Gösta

Jag vaknade i morse efter att ha drömt mardrömmar hela natten. Jag vaknar till ett meddelande av min mamma, som gör att jag känner mig så fruktansvärt hjälplös.

Då och då får jag frågan om jag inte har någon hemlängtan, eftersom jag ändå varit borta så länge. Faktum är att överlag så är det få saker som jag saknar, eftersom jag är så upptagen med vardagen här, även om jag självklart slås av saknaden till min älskade familj, mina kusiner, hundarna, vänner och det fantastiska liv jag hade hemma också. Men som sagt, ofta är jag alldeles för upptagen med nuet för att ens fundera på saken. 

Idag däremot; jag har nog aldrig känt en sådan hemlängtan som idag. Om jag bara kunnat åka hem om så bara för ett par timmar, för att kunna krama om min mamma och mormor extra hårt, så hade jag gjort det. 

Jag vaknar till meddelandet att min gammelmorfar har gått bort. Även om jag vet att han var gammal och inte mått strålande, så fanns det ändå något i mig som intensivt hoppades att han skulle finnas där när jag kom hem. Känslan av otillräcklighet i morse var slående. Känslan av att "jag borde vara i Sverige" infann sig automatiskt. Hela dagen har jag haft ont i magen, inte kunnat fokusera ordentligt på något av mina jobb och när jag slutade halv åtta stannade jag en halvtimme till bara för att slippa gå hem till mina tankar. Jag känner mig nämligen väldigt skyldig, för att jag inte hälsade på honom speciellt ofta. Jag är ledsen för att jag inte tog mig tiden, eftersom det numera inte ens går, hur mycket jag än skulle vilja. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna att jag inte spenderar tillräckligt mycket tid med släktingar. Jag känner mig också skyldig för att jag inte är hemma och tar hand om min mamma just nu, jag känner mig ledsen för henne och mormors skull. Jag känner mig också skyldig för att jag är här, har roligt och knappt tänker på vardagen i Sverige. Kanske försöker jag att inte tänka på den; för att slippa oroa mig, för att slippa ångesten och hjälplösheten. Det är alltför få saker man kan påverka från andra sidan jorden.

Det känns så väldigt trist att man lurar i sig själv att det alltid kommer finnas tid, eller åtminstone så gjorde jag det. Att man inte orkar eller har tid idag, att man har mycket med annat. Kan skjuta upp det till imorgon, eller dagen efter det. Jag hoppas att jag minns den här känslan och utnyttjar tiden bättre när jag kommer hem.