Milford sounds - Sandflies

Så idag är det julafton. Stina och Glenn är i skrivande stund på en kryssning i vad som heter Milford Sound. Jag, som själv gjort den kryssningen två gånger och tyckte det räckte så, sitter i bilen. Det är varmt, och trots att jag parkerat i skuggan får jag ofta öppna dörren för att få in luft. Varför har jag inte dörrarna eller fönstren öppna, undrar ni? Jo för här finns det ett djur jag avskyr mer än något annat.  

Det finns en Maori legend om hur gudarna som skapade landet såg hur människor, vart de än kom, förstörde naturen. De högg ner träd, förorenade, dödade djuren. När gudarna skapade Milford sounds i området Fjordland, skapade de ett konstverk. Och eftersom de inte ville få konstverket förstört, skapade de något som skulle vara så hemskt mot människorna att de aldrig skulle vilja bosätta sig där. Det skulle vara okej för människan att besöka området för att se och beundra skönheten, men samtidigt vilja åka därifrån. De skapade sandflies. 

Sandflies. Usch! Jag är den typen som kan lyfta flugor ur diskhon och släppa ut dem, och spindlar tar jag alltid ut ur huset (med undantag för i OZ, där de faktiskt är farliga och jag dödade alla jag såg). Myggor dödar jag förvisso, men det är inte så att jag njuter av det direkt. Dessa små flygande äckel, njuter jag av att döda. Jag får nästan ångest av sanningen i att skriva ner det, men de är så hemska att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Antagligen håller varken Glenn eller Stina med om att de är till denna grad så fruktansvärda, för sandflies tycks älska mig. Vilket gör att de inte är så jobbiga mot andra i min närhet. Och min kropp, ja den hatar dessa bett. Jag får stora svullnader, som kliar och svider i dagar. Myggor och dess bett är en barnlek i jämförelse. 

Lång första dag

Vår resa startar intensivt med en lång 8-timmars körning ner till Wellington. Vi planerade att åka hemifrån vid 8 på morgonen, men lyckas inte lämna före 11. Färjan över till södra ön är bokad 02.30 på natten. Eftersom vi, trots den sena avfärden, har ganska mycket tid för impulsiva stopp bokar vi in Hobbiton för Stina. Matamata, den lilla staden som endast har turister tack vare LOTR och Hobbiton, är en endast 15 minuter lång omväg bort. Medan Stina gör en av de få saker hon önskat från NZ, sover jag och Glenn på gräset vid parkeringen under ett träd. Solen skiner och det är fantastiskt att bara ta det lugnt efter all stress med packning och planering.  

När vi kommer fram i Picton är klockan sex på morgonen. Vi är trötta, färjan var kall och jag tror inte någon sov speciellt bra. Tanken var väl någonstans att vi skulle kommit fram till Wellington på kvällen, ätit lite middag och tagit det lugnt. Kanske sovit någon timme i bilen innan färjan. Istället fick vi stressa för att hinna i tid, och anlände vid hamnen strax innan tiden för incheckning tog slut. Vi turades om att köra och nog sov de som satt bredvid till och från, men vi var ändå helt slut när vi satte oss i bilen för att ta oss mot Able Tasman.  

Able Tasman är Nya Zeelands minsta och nyaste nationalpark, och från vad jag hört är det helt fantastiskt där. Nationalparken ligger på den nordvästra kanten av södra ön och skulle ligga 3 timmar från färjeterminalen Picton, där vi klev av vid 06. Vid 3-tiden på eftermiddagen kommer vi fram. Ni kanske börjar ana ett samband? Där google säger att något ska ta tre timmar, tar det ofta en timme extra. Eller mer. Vägarna i NZ är nämligen fulla av krokar och vägbyggen. Upp, ner, höger vänster. 100 må vara högsta tillåtna hastighet, men ofta är 50 allt man kan komma upp i, utan att köra ut för ett stup. Och ut för ett stup, det ville vi inte. 

Vi stannade förstås efter vägen också, köpte glass, tittade på olika historiska platser och gjorde någon kortare promenad. Efter en lång natt stannade vi också till efter vägen och alla tre däckade rätt snabbt. Tur att vi hade planerat in lite tid för att sova på den sträckan! 

Stina!

Stina landade på kvällen den 13e. Vi mötte henne vid flygplatsen och fick börja med om ursäkt för att vi var sena. Hur hon tog sig igenom passkontrollen och security så snabbt, är bortom mitt förstånd! När jag och Glenn landade tog det oss närmre 1.5 timme, och på något vis tog sig Stina igenom det på 15 minuter. 

Sist vi träffade Stina var ett och ett halvt år sedan, midsommar 2016. Glenns första midsommar i Sverige (låt mig sammanfatta det med att han inte alls förstod varför man skulle dansa runt en stång, och det faktum att jag och Stina försökte översätta sångerna inte hjälpte ett dugg).  

Vi tar oss hem och äter lite middag, varpå Glenn föreslår att vi ska fixa ett eget rum till Stina. Vi har nämligen en liten soffa i vårt rum, och nog för att Stina är liten men riktigt så liten är hon inte. Vi har också sovsäckar och liggunderlag, men golvet är trots allt inte lika bekvämt som ett eget rum. Ett par i vårt rum flyttade ut för flera veckor sedan och deras rum står fortfarande tomt. Det är möblerat, låst men fönstret är öppet och det är på bottenplan. Glenn menar att det är lätt att klättra in och öppna inifrån, så får Stina sova bekvämt. Jag säger att Stina väl kan dela säng med oss; vår säng är massiv, men medan jag och Stina diskar efter middagen försvinner Glenn iväg en sväng. När han kommer tillbaka säger han bestämt ”jag klättrade inte igenom fönstret”. Kellyanne står bakom honom. ”Kellyanne climed through the window”. Jag frågar inte, utan konstaterar. De båda skrattar och säger nej. Killen som har rummet bredvid det tomma, Lenny, tyckte visst att det lät som en rolig idé och hade med lätthet klättrat in.  

Dagen efter spenderar vi med att packa och städa vårt rum. Ingen rolig syssla, men det behöver göras. Vi ska flytta ut ur huset den 15e, och vi är långt ifrån klara. En roadtrip på ca 4 veckor väntar; ett helt varv runt NZ ska vi åka! Stina åker in till Auckland, ser Star wars och fixar med pappersarbete från OZ.  

På kvällen har vi planerat en julmiddag arrangerad från Glenns jobb. Jag klär upp mig i en klänning, lockar håret och är lite nervös för att möta de kollegor Glenn knappt lärt känna (han har på sitt nya jobb endast arbetat 6 veckor). Väl på plats, ser vi en mängd personer som tycks klä sig liknande. Festen har 80-tals tema. Sällan har jag varit så lycklig över att ha nästan allt jag äger i bilen; den var ju packad för vår roadtrip! Jag bytte snabbt om på parkeringen till något mindre uppklätt – även om jag fortfarande inte följde temat. Middagen visade sig vara något helt annat än jag tänkt; det var i princip take away mat som vi fick beställa följt av en musikalföreställning. Det var hundratals människor där och ingen som var social med någon annan än de vilka de kom dit med. För att vara gratis var det en helt okej kväll, men jag är glad att vi inte betalade för det.  

BBQ, karaoke, poker, movie and pizza nights

Jag har en helt fantastisk man. Det är många egenskaper jag älskar hos honom, men en av mina bästa är hur han kan få ihop folk på ett bra sätt. När vi flyttade in i vårt nuvarande hus, kände nästan ingen någon. Vi delar kök, vardagsrum och badrum, och ändå pratade nästan ingen med de andra. De senaste veckorna har vi haft flera kvällar ihop, lagat mat, grillat, sett på film, sjungit karaoke, spelat poker, ätit lunch ute. Allt detta tack vare att jag och Glenn flyttade in. Redan efter att vi varit här bara ett par dagar sa två killar vid olika tillfällen hur kul det var att ha oss, som försökte anordna saker ihop med andra.

Jag menar inte att detta är allt tack vare Glenn; självklart är även jag en del av situationen. Samtidigt vet jag att jag nog inte hade varit riktigt lika framåt och engagerad om inte Glenn varit med mig. Han har dessutom en tendens att totalt missa, eller ignorera, när folk inte alltid är intresserade av något. I det här fallet har det varit en fördel eftersom vi börjar vinna över även de som tidigare mest ville hålla sig för sig själva, de som jag snabbt ser ointresse i och inte skulle försöka mer. Nu är det inte alla i huset som vill hänga med olika saker, men de flesta i alla fall! 

I övrigt går det förvånandsvärt bra att vakna 6 på morgonen för att träna Aikido! 

27th birthday

Sista april fyllde Glenn 30 (även om han envisas med att han fyllde 27). Jag hade planerat en resa upp till Northland, norra delen av NZ, och han visste inte vart vi skulle eller vad vi skulle göra, utöver vilka dagar han skulle ta ledigt från jobbet.

I flera veckor hade jag planerat, slagit in paket, bokat aktiviteter, googlat på historia om området och skrivit små lappar. Jag kunde inte dölja hur exalterad jag var, men hade ändå inte sagt något om vad vi skulle göra. Vi skulle till en liten stad vid namn Paihia, ungefär 3 timmar norr om Auckland, och halvvägs dit bestämde vi oss för att googla för att se hur vädret skulle vara. Jag höll på att börja gråta, trots att det var jag som körde. 95% risk för regn. 4 av 5 dagar. Den första natten skulle vi dessutom på en övernattningskryssning, med kajaker och självlysande alger och nästa dag skulle vi utforska ett par öar och snorkla. Nästan alla saker var utomhus, och jag tänkte verkligen att det är ingen idé, vi kan åka hem nu. Glenn försökte såklart trösa mig och säga att det skulle lösa sig, men mitt svar var enkelt: "du vet ju inte ens vad vi ska göra!". Vi fortsatte såklart att köra uppåt ändå, och fantastiskt nog så hade vädret helt galet fel! Det regnade lite, ja, och det var mulet första 35 timmarna, men efter det soligt hela tiden!

Så vi såg självlysande alger i vattnet, kajakade, besökte historiska platser såsom Russell (första huvudstaden) och Waitangi (treaty grounds), såg vattenfall, snorklade, såg glow worms, besökte en farmers market och njöt av resan, vädret och att inte ha några måsten. Helt fantastiskt! 

The student life

Ungefär vid 8 brukar jag försöka vakna. Jag brukar också misslyckas, och istället vakna vid 9, för att lämna sängen halv 10. Väl lämnat sängen tar det ytterligare närmre en timme innan jag ätit frukost, gjort mig i ordning och satt mig för att plugga. 

Med andra ord har jag tappat min "morgonmänniska"-egenskap, som jag minns att jag hade förr. Efter en bunt läsande och skrivande, brukar jag äta lite lunch och återgå till samma sak. Vid 5-tiden är min "superlånga arbetsdag" ofta över; jag gör mig i ordning för att gå och dansa och lämnar hemmet vid 5.30-6 tiden. Beroende på vilken dag i veckan det är, kommer jag oftast hem kring 9 eller 10. 

Med andra ord, är mitt liv inte speciellt hårt just nu. Solen skiner på dagarna även om det börjar bli kallt på natten. Ofta sitter jag ute på baksidan mellan 12-2 och läser. 

Förra veckan provade jag något nytt. Aikido. Jag har tänkt att testa det länge, men typsiskt mig har jag skjutit upp det. Idag gick jag på min tredje lektion; mellan 6.30 och 7.30 på morgonen. Ni kan ju tänka er hur svårt det var för mig att ställa klockan på 5.30! Eftersom Glenn ofta inte kommer hem förrän 11 på kvällen är våra vanor ganska sent schemalagda. Vi äter ofta middag ihop när han kommer hem, och är vakna till 2. Igår kväll kom jag hem, helt slut efter 3 timmars dans, vid kvart över 10. Lyckades jag somna före midnatt? Nej, jag försökte somna i över en timme, vilket inte är speciellt likt mig. 

Nåväl, nu ska jag försöka få detta till en vana! Eftersom jag dansar 3-5 kvällar i veckan passar det bra med morgonlektioner för Aikidon. Önska mig lycka till... 

Paul

Det bor en fantastisk man i vårt hus. Jag vet inte hur gammal han är, men åtminstone 55. Detta baserat på historier han berättat. Säkert är han pensionerad, men det vet jag inte. Han berättar många historier från 80-talet när han var i London, och idag nämnde han tacksamhet över att ha upplevt 70-talet. Han växte upp här, i Ellerslie där vi bor. Här på gatan åkte han skate board, och han minns hur det såg ut innan alla hus var byggda. Det fantastiska med honom är dock inte just det, varken hans ålder, upplevelser eller att han är uppväxt här. Hans attityd till precis allt, är det jag inte kan låta bli att avundas.

Det finns en annan kille i huset också. Han är tyst, och svarar knappt på tal. Min första dag sa jag glatt "Hi, I haven't met you yet have I? I'm Clara" och räckte fram handen. Han tittade på mig, på handen och sedan tillbaka på mig. Det gick säkert inte mer än en sekund, men det kändes som overkligt länge. Han tog lätt i min hand, sådär slappt och nuddade mig så lite som möjligt, och svarade "hi". Inte ens sitt namn. Hur oartigt var inte det! Men jag bestämde mig ändå för att försöka bli vän med honom, så när jag såg honom ta ut en spindel från väggen, med hjälp av papper och ett glas, sa jag "andra brukar tycka jag är konstig när jag tar ut djur istället för att döda dem". Syftet var att ge honom en typ av komplimang; jag uppskattade att han gjorde det och jag visade att jag tänkte likadant. När han inte svarade blev jag nervös, pratade på om spindlar. Han svarade ändå inte, och jag insåg att allt jag sagt nog fått det att låta som att jag tyckte han var konstig. Motsatsen till det jag ville (även om jag tyckte att det var sant). Så jag förklarade det också (inte det sista). Fortfarande inget svar. Herregud! Jag fortsatte skära upp min sallad till tacosen och efter flera minuter sa han "It's okay, I'm not offended". Jaha. 

Jag stod i köket, som så ofta den senaste veckan, och pratade med honom. Mannen med historierna. Han nämnde att vi har ett par "geeks" i huset, framförallt två som inte pratar med någon. Jag svarade att jag träffat en av dem, och berättade om ovanstående historia. Han säger "You know, when someone doesn't even say hello back... after sometime you give up. But everyone has their thing. And I'll find something good in everyone, shame on me if I don't. Yes, then shame on me".