jag har aldrig varit så rädd som jag
varit här. Tidigare i mitt liv har jag aldrig stått vid en tågstation med
tårögda ögon av skräck för att bli rånad eller något ännu värre. Jag har heller få gånger känt mig så orättvist behandlad, som när jag bara för att jag var kvinna, inte fick bada i samma pool som killarna och senare samma kväll blev tillsagt att jag inte fick lämna hemmet efter klockan sex av samma skäl. I Indien är det också första gången en idiot föreslår en halvtimme med mig i mitt hotelrum, istället för något som skulle kosta mig 12 kronor (när jag skulle betala en tuktuk), och det har även hänt att jag fått frågan "how much?" när jag varit på väg till marknaden.
Samtidigt har
jag aldrig upplevt ett sådant välkomnande, en sådan behandling som gäst. Guest is God, tänker jag för mig själv.
Uttrycket som jag hört så många gånger och nog gäller det alltid. Jag har varit
i indiska hem med trasiga väggar, dörrar som inte fungerar, ett litet rum och kök för
en familj på fyra eller fem. Vuxna barn och hela familjen i en dubbelsäng. Hem där jag kan slå vad om att de kämpar varje
månad för att få ihop till mat och räkningar. Så kommer jag där, en främling
från ett rikt land, som har råd med precis vad som helst i Indien och det enda
de känner är en tacksamhet för att jag tar mig tiden att träffa dem. Att jag
sitter där, i deras soffa ett par timmar, inte förstår mer än ett par ord de
säger, betyder mer för dem än vad en ny dator gör för en tio-åring i Sverige.
De är hedrade att någon vill komma och besöka Deras land, från så långt
bortifrån. De slår till på stort och lagar mer mat än jag kan äta på flera
dagar. Have some more, some more. Och
när jag säger nej, med en mage som håller på att sprängas av mättnad, lägger de
på ytterliga några bröd eller mer ris ihop med olika såser och grytor.
Jag förstår ju precis hur förnedrande det skulle vara, men
jag önskar innerligt att jag kunde sticka till dem en 1000-rupees sedel. Eller ett
par. Antaglien har de aldrig eller sällan hållit i en och min plånbok är fyllda
av dem. 120 kronor. Istället försöker jag visa min uppskattning med de få ord
på hindi och assamese som jag har lärt mig. De kunde omöjligen ha sett gladare
ut.
Jag har hört att barnen är lyckligare i fattiga länder och
jag kan tänka mig att det, trots allt det hemska, faktiskt är sant. När jag var
i skolan såg jag en grupp med 13-åringar som kickade boll. Ni vet när man står
i en ring och kickar bollen och försöker förhindra att den ramlar i backen? Ja,
precis. Bara det att de hade inte ens en boll. Istället stod de och lekte med
en liten platsbit som ingen i Sverige skulle petat på; det är ju bara skräp.
Jag såg inte ett enda barn på den skolan som såg uttråkad ut under någon av de
tre dagar jag var där. Jag försöker föreställa mig ett gäng 13-åringar i
Sverige, utan mobiler, någon slags leksak, ens papper eller pennor, utan bara
med varandra som sällskap.
Jag diskuterade det här med fattigdomen i Indien med Don.
Han har varit i bland annat USA ett par år och menade såhär: Trots att folk är fattigare i Indien så
hittar de ett sätt att hantera det. De går fortfarande på event, fester, njuter
av livet så gott det går och kämpar så mycket de bara kan för att göra det
bättre för sina barn och framtiden. Fattiga i västvärlden verkar mer känna att
livet är över om de blir hemlösa och fattiga. De tappar allt hopp och slutar
liksom leva… Han tystnade i tankar och jag tänkte att jag har samma
uppfattning. Jag kan ju förvisso inte jämföra med just USA, men i Indien har
jag sett både vuxna och barn rota igenom sopcontainers efter något använderbart
för att sedan skoja och skratta om något annat när de är klara. Jag har känslan
av att det är en helt annan attityd här när det gäller överlevnad och vad som
krävs för att vara lycklig.
Av alla länder jag varit i, känner jag att Indien är det jag
lärt känna bäst. Jag har bara bott och umgåtts med indier. En halvdag i Jaipur
var jag förvisso med två killar från Uruguay, men bortsett från det har jag
inte varit med en enda annan turist. Jag har fått en sådan inblick i tankar,
kultur, politik, hem, skolor och mat som jag inte fått någon annanstans. I
stunder har jag hatat det, följt av att tio minuter senare älskat det. Det har
varit så svårt att anpassa sig, men jag har gjort mitt allra bästa att följa
kulturen här, trots de stora krockarna. Ta seden dit man kommer, är det inte
så?
Jag är otroligt tacksam till mina gamla och nya vänner som tagit in mig i
sina hem till 100%.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar