Roadtrip

Alarmet ringer klockan fem. Sedan fem över fem. Tio över fem. Halv sex. Jag tittar frustrerat på klockan. Varför går den så fort? Kliver ur sängen och stapplar in i köket. Frukost. Packning. Ett par extra varma kläder. Något som är glömt? Antagligen, men Peter, min chef, vill plötsligt åka tjugo över sex istället för halv sju, så tiden jag ville ha för att mentalt dubbelkolla packningen finns inte längre. Det är fortfarande svart ute, även om små tecken för en soluppgång börjar visa sig. Vi kliver in i en iskall trång bil, där det är på håret att allting får plats. Tre säten, ska det visst vara i framsätet, men det tycks bestämt max vara 2,5. En liten valp ska också in och han får mer än gärna ligga i mitt knä. Kroppsvärme! Både Peter och hans sambo Ronnie tycker att det är en fantastisk idé att röka i bilen, och efter 6 veckor här har jag lyckats vänja mig även om hatet emot lukten sitter kvar i kroppen. Lite drygt en halvtimme senare kommer vi fram till Daniels hus, där vi ska byta bil och plocka upp Peters son Daniel. Efter att flyttat över allting åker vi vidare mot Penneshaw. Vid det här laget har solen kommit upp och det ser ut som en förvånansvärt lovande dag. De senaste veckorna har det regnat nästan varje dag på ön; vinter på Kangaroo Island är inte den hemska snön men en nästan lika hemsk regnperiod. Sist jag satt på en båt var jag sjösjuk i timmar, så denna morgon är jag smått nervös över att bli det igen. Jag försöker slå bort tankarna, försöker intala mig att huvudet är starkare än kroppen. Jag ska inte bli sjösjuk. Helvete, inte tänka inte. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Färjan är dessutom under en timme lång, så det är väl inte så mycket att oroa sig för. Det går mycket riktigt bra och eftersom det är soligt, och svensken i mig skriker YES står jag ute i vinden med tre lager kläder, halsduk och mössa men njuter likaväl av solen i ansiktet.

Jag ska följa med Daniel och Peter och leta efter en ny traktor till farmen, de vet inte riktigt vart vi ska åka än eller hur länge vi blir borta.

Framme på fastlandet är det tre timmars bilkörning för att komma till Ronnies hus, 3 mil norr om Adelaide. Vi kommer dit och jag hinner knappt lämna mina saker i hennes hus innan jag, Daniel och Peter åker till Peters dotter Ashyika som bor ett par kilometer från Ronnie. Väl där möts jag av alltför många nya ansikten och namn, men alla verkar trevliga. De ska visst grilla och ”de” blev tydligen ”vi” väldigt snabbt. Vid tre-fyra på eftermiddagen har vi ätit, druckit öl och redan varit till the local pub. Alla är fulla, vilket jag har lärt mig här inte alls är konstigt eller för tidigt. Vid fem åker vi ut på en åker för att hjälpa en ko föda en kalv. Peter säger till mig att det ska bli intressant att se hur det går för dem, då de normalt sett bara odlar korn och inte alls har någon koll på kor. Vi kommer ut dit, någon välter kon och håller sedan fast henne med rep. Någon annan binder ett rep runt klövarna på kalven och de börjar dra. Det tar för evigt, ser sjukt hemskt ut och för att till sist få ut kalven så är det 9 män som håller ner kon/drar i repet och plus en fyrhjuling som är fastknyten och hjälper till att dra ut kalven. Kalven kommer ut död, vilket tydligen var förväntat. Det hela var så sjukt och jag tyckte så fruktansvärt synd om kon. Min mamma har sen jag var kanske 14 år sagt till mig att inte skaffa barn för tidigt. Efter att ha sett det där kände jag att jag aldrig ville föda barn! Vid sex-tiden skjutsade Daniel hem mig och Peter. Peter var vid det här laget väldigt full, Daniel likaså. Att köra full är visst inga problem för folk här… Nåväl, jag och Ronnie pratar om att Daniel nog inte kommer att vilja åka vid halv åtta på morgonen och Peter flippar totalt och säger att jag bara gnäller och inte får följa med på resan längre. Inget försök att förklara hjälper, så jag går och lägger mig för att sova. Jag kände mig så otroligt besviken och sårad, eftersom han uppenbarligen inte fattat vad vi menat.

Jag vaknar upp kvart i sex för att duscha och packa i ordning mina grejer. Tio över sex vaknar Peter och jag undviker honom så gott jag kan. Jag vet ju att han ”bara var full” och att jag kommer att få åka med ändå, men det sårade mig ändå väldigt mycket. Vid halv åtta och ingen syn av Daniel någonstans (som sov hos sin syster) så säger Peter att det var nog onödigt att vakna upp så tidigt. Jag svarar kort att ”ja, speciellt för mig som inte ens vet om jag ska åka eller inte”. Peter säger ”det är klart du ska följa med” och låter väldigt ursäktande. Daniel dyker upp vid åtta, bakis som tusan såklart. Jag är trött, kall och fortfarande på dåligt humör så Daniel kallar mig för ”grumpy” hela dagen (trots att jag var betydligt gladare redan efter en halvtimme). Dagen går förvånansvärt fort och vi stannar här och var för att titta på traktorer och skördetröskor. Naturen är ganska lik den på ön, väldigt grön med kullar och träd. Varje gång jag försöker sova så väcker Daniel mig på olika otrevliga sätt. Han försökte mer än en gång att svänga plötsligt så att jag skulle slå i huvudet i fönstret. Trevlig kille det där! På kvällen stannar vi vid ett litet motell, spelar lite biljard och somnar tidigt.

Följande dag är ungefär likadan, med skillnaden att vi alla är pigga och alert. Vi åker nästan ända till Melbourne och jag känner av stressen av en storstad allt för mycket. Det får mig verkligen att ifrågasätta min längtan efter Sydney. En liten stund av körningen påminde mig mycket om Dalarnas skog och jag fick lite hemlängtan. Hade gärna klivit ur bilen där och tagit en promenad, men det fanns det inte tid till. På kvällen stannar vi i en liten stad som heter Sea Lake där det var väldigt trevlig personal och övrigt folk där, och det var den roligaste kvällen på hela resan. Vi spelade biljard, drack på tok för mycket och jag och Daniel var vakna till halv sex på morgonen. Ben, ägarens son, tog en tequila shot med en mask i. Tydligen är det en grej man gör ibland, men jag är inget fan av tequila och hade aldrig hört talas om det. Daniel tyckte tydligen att det lät som en fantastisk idé och beställer det åt både oss och några andra i baren. Jag säger säkert fem gånger att jag inte vill, medan Daniel bara svarar att jag ska göra det ändå. Alla är så fulla så de kommer inte märka om jag plockar ur den och slänger den, tänker jag och plockar ur den. Men kom igen, Clara. Hur många gånger till kommer du ha att göra det här? Vill du verkligen ljuga? Jag lägger tillbaka den och jag tror att det var tur att jag redan var full. Vi var alla vakna länge, spelade mer biljard och drack alldeles för mycket. Vid halv sex gick vi och la oss, och jag tyckte väldigt synd om Daniel som följande dag skulle köra bil igen. Jag försökte sova i bilen och fick vatten över hela mig. Jag försökte sova och Daniel petar mig på kinden. ”Om jag inte får sova så får du inte heller sova!” menar han. Den här natten sov vi i Robinvale, vilket är en liten stad jag aldrig mer vill åka tillbaka till. Trots att jag gick med två män så kände jag mig otrygg på gatan när vi skulle köpa mat. Jag sa ”jag tror inte att jag gillar den här staden” och Daniel svarar ”jag tror inte att jag kommer ha min bil kvar när vi vaknar imorgon”. Det var visst inte bara jag som inte gillade den.

Torsdag morgon var vi på väg tillbaka mot Adelaide igen. Vi stannade vid en farm som odlade vindruvor, där Peter kände mannen som ägde den. 20 kilo vindruvor fick vi att ta hem, vilket gjorde mig så himla glad! Miljön där var väldigt annorlunda jämfört med de andra dagarna. Det var väldigt väldigt platt, bara ett par träd så långt ögat såg men fortfarande väldigt grönt överallt. När jag kom till Australien så tänkte jag mig landet som platt och tomt, men ack så motbevisad jag blivit. Det här området är nog det närmaste jag kommit, även om jag tänkte mig att det skulle vara mer brunt än grönt. 

Det blev 400 mil på några dagar och jag är väldigt glad att jag följde med dem, även om traktorer och sånt inte riktigt är min grej. Jag tog alldeles för få foton, men här är några stycken.

Ben och Daniel spelar biljard, fråga mig inte varför de drog ner byxorna.

'